Bibel 2000 (B2000)
23

231Bileam sade till Balak: »Bygg sju altaren åt mig här, och skaffa hit sju tjurar och sju baggar.« 2Han gjorde som han blivit tillsagd, och Balak och Bileam offrade en tjur och en bagge på varje altare. 3Därefter sade Bileam till Balak: »Ställ dig vid ditt brännoffer. Själv går jag härifrån — kanske vill Herren möta mig och visa sig för mig. Det han då låter mig se skall jag berätta för dig.«

Han gick upp på en kal höjd, 4och där visade sig Gud för honom. Bileam sade: »Jag har uppfört de sju altarna, och på vart och ett av dem har jag offrat en tjur och en bagge.« 5Herren lade ord i hans mun och befallde honom att gå tillbaka till Balak och framföra dem. 6Bileam gick tillbaka till Balak, som stod kvar vid sitt offer tillsammans med alla de moabitiska hövdingarna. 7Och Bileam sjöng sin siarsång:

Från Aram hämtades jag av Balak,

från bergen i öster av Moabs kung:

»Kom, förbanna Jakob åt mig,

kom, ös vrede över Israel.«

8Kan jag förbanna den Gud ej förbannar,

fördöma den Herren inte fördömt?

9Jag ser dem från klippornas krön,

från höjderna skådar jag dem:

ett folk som bor för sig självt,

som inte räknar sig till de andra.

10Vem kan mäta upp Jakobs sand,

vem kan räkna Israels stoftkorn?

Må jag dö de rättrådigas död,

må mitt liv sluta som deras!

11Då sade Balak till Bileam: »Vad har du gjort? Jag hämtade dig för att du skulle förbanna mina fiender, men du har välsignat dem.« 12Bileam svarade: »Jag kan bara lydigt säga det Herren lägger i min mun.« 13Då sade Balak till honom: »Följ med mig till ett annat ställe, där du kan se folket. Du kommer att se en del av dem, men inte alla. Därifrån skall du förbanna dem åt mig.«

14Balak tog honom med sig till Väktarplatån uppe på Pisga. Där byggde han sju altaren, och Bileam offrade en tjur och en bagge på vart och ett av dem. 15Sedan sade han till Balak: »Ställ dig här vid ditt brännoffer. Själv vill jag se om Herren visar sig där borta.« 16Och Herren visade sig för Bileam. Han lade ord i hans mun och befallde honom att gå tillbaka till Balak och framföra dem. 17Bileam gick till Balak, som stod kvar vid sitt offer tillsammans med de moabitiska hövdingarna. »Vad sade Herren?« frågade Balak. 18Och Bileam sjöng sin siarsång:

Balak, bered dig att höra,

lyssna på mig, du Sippors son!

19Gud är ingen människa, han ljuger inte,

han är ingen dödlig, som ändrar sig.

Vad han sagt, det gör han,

vad han lovat, håller han.

20Att välsigna är mitt uppdrag —

hans välsignelse kan jag inte häva.

21Ingen olycka skymtar för Jakob,

inget ont är i sikte för Israel.

Herren, hans Gud, är med honom

och hyllas som konung med jubelrop.

22Gud har fört honom ut ur Egypten,

hans styrka är som vildoxens horn.

23Ingen svartkonst finns hos Jakob,

ingen spådomskonst hos Israel.

I rätta stunden sägs till Jakob,

till Israel, vad Gud skall göra.

24Det folket reser sig som ett lejon,

som ett rovdjur redo till språng.

Det vilar först när det slukat sitt byte

och druckit de dräptas blod.

25Då sade Balak till Bileam: »Vill du inte förbanna dem, så låt i alla fall bli att välsigna dem!« 26Men Bileam svarade Balak: »Har jag inte sagt dig att jag måste göra allt som Herren säger?« 27Då sade Balak till honom: »Kom, jag tar dig med till ett annat ställe. Kanske är det Guds vilja att du förbannar dem åt mig därifrån.«

28Balak tog Bileam med sig högst upp på Pegor, som höjer sig över Jeshimon, 29och Bileam sade till Balak: »Bygg sju altaren åt mig här, och skaffa hit sju tjurar och sju baggar.« 30Han gjorde som han blev tillsagd, och Bileam offrade en tjur och en bagge på varje altare.

24

241Bileam förstod att det var Herrens vilja att Israel skulle välsignas. Han gick inte undan för att söka tecken som de andra gångerna, i stället vände han sig ut mot öknen. 2När han lyfte blicken såg han israeliterna lägrade stam vid stam. Då kom Guds ande över honom, 3och han sjöng sin siarsång:

Så talar Bileam, Beors son,

så talar mannen med det skarpa ögat,

4så talar han som hör Guds ord,

som äger kunskap om den Högste

och skådar den Väldige i syner —

han segnar ner, hans ögon öppnas:

5Sköna är dina tält, Jakob,

dina boningar, Israel!

6De sträcker sig vida, som gröna dalar,

de liknar trädgårdar vid en flod,

aloeträd som Herren planterat,

cedrar som växer vid vatten.

7Folkslag skall bäva för Israels makt,

hans arm skall betvinga många folk.

Hans kung skall bli större än Agag,

hans välde växa i makt och ära.

8Gud har fört honom ut ur Egypten,

hans styrka är som vildoxens horn.

Han skall sluka fientliga folk,

knäcka deras ben, krossa förtryckarna.

9Han har lagt sig till ro, han vilar likt ett lejon,

ett lejon som ingen vågar störa.

Välsignad den som välsignar dig,

förbannad den som förbannar dig.

10Balak blev rasande, knöt händerna mot Bileam och sade: »Jag kallade hit dig för att du skulle förbanna mina fiender, men nu har du välsignat dem tre gånger. 11Ge dig i väg hem! Jag lovade att löna dig rikligt, men Herren har berövat dig lönen.« 12Bileam svarade honom: »Men jag sade ju till sändebuden som du skickade: 13’Även om Balak ger mig allt silver och guld som finns i hans palats kan jag inte trotsa Herrens befallning och göra något på eget bevåg, vare sig gott eller ont.’ Vad Herren säger, det måste jag säga. 14Nu går jag hem till mitt eget folk. Men först vill jag låta dig veta vad detta folk skall göra med ditt folk i kommande dagar.« 15Och han sjöng sin siarsång:

Så talar Bileam, Beors son,

så talar mannen med det skarpa ögat,

16så talar han som hör Guds ord,

som äger kunskap om den Högste

och skådar den Väldige i syner —

han segnar ner, hans ögon öppnas:

17Jag ser honom — men inte nu,

jag skådar honom — men inte nära.

En stjärna stiger fram ur Jakob,

en spira höjs i Israel.

Han krossar Moabs tinning,

hjässan på alla ättlingar till Set.

18Edom skall bli hans egendom,

hans egendom blir Seir.

Israel skall visa sin makt,

19Jakob skall kuva sina fiender,

förgöra varje överlevande från Ir.

20Han såg Amalek, och han sjöng sin siarsång:

Amalek är främst bland folken,

men hans ättlingar skall utplånas för alltid.

21Han såg keniterna, och han sjöng sin siarsång:

Orubblig står din boning, Kain,

ditt rede vilar på klippan.

22Ändå skall det prisges åt skövling.

För hur länge? — Assur skall föra bort dig!

23Han sjöng sin siarsång:

Öarnas folk skall samlas i norr,

24skepp från kitteernas kuster.

De skall kuva Assur, kuva Ever,

ja, också han skall utplånas för alltid.

25Därefter bröt Bileam upp och återvände hem, och Balak gick åt sitt håll.

25

Avfall till moabitisk gudsdyrkan

251Israeliterna slog sig ner i Shittim. Där började folket hora med de moabitiska kvinnorna, 2som bjöd in dem till sin guds offermåltider. Folket åt med dem och tillbad deras gud. 3Att israeliterna gav sig i lag med Baal-Pegor väckte Herrens vrede, 4och han sade till Mose: »Grip ledarna för folket och häng upp dem under bar himmel inför Herren. Då skall Herrens glödande vrede vända sig från israeliterna.« 5Och Mose befallde Israels domare: »Döda dem av era män som har gett sig i lag med Baal-Pegor!«

6En israelitisk man kom in bland sina landsmän med sin midjanitiska kvinna mitt framför Mose och hela den israelitiska menigheten, som stod gråtande vid uppenbarelsetältets ingång. 7När Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, såg detta steg han fram ur menigheten, tog ett spjut 8och följde efter den israelitiske mannen in i sovkammaren. Där stack han spjutet genom de båda, israeliten och kvinnan. Då upphörde den hemsökelse som härjade bland israeliterna 9och som hade krävt 24 000 människors liv.

10Herren talade till Mose:

11Pinechas, son till Elasar, son till prästen Aron, vände min vrede från israeliterna. Han gav min lidelse utlopp bland dem, så att jag inte utplånade israeliterna i min lidelse. 12Kungör därför att jag stiftar ett förbund som tillförsäkrar honom min vänskap 13och ger honom och hans efterkommande rätt till prästämbetet för all framtid, ty han brann av lidelse för sin Gud och bringade försoning åt israeliterna.

14Den dödade israeliten, han som dödades tillsammans med den midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var överhuvud för en familj av Simons stam. 15Den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi, dotter till Sur, som var klanhövding, familjeöverhuvud, i Midjan.

16Herren talade till Mose:

17Anfall och slå midjaniterna, 18ty de anföll er genom att lömskt snärja er. Så var det när det gällde Pegor och när det gällde Kosbi, deras landsmaninna, den midjanitiska hövdingadottern, som dödades när folket hemsöktes för Pegors skull.

Israeliterna mönstras på nytt

19Efter hemsökelsen