Bibel 2000 (B2000)
13

De tolv spanarna

131Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i Paranöknen.

2Herren talade till Mose: 3»Skicka några män att utforska Kanaan, det land som jag skall ge åt israeliterna. Ni skall skicka en från varje fädernestam; alla skall vara hövdingar.«

4Mose skickade då ut spanare från Paranöknen enligt Herrens befallning; alla var ledande män bland israeliterna. 5Detta var deras namn: från Rubens stam Shammua, Sackurs son, 6från Simons stam Shafat, Horis son, 7från Judas stam Kalev, Jefunnes son, 8från Isaskars stam Jigal, Josefs son, 11från Sebulons stam Gaddiel, Sodis son, 12från Josefs söners stammar dels Gaddi, Susis son, från Manasses stam, 9dels Hosea, Nuns son, från Efraims stam, 10från Benjamins stam Palti, Rafus son, 13från Dans stam Ammiel, Gemallis son, 14från Ashers stam Setur, Mikaels son, 15från Naftalis stam Nachbi, Vofsis son, 16och från Gads stam Geuel, Makis son. 17Detta var namnen på de män som Mose skickade att utforska landet. Hosea, Nuns son, fick av Mose namnet Josua.

18När Mose skickade dem att utforska Kanaan sade han: »Gå genom Negev och upp i bergsbygden 19och se efter vad det är för ett land. Är folket där starkt eller svagt, är de få eller många? 20Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor de i läger eller i befästa städer? 21Är landet bördigt eller kargt? Finns där träd eller inte? Gör allt ni kan för att ta med något av det som växer i landet.« — Det var vid den tid då de första druvorna mognar.

22Männen gav sig i väg och utforskade landet från Sinöknen till Rechov nära Levo-Hamat. 23De gick upp genom Negev och kom till Hebron. Där bodde Anaks ättlingar: Achiman, Sheshaj och Talmaj. (Hebron grundades sju år före Soan i Egypten.)

24Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de av en vinranka med en enda druvklase, som två man fick bära mellan sig på en stång, och plockade också granatäpplen och fikon. 25Platsen fick namnet Druvdalen efter den druvklase som israeliterna skar av där.

26När fyrtio dagar gått återvände de efter att ha utforskat landet. 27De kom till Mose och Aron och Israels menighet i Kadesh i Paranöknen. De rapporterade till dem och till hela menigheten och visade upp vad som växte i landet. 28De berättade för Mose: »Vi har varit i det land som du skickade oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung — se vad som växer där! 29Men folket som bor där är starkt, städerna är stora och befästa, och vi såg till och med ättlingar till Anak där. 30I Negev bor amalekiterna, i bergsbygden hettiterna, jevuseerna och amoreerna, och längs kusten och vid Jordan bor kanaaneerna.«

31När folket då vände sig mot Mose försökte Kalev lugna dem. »Låt oss dra ut och erövra landet«, sade han. »Vi rår på dem.« 32Men männen som hade varit med honom sade: »Vi kan inte dra ut i strid mot det folket, de är starkare än vi.« 33De spred falska rykten bland israeliterna om det land som de hade utforskat: »Det land som vi har vandrat genom och utforskat är ett land som förtär sina invånare. Och alla vi såg var storvuxna, 34vi såg till och med jättar där.« (Anakiterna var ett slags jättar.) »Då tyckte vi att vi var som gräshoppor, och det måste de också ha tyckt.«

14

Folket revolterar

141Nu bröt hela menigheten ut i klagorop, och folket grät natten igenom. 2Alla israeliterna knotade mot Mose och Aron. Hela menigheten ropade till dem: »Om vi ändå hade fått dö i Egypten! Eller här i öknen! 3Varför leder Herren oss till det där landet? Vi kommer att falla för svärdet, och våra kvinnor och barn blir fiendens byte. Visst vore det bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?« 4Och de sade till varandra: »Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten.«

5Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den församlade israelitiska menigheten. 6Och Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, som båda hade varit med om att utforska landet, rev sönder sina kläder 7och sade till den israelitiska menigheten: »Det land som vi har vandrat genom och utforskat är ett underbart land. 8Om Herren är tillfreds med oss kommer han att föra oss in i det landet och ge det åt oss, detta land som flödar av mjölk och honung. 9Gör bara inte uppror mot Herren! Och var inte rädda för folket i landet, de blir en munsbit för oss. Deras skydd är borta, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem!« 10Men hela menigheten ropade att de skulle stenas.

Moses bön för folket. Herrens svar

Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna.

11Herren sade till Mose: »Hur länge skall detta folk förakta mig, och hur länge skall de vägra lita på mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? 12Jag skall slå dem med pest och göra slut på dem, men av dig skall jag göra ett större och mäktigare folk än detta.«

13Mose svarade: »Och om egypterna får höra det? Du har ju med din kraft fört ut detta folk från dem. 14Och om de berättar det för invånarna här i landet? De har ju hört att du, Herre, finns mitt bland detta folk, du, Herre, som visar dig för dem ansikte mot ansikte, hört att ditt moln finns ovanför dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. 15Om du nu dräper hela detta folk i ett enda slag kommer de andra folken, som har hört om dina storverk, att säga: 16Herren förmådde inte föra sitt folk in i det land som han hade lovat dem med ed. Det var därför han slog ihjäl dem i öknen.

17Nej, Herre, visa din stora makt och bekräfta dina ord: 18Herren är sen till vrede och rik på kärlek. Han förlåter synd och skuld men lämnar inte den skyldige ostraffad utan låter straffet för fädernas skuld drabba deras ättlingar intill tredje och fjärde led. 19Förlåt nu detta folk dess skuld i din stora kärlek, liksom du har förlåtit dem under hela vägen från Egypten och hit.«

20Herren svarade: »Jag hör din bön och förlåter dem. 21Men så sant jag lever, och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: 22ingen av de män som har sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen men ändå gång på gång har satt mig på prov och vägrat lyssna till mig, 23ingen av dem skall någonsin få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. 24Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och är mig trogen. Därför skall jag låta honom komma in i det land där han redan har varit, och hans ättlingar skall lägga det under sig. 25Nu bor amalekiterna och kanaaneerna i dalarna. I morgon skall ni ta en ny väg: bryt upp och gå genom öknen i riktning mot Sävhavet.«

26Herren talade till Mose och Aron:

27Hur länge skall jag behöva stå ut med denna onda menighet och dess knotande? Ja, jag har hört hur israeliterna har knotat mot mig. 28Säg till dem: Så sant jag lever, säger Herren, ni skall få det så som jag har hört er själva säga. 29Här i öknen skall ni bli liggande som lik, alla ni som blivit mönstrade, alla som är tjugo år eller mer, ni som har knotat mot mig. 30Ingen av er skall komma in i det land som jag med ed har lovat er att få bo i, ingen utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, skall jag låta komma dit, och de skall bli hemmastadda i det land som ni har förkastat. 32Ni själva skall bli liggande som lik här i öknen, 33och era söner skall valla sin boskap i öknen under fyrtio år; de skall bära straffet för er otrohet tills ni allesammans har blivit lik i öknen. 34Liksom ni utforskade landet i fyrtio dagar skall ni bära ert straff i fyrtio år, ett år för varje dag. Då kommer ni att inse vad det betyder att trotsa mig. 35Jag, Herren, har talat. Ja, så skall jag göra med hela denna onda menighet som har gaddat sig samman mot mig: här i öknen skall de allesammans mista livet, här skall de dö.

36De män som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid återkomsten hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att sprida falska rykten om landet, 37dessa män som hade spritt onda rykten om landet drabbades nu av Herrens straff och dog. 38Av de män som hade varit i landet och utforskat det överlevde bara Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son.

Nederlag mot amalekiter och kanaaneer

39Mose framförde sitt budskap till israeliterna, och hela folket hängav sig åt sorg och klagan. 40Tidigt nästa morgon ville de tåga upp mot höglandet. »Vi har felat«, sade de, »men nu vill vi ge oss av till det land som Herren har talat om.« 41Men Mose sade: »Varför överträder ni Herrens befallning? Det kommer inte att gå väl. 42Ge er inte av, Herren är inte med er. Ni kommer att bli slagna av era fiender. 43Där uppe möter er amalekiter och kanaaneer, och ni kommer att falla för deras svärd. Ni har vänt er bort från Herren, och därför kommer han inte att vara med er.«

44I sitt övermod tågade de ändå upp mot höglandet, men varken Herrens förbundsark eller Mose lämnade lägret. 45Då kom amalekiterna och kanaaneerna ner från bergen där de bodde, slog dem, krossade dem och drev dem ända till Horma.

15

Matoffer och dryckesoffer

151Herren talade till Mose:

2Säg till israeliterna: När ni kommer in i det land som jag skall ge er och där ni skall bo, 3och ni vill offra ett eldoffer åt Herren, ett brännoffer eller ett slaktoffer, för att uppfylla ett löfte eller som frivillig gåva eller i samband med era högtider, och därmed ge Herren en lukt som gör honom nöjd, offret av tjurar eller får, 4då skall den som ger Herren detta offer också bära fram en tiondels efa siktat mjöl blandat med en kvarts hin olja som matoffer, 5och som dryckesoffer vid sitt brännoffer eller slaktoffer en kvarts hin vin för varje lamm. 6Är det en bagge, skall du bära fram två tiondels efa siktat mjöl blandat med en tredjedels hin olja som matoffer, 7och som dryckesoffer en tredjedels hin vin. Då ger du Herren en lukt som gör honom nöjd. 8Och när du offrar en tjur som brännoffer eller slaktoffer, för att uppfylla ett löfte eller ge ett gemenskapsoffer åt Herren, 9skall du samtidigt med tjuren bära fram tre tiondels efa siktat mjöl blandat med en halv hin olja som matoffer, 10och som dryckesoffer skall du bära fram en halv hin vin. Då blir det ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd.

11Det sagda gäller för varje tjur och varje bagge, för lamm och för killingar. 12Så skall ni göra med varje enskilt djur, oavsett hur många ni offrar. 13Alla infödda israeliter skall göra som här är sagt, när de vill offra ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd. 14Och när en invandrare eller en tillfällig besökare nu eller i framtiden vill offra ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd, skall han göra på samma sätt som ni. 15En och samma stadga skall gälla i församlingen för er och för invandraren som bor hos er. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled. Ni och invandrarna skall handla på ett och samma sätt inför Herren. 16Samma lag och samma rätt skall gälla för er och för invandraren som bor hos er.

Offret av det första brödet

17Herren talade till Mose:

18Säg till israeliterna: När ni kommer in i det land som jag skall föra er till 19och ni äter av det bröd landet ger, skall ni offra en gåva åt Herren. 20Den första brödkakan ni bakar skall vara er offergåva, på samma sätt som när ni ger en offergåva från tröskplatsen. 21Det första som ni bakar skall ni genom alla släktled ge som en gåva åt Herren.

Offer för ouppsåtliga synder

22-23Om ni eller era efterkommande utan uppsåt försummar att följa dessa bud — under tiden från Herrens första befallning och allt framgent — de bud som Herren gav Mose, allt det som Herren har befallt er genom honom, 24då gäller detta:

Om det är menigheten som har begått en ouppsåtlig försyndelse, skall hela menigheten offra en ungtjur som brännoffer, en lukt som gör Herren nöjd, tillsammans med de föreskrivna mat- och dryckesoffren, och därtill en getabock som syndoffer. 25Prästen skall bringa försoning åt hela den israelitiska menigheten, och de får förlåtelse, ty det var fråga om en försyndelse utan uppsåt, och de har inför Herren burit fram sin gåva, ett eldoffer åt Herren, och sitt syndoffer för denna ouppsåtliga försyndelse. 26Hela den israelitiska menigheten skall få förlåtelse, även invandraren som bor där — hela folket hade ju del i försyndelsen.

27Om en enskild syndar utan uppsåt, skall han bära fram en årsgammal get som syndoffer. 28Prästen skall inför Herren bringa försoning åt den som har felat genom sin ouppsåtliga synd, och han får försoning och förlåtelse.

29Samma lag skall gälla för var och en av er som syndar utan uppsåt, för de infödda israeliterna likaväl som för invandrarna hos dem. 30Men om någon, infödd eller invandrare, handlar med berått mod, hädar han Herren och skall utstötas ur sitt folk. 31Han har föraktat Herrens ord och brutit hans bud. Han måste utstötas, han har dragit skuld över sig.

En sabbatsbrytare stenas

32När israeliterna var i öknen ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. 33De som kom på honom med detta förde honom inför Mose och Aron och hela menigheten. 34Mannen sattes i förvar eftersom de inte hade fått något besked om vad som skulle göras med honom.

35Herren sade till Mose:

Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret.

36Menigheten förde honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose.

Manteltofsarna

37Herren sade till Mose:

38Säg till israeliterna att de och deras efterkommande skall sätta tofsar i hörnen på sina mantlar och i varje tofs en violett tråd. 39När ni ser på de tofsar som ni har gjort på detta sätt skall ni minnas alla Herrens bud och följa dem i stället för att irra omkring i den trolöshet som era hjärtan och ögon förleder er till. 40Ni skall minnas alla mina bud och följa dem och vara helgade åt er Gud. 41Jag är Herren, er Gud, som förde er ut ur Egypten för att vara er Gud. Jag är Herren, er Gud.