Bibel 2000 (B2000)
14

Folket revolterar

141Nu bröt hela menigheten ut i klagorop, och folket grät natten igenom. 2Alla israeliterna knotade mot Mose och Aron. Hela menigheten ropade till dem: »Om vi ändå hade fått dö i Egypten! Eller här i öknen! 3Varför leder Herren oss till det där landet? Vi kommer att falla för svärdet, och våra kvinnor och barn blir fiendens byte. Visst vore det bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?« 4Och de sade till varandra: »Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten.«

5Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den församlade israelitiska menigheten. 6Och Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, som båda hade varit med om att utforska landet, rev sönder sina kläder 7och sade till den israelitiska menigheten: »Det land som vi har vandrat genom och utforskat är ett underbart land. 8Om Herren är tillfreds med oss kommer han att föra oss in i det landet och ge det åt oss, detta land som flödar av mjölk och honung. 9Gör bara inte uppror mot Herren! Och var inte rädda för folket i landet, de blir en munsbit för oss. Deras skydd är borta, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem!« 10Men hela menigheten ropade att de skulle stenas.

Moses bön för folket. Herrens svar

Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna.

11Herren sade till Mose: »Hur länge skall detta folk förakta mig, och hur länge skall de vägra lita på mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? 12Jag skall slå dem med pest och göra slut på dem, men av dig skall jag göra ett större och mäktigare folk än detta.«

13Mose svarade: »Och om egypterna får höra det? Du har ju med din kraft fört ut detta folk från dem. 14Och om de berättar det för invånarna här i landet? De har ju hört att du, Herre, finns mitt bland detta folk, du, Herre, som visar dig för dem ansikte mot ansikte, hört att ditt moln finns ovanför dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. 15Om du nu dräper hela detta folk i ett enda slag kommer de andra folken, som har hört om dina storverk, att säga: 16Herren förmådde inte föra sitt folk in i det land som han hade lovat dem med ed. Det var därför han slog ihjäl dem i öknen.

17Nej, Herre, visa din stora makt och bekräfta dina ord: 18Herren är sen till vrede och rik på kärlek. Han förlåter synd och skuld men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba deras ättlingar intill tredje och fjärde led. 19Förlåt nu detta folk dess skuld i din stora kärlek, liksom du har förlåtit dem under hela vägen från Egypten och hit.«

20Herren svarade: »Jag hör din bön och förlåter dem. 21Men så sant jag lever, och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: 22ingen av de män som har sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen men ändå gång på gång har satt mig på prov och vägrat lyssna till mig, 23ingen av dem skall någonsin få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. 24Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och är mig trogen. Därför skall jag låta honom komma in i det land där han redan har varit, och hans ättlingar skall lägga det under sig. 25Nu bor amalekiterna och kanaaneerna i dalarna. I morgon skall ni ta en ny väg: bryt upp och gå genom öknen i riktning mot Sävhavet.«

26Herren talade till Mose och Aron:

27Hur länge skall jag behöva stå ut med denna onda menighet och dess knotande? Ja, jag har hört hur israeliterna har knotat mot mig. 28Säg till dem: Så sant jag lever, säger Herren, ni skall få det så som jag har hört er själva säga. 29Här i öknen skall ni bli liggande som lik, alla ni som blivit mönstrade, alla som är tjugo år eller mer, ni som har knotat mot mig. 30Ingen av er skall komma in i det land som jag med ed har lovat er att få bo i, ingen utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, skall jag låta komma dit, och de skall bli hemmastadda i det land som ni har förkastat. 32Ni själva skall bli liggande som lik här i öknen, 33och era söner skall valla sin boskap i öknen under fyrtio år; de skall bära straffet för er otrohet tills ni allesammans har blivit lik i öknen. 34Liksom ni utforskade landet i fyrtio dagar skall ni bära ert straff i fyrtio år, ett år för varje dag. Då kommer ni att inse vad det betyder att trotsa mig. 35Jag, Herren, har talat. Ja, så skall jag göra med hela denna onda menighet som har gaddat sig samman mot mig: här i öknen skall de allesammans mista livet, här skall de dö.

36De män som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid återkomsten hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att sprida falska rykten om landet, 37dessa män som hade spritt onda rykten om landet drabbades nu av Herrens straff och dog. 38Av de män som hade varit i landet och utforskat det överlevde bara Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son.

Nederlag mot amalekiter och kanaaneer

39Mose framförde sitt budskap till israeliterna, och hela folket hängav sig åt sorg och klagan. 40Tidigt nästa morgon ville de tåga upp mot höglandet. »Vi har felat«, sade de, »men nu vill vi ge oss av till det land som Herren har talat om.« 41Men Mose sade: »Varför överträder ni Herrens befallning? Det kommer inte att gå väl. 42Ge er inte av, Herren är inte med er. Ni kommer att bli slagna av era fiender. 43Där uppe möter er amalekiter och kanaaneer, och ni kommer att falla för deras svärd. Ni har vänt er bort från Herren, och därför kommer han inte att vara med er.«

44I sitt övermod tågade de ändå upp mot höglandet, men varken Herrens förbundsark eller Mose lämnade lägret. 45Då kom amalekiterna och kanaaneerna ner från bergen där de bodde, slog dem, krossade dem och drev dem ända till Horma.