Bibel 2000 (B2000)
14

Folket revolterar

141Nu bröt hela menigheten ut i klagorop, och folket grät natten igenom. 2Alla israeliterna knotade mot Mose och Aron. Hela menigheten ropade till dem: »Om vi ändå hade fått dö i Egypten! Eller här i öknen! 3Varför leder Herren oss till det där landet? Vi kommer att falla för svärdet, och våra kvinnor och barn blir fiendens byte. Visst vore det bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?« 4Och de sade till varandra: »Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten.«

5Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den församlade israelitiska menigheten. 6Och Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, som båda hade varit med om att utforska landet, rev sönder sina kläder 7och sade till den israelitiska menigheten: »Det land som vi har vandrat genom och utforskat är ett underbart land. 8Om Herren är tillfreds med oss kommer han att föra oss in i det landet och ge det åt oss, detta land som flödar av mjölk och honung. 9Gör bara inte uppror mot Herren! Och var inte rädda för folket i landet, de blir en munsbit för oss. Deras skydd är borta, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem!« 10Men hela menigheten ropade att de skulle stenas.

Moses bön för folket. Herrens svar

Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna.

11Herren sade till Mose: »Hur länge skall detta folk förakta mig, och hur länge skall de vägra lita på mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? 12Jag skall slå dem med pest och göra slut på dem, men av dig skall jag göra ett större och mäktigare folk än detta.«

13Mose svarade: »Och om egypterna får höra det? Du har ju med din kraft fört ut detta folk från dem. 14Och om de berättar det för invånarna här i landet? De har ju hört att du, Herre, finns mitt bland detta folk, du, Herre, som visar dig för dem ansikte mot ansikte, hört att ditt moln finns ovanför dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. 15Om du nu dräper hela detta folk i ett enda slag kommer de andra folken, som har hört om dina storverk, att säga: 16Herren förmådde inte föra sitt folk in i det land som han hade lovat dem med ed. Det var därför han slog ihjäl dem i öknen.

17Nej, Herre, visa din stora makt och bekräfta dina ord: 18Herren är sen till vrede och rik på kärlek. Han förlåter synd och skuld men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba deras ättlingar intill tredje och fjärde led. 19Förlåt nu detta folk dess skuld i din stora kärlek, liksom du har förlåtit dem under hela vägen från Egypten och hit.«

20Herren svarade: »Jag hör din bön och förlåter dem. 21Men så sant jag lever, och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: 22ingen av de män som har sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen men ändå gång på gång har satt mig på prov och vägrat lyssna till mig, 23ingen av dem skall någonsin få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. 24Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och är mig trogen. Därför skall jag låta honom komma in i det land där han redan har varit, och hans ättlingar skall lägga det under sig. 25Nu bor amalekiterna och kanaaneerna i dalarna. I morgon skall ni ta en ny väg: bryt upp och gå genom öknen i riktning mot Sävhavet.«

26Herren talade till Mose och Aron:

27Hur länge skall jag behöva stå ut med denna onda menighet och dess knotande? Ja, jag har hört hur israeliterna har knotat mot mig. 28Säg till dem: Så sant jag lever, säger Herren, ni skall få det så som jag har hört er själva säga. 29Här i öknen skall ni bli liggande som lik, alla ni som blivit mönstrade, alla som är tjugo år eller mer, ni som har knotat mot mig. 30Ingen av er skall komma in i det land som jag med ed har lovat er att få bo i, ingen utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, skall jag låta komma dit, och de skall bli hemmastadda i det land som ni har förkastat. 32Ni själva skall bli liggande som lik här i öknen, 33och era söner skall valla sin boskap i öknen under fyrtio år; de skall bära straffet för er otrohet tills ni allesammans har blivit lik i öknen. 34Liksom ni utforskade landet i fyrtio dagar skall ni bära ert straff i fyrtio år, ett år för varje dag. Då kommer ni att inse vad det betyder att trotsa mig. 35Jag, Herren, har talat. Ja, så skall jag göra med hela denna onda menighet som har gaddat sig samman mot mig: här i öknen skall de allesammans mista livet, här skall de dö.

36De män som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid återkomsten hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att sprida falska rykten om landet, 37dessa män som hade spritt onda rykten om landet drabbades nu av Herrens straff och dog. 38Av de män som hade varit i landet och utforskat det överlevde bara Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son.

Nederlag mot amalekiter och kanaaneer

39Mose framförde sitt budskap till israeliterna, och hela folket hängav sig åt sorg och klagan. 40Tidigt nästa morgon ville de tåga upp mot höglandet. »Vi har felat«, sade de, »men nu vill vi ge oss av till det land som Herren har talat om.« 41Men Mose sade: »Varför överträder ni Herrens befallning? Det kommer inte att gå väl. 42Ge er inte av, Herren är inte med er. Ni kommer att bli slagna av era fiender. 43Där uppe möter er amalekiter och kanaaneer, och ni kommer att falla för deras svärd. Ni har vänt er bort från Herren, och därför kommer han inte att vara med er.«

44I sitt övermod tågade de ändå upp mot höglandet, men varken Herrens förbundsark eller Mose lämnade lägret. 45Då kom amalekiterna och kanaaneerna ner från bergen där de bodde, slog dem, krossade dem och drev dem ända till Horma.

15

Matoffer och dryckesoffer

151Herren talade till Mose:

2Säg till israeliterna: När ni kommer in i det land som jag skall ge er och där ni skall bo, 3och ni vill offra ett eldoffer åt Herren, ett brännoffer eller ett slaktoffer, för att uppfylla ett löfte eller som frivillig gåva eller i samband med era högtider, och därmed ge Herren en lukt som gör honom nöjd, offret av tjurar eller får, 4då skall den som ger Herren detta offer också bära fram en tiondels efa siktat mjöl blandat med en kvarts hin olja som matoffer, 5och som dryckesoffer vid sitt brännoffer eller slaktoffer en kvarts hin vin för varje lamm. 6Är det en bagge, skall du bära fram två tiondels efa siktat mjöl blandat med en tredjedels hin olja som matoffer, 7och som dryckesoffer en tredjedels hin vin. Då ger du Herren en lukt som gör honom nöjd. 8Och när du offrar en tjur som brännoffer eller slaktoffer, för att uppfylla ett löfte eller ge ett gemenskapsoffer åt Herren, 9skall du samtidigt med tjuren bära fram tre tiondels efa siktat mjöl blandat med en halv hin olja som matoffer, 10och som dryckesoffer skall du bära fram en halv hin vin. Då blir det ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd.

11Det sagda gäller för varje tjur och varje bagge, för lamm och för killingar. 12Så skall ni göra med varje enskilt djur, oavsett hur många ni offrar. 13Alla infödda israeliter skall göra som här är sagt, när de vill offra ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd. 14Och när en invandrare eller en tillfällig besökare nu eller i framtiden vill offra ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd, skall han göra på samma sätt som ni. 15En och samma stadga skall gälla i församlingen för er och för invandraren som bor hos er. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled. Ni och invandrarna skall handla på ett och samma sätt inför Herren. 16Samma lag och samma rätt skall gälla för er och för invandraren som bor hos er.

Offret av det första brödet

17Herren talade till Mose:

18Säg till israeliterna: När ni kommer in i det land som jag skall föra er till 19och ni äter av det bröd landet ger, skall ni offra en gåva åt Herren. 20Den första brödkakan ni bakar skall vara er offergåva, på samma sätt som när ni ger en offergåva från tröskplatsen. 21Det första som ni bakar skall ni genom alla släktled ge som en gåva åt Herren.

Offer för ouppsåtliga synder

22-23Om ni eller era efterkommande utan uppsåt försummar att följa dessa bud — under tiden från Herrens första befallning och allt framgent — de bud som Herren gav Mose, allt det som Herren har befallt er genom honom, 24då gäller detta:

Om det är menigheten som har begått en ouppsåtlig försyndelse, skall hela menigheten offra en ungtjur som brännoffer, en lukt som gör Herren nöjd, tillsammans med de föreskrivna mat- och dryckesoffren, och därtill en getabock som syndoffer. 25Prästen skall bringa försoning åt hela den israelitiska menigheten, och de får förlåtelse, ty det var fråga om en försyndelse utan uppsåt, och de har inför Herren burit fram sin gåva, ett eldoffer åt Herren, och sitt syndoffer för denna ouppsåtliga försyndelse. 26Hela den israelitiska menigheten skall få förlåtelse, även invandraren som bor där — hela folket hade ju del i försyndelsen.

27Om en enskild syndar utan uppsåt, skall han bära fram en årsgammal get som syndoffer. 28Prästen skall inför Herren bringa försoning åt den som har felat genom sin ouppsåtliga synd, och han får försoning och förlåtelse.

29Samma lag skall gälla för var och en av er som syndar utan uppsåt, för de infödda israeliterna likaväl som för invandrarna hos dem. 30Men om någon, infödd eller invandrare, handlar med berått mod, hädar han Herren och skall utstötas ur sitt folk. 31Han har föraktat Herrens ord och brutit hans bud. Han måste utstötas, han har dragit skuld över sig.

En sabbatsbrytare stenas

32När israeliterna var i öknen ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. 33De som kom på honom med detta förde honom inför Mose och Aron och hela menigheten. 34Mannen sattes i förvar eftersom de inte hade fått något besked om vad som skulle göras med honom.

35Herren sade till Mose:

Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret.

36Menigheten förde honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose.

Manteltofsarna

37Herren sade till Mose:

38Säg till israeliterna att de och deras efterkommande skall sätta tofsar i hörnen på sina mantlar och i varje tofs en violett tråd. 39När ni ser på de tofsar som ni har gjort på detta sätt skall ni minnas alla Herrens bud och följa dem i stället för att irra omkring i den trolöshet som era hjärtan och ögon förleder er till. 40Ni skall minnas alla mina bud och följa dem och vara helgade åt er Gud. 41Jag är Herren, er Gud, som förde er ut ur Egypten för att vara er Gud. Jag är Herren, er Gud.

16

Uppror mot Mose och Aron

161Korach, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, samt rubeniterna Datan och Aviram, Eliavs söner, och On, Pelets son, utmanade Mose 2och trädde fram till honom tillsammans med 250 israeliter, menighetens hövdingar och utvalda talesmän, alla med stort anseende. 3De samlades kring Mose och Aron och anklagade dem: »Ni har gått för långt! Hela menigheten är helig, allesammans, och Herren finns mitt ibland dem. Varför vill ni vara förmer än Herrens församling?«

4När Mose hörde detta föll han ner på sitt ansikte. 5Sedan talade han till Korach och hela hans menighet: »I morgon skall Herren ge besked om vem som är hans och vem som är helig. Den mannen får komma nära honom, den som Herren väljer får komma nära honom. 6Du, Korach, och hela din menighet skall göra så här: ni skall ta fram fyrfat, 7och i morgon skall ni lägga glöd i dem och strö över rökelse inför Herren. Den man som Herren då väljer är den helige. Leviter, det är ni som har gått för långt!«

8Och Mose sade till Korach: »Hör på, leviter! 9Räcker det inte att Israels Gud har avskilt er från Israels menighet och låtit er komma nära honom för att utföra arbetet vid Herrens boning och bistå menigheten som dess tjänare? 10Han har låtit dig och alla dina levitiska bröder komma nära sig, men nu kräver ni dessutom att få vara präster. 11Ni har alltså sammansvurit er mot Herren, du och hela din menighet. Aron betyder ingenting, det är inte mot honom ni knotar.«

12Mose sände bud efter Datan och Aviram, Eliavs söner, men de svarade: »Vi kommer inte! 13Räcker det inte med att du har fört oss ut från ett land som flödar av mjölk och honung för att låta oss dö i öknen? Skall du nu också göra dig till herre över oss? 14Och inte har du fört oss till ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar att äga. Tänker du sticka ut ögonen på de här männen? Nej, vi kommer inte!«

15Mose fylldes av vrede och sade till Herren: »Ta inte emot något offer från dem. Jag har inte tagit ifrån dem en enda åsna, och jag har inte gjort en enda av dem något ont.«

16Till Korach sade Mose: »I morgon skall du och hela din menighet infinna er inför Herren, du själv och de, tillsammans med Aron. 17Var och en skall ta med sig sitt fyrfat och strö rökelse på det. Alla skall bära fram sina fyrfat inför Herren, 250 stycken, och du och Aron skall också ta med era fyrfat.«

18Alla tog sina fyrfat, och de lade i glöd och strödde över rökelse. De ställde sig vid ingången till uppenbarelsetältet, liksom Mose och Aron. 19Korach samlade hela menigheten mitt emot dem, alla vända mot uppenbarelsetältets ingång.

Herrens härlighet visade sig för hela menigheten, 20och Herren talade till Mose och Aron: 21»Dra er undan från denna menighet, så skall jag förinta den på ett ögonblick.« 22De föll ner på sina ansikten och sade: »Gud, du som ger alla människor liv och ande, skall du låta din vrede drabba hela menigheten, därför att en enda man har syndat?«

23Herren talade till Mose: 24»Säg åt menigheten att dra sig bort från Korachs, Datans och Avirams boning.« 25Då gick Mose följd av Israels äldste bort till Datan och Aviram 26och talade till menigheten: »Håll er undan från dessa förbrytares tält! Rör inte vid något som tillhör dem, då blir ni utplånade för alla deras synders skull.« 27De drog sig då bort från Korachs, Datans och Avirams boning.

Datan och Aviram hade gått ut och ställt sig i tältdörrarna tillsammans med hustrur och barn och spädbarn. 28Mose sade: »Så här skall ni få veta att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det som jag gör, och att jag inte gör något på eget bevåg: 29Om dessa människor dör en vanlig död och delar människors vanliga öde, då har Herren inte sänt mig. 30Men om Herren visar sin skaparmakt, om han låter jorden öppna sitt gap och sluka dem med allt vad de äger, så att de störtar levande ner i dödsriket, då vet ni att de här männen har visat förakt för Herren.«

31Just när han hade sagt detta rämnade marken under dem. 32Jorden öppnade sitt gap och slukade dem och deras familjer, liksom Korachs anhöriga, och alla deras ägodelar. 33De störtade levande ner i dödsriket med allt vad de ägde, jorden slöt sig över dem och de var utplånade ur församlingen. 34Alla israeliter som fanns i närheten flydde bort vid deras skrik, i skräck för att själva slukas av jorden.

35Och eld sköt ut från Herren och förbrände de 250 män som hade offrat rökelse.

36Herren talade till Mose:

37Säg till prästen Elasar, Arons son, att han skall dra fram fyrfaten ur askan. Sprid sedan ut glöden. Fyrfaten är heliga, 38de som bars av dessa syndare som förverkade sina liv. De skall hamras ut till tunna plåtar som skall täcka altaret, ty de blev heliga när de fördes fram inför Herren. Så blir de en varning för israeliterna.

39Prästen Elasar tog kopparfyrfaten som hade burits fram av dem som förbrändes, och de hamrades ut för att täcka altaret. 40Så skulle de påminna israeliterna om att en obehörig, en som inte är av Arons släkt, aldrig får komma inför Herren och tända rökelse, för att det inte skall gå som det gick med Korach och hans menighet. Elasar gjorde som Herren befallt honom genom Mose.

41Dagen därpå knotade hela den israelitiska menigheten mot Mose och Aron och anklagade dem för att ha dödat Herrens folk. 42Menigheten samlades för att angripa Mose och Aron och vände sig mot uppenbarelsetältet. Då täcktes det av molnet, och Herrens härlighet visade sig. 43Mose och Aron ställde sig framför uppenbarelsetältet, 44och Herren talade till Mose: 45»Gå bort från denna menighet, så skall jag förinta den på ett ögonblick.« De föll ner på sina ansikten. 46Därefter sade Mose till Aron: »Tag ditt fyrfat, fyll det med glöd från altaret och strö över rökelse. Skynda dig sedan ut bland menigheten och bringa försoning åt den. Herren har redan släppt lös sin vrede, och hemsökelsen har börjat.«

47Aron tog det Mose hade sagt och skyndade sig in bland de församlade, där hemsökelsen redan hade börjat. Aron brände rökelse och bringade så försoning åt folket. 48Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. 49Vid hemsökelsen omkom 14 700 människor, förutom de som dött för Korachs skull. 50När hemsökelsen hade upphört återvände Aron till Mose vid uppenbarelsetältets ingång.