Bibel 2000 (B2000)
11

Elden i Tavera

111Folket klagade bittert inför Herren. När han hörde dem greps han av vrede, och Herrens eld bröt ut bland dem och gick härjande fram i utkanten av lägret. 2Folket bönföll Mose om hjälp. Han bad till Herren, och elden dog ut. 3Platsen fick namnet Tavera eftersom Herrens eld hade drabbat dem där.

Folket vill ha kött

4Hopen av löst folk som följde med blev alltmer lysten på mat, och även israeliterna började klaga igen: »Om vi bara hade kött att äta! 5Minns ni fisken vi åt i Egypten, så mycket vi ville! Och gurkor och meloner, purjolök och rödlök och vitlök. 6Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. Man ser inget annat än manna.« — 7Mannat liknade korianderfrö och glänste som harts. 8Folket gick runt och samlade upp det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. Sedan kokade man det i gryta eller bakade bröd av det; det smakade som kakor bakade med olja. 9När daggen föll över lägret om natten föll också manna.

10Mose hörde folkets klagan från varje släkt och ur varje tältöppning. Herren greps av häftig vrede, och Mose blev upprörd 11och sade till Herren: »Varför handlar du så illa mot din tjänare? Varför har jag råkat i onåd, varför har du gett mig hela detta folk att bära? 12Är det jag som är deras mor, är det jag som har fött dem? Du säger ju att jag skall bära dem i min famn, som om jag vore amma åt ett dibarn, ända fram till det land som du med ed har lovat deras fäder. 13Var skall jag få kött till hela detta folk, som ligger över mig med sitt klagande och sitt ständiga ’Ge oss kött att äta’? 14Ensam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig. 15Om du skall behandla mig så, döda mig då hellre. Visa mig den nåden, så att jag slipper det onda du gör mig.«

De sjuttio äldste

16Då sade Herren till Mose: »Samla sjuttio av Israels äldste åt mig, sådana som du vet hör till folkets äldste och förmän. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där bredvid dig. 17Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam.

18Och till folket skall du säga: Rena er inför morgondagen, ty då skall ni få äta kött. Herren har hört er klagan, ert ständiga ’Om vi bara hade kött att äta! I Egypten hade vi det bra!’ Ja, Herren skall ge er kött, och ni skall få äta. 19Inte bara en dag eller två skall ni äta det, inte bara fem eller tio eller tjugo dagar 20utan en hel månad, ända tills det står er upp i halsen och ni äcklas av det. Och detta därför att ni har förkastat Herren, som finns mitt ibland er, och klagat inför honom: Vi skulle aldrig ha lämnat Egypten!«

21Mose svarade: »Folket som är med mig räknar 600 000 man, och du säger att du skall ge dem kött att äta i en hel månad. 22Kan vi slakta får och kor, så att de får tillräckligt? Eller fånga all fisk i havet, så att de får tillräckligt?« 23Herren svarade Mose: »Är Herrens arm inte stark nog? Du skall strax få se om mina ord besannas eller ej.«

24Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio av folkets äldste och lät dem ställa sig kring tältet. 25Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Han tog av anden som vilade över Mose och gav åt de sjuttio äldste. När anden kom över dem greps de av profetisk hänryckning, för första och enda gången.

26Två män — den ene hette Eldad, den andre Medad — hade stannat kvar i lägret. Anden kom också över dem, ty de hörde till de utvalda men hade inte gått ut till tältet, och nu greps de av profetisk hänryckning inne i lägret. 27En pojke sprang bort till Mose och talade om att Eldad och Medad profeterade i lägret. 28Josua, Nuns son, som hade tjänat Mose från ungdomen, vände sig då till honom och sade: »Hejda dem, herre!« 29Men Mose svarade: »Blir du kränkt på mina vägnar? Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!« 30Sedan återvände Mose till lägret tillsammans med Israels äldste.

Folket får vaktlar men straffas

31Nu for en vind ut från Herren och drev med sig vaktlar från havet. De flaxade på en meters höjd runt hela lägret ända upp till en dagsmarsch därifrån. 32Folket började fånga vaktlar och höll på hela dagen och hela natten och hela nästa dag, och ingen fick ihop mindre än tio homer. Man bredde ut vaktlarna runt omkring lägret.

33De hade just satt tänderna i köttet men ännu inte hunnit tugga när Herrens vrede mot folket flammade upp igen. Herren dödade i ett slag en stor mängd av dem. 34Platsen fick namnet Kivrot Hattaava, eftersom de som varit lystna fick sina gravar där.

Herren försvarar Mose mot Mirjam och Aron

35Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och tågade till Haserot. Medan de var där

12

121började Mirjam och Aron att klandra Mose för hans kushitiska hustru; han hade nämligen tagit sig en hustru från Kush. 2De sade: »Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också.« Och Herren hörde det. 3Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden.

4Plötsligt sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: »Gå ut till uppenbarelsetältet, alla tre!« Och alla tre gick dit. 5Herren steg ner i en molnpelare, ställde sig vid ingången till tältet och kallade på Aron och Mirjam. De båda steg fram, 6och han sade:

»Lyssna till Herrens ord:

Finns det en profet ibland er

visar jag mig för honom i syner,

talar jag till honom i drömmar.

7Inte så med min tjänare Mose:

honom har jag anförtrott hela mitt hus.

8Till honom talar jag öga mot öga,

öppet, inte i gåtor.

Han skådar Herrens gestalt.

Hur kan ni vara så djärva

att ni klandrar min tjänare Mose?«

9Herrens vrede flammade mot dem, och han lämnade dem. 10Men när molnet höjde sig från tältet hade Mirjam blivit vit som snö av spetälska. Aron vände sig mot henne, och när han såg att hon blivit spetälsk 11sade han till Mose: »Nåd, herre! Straffa oss inte för den synd som vi var dåraktiga nog att begå. 12Låt henne inte bli som ett dödfött foster, som är halvt förruttnat när det kommer ut ur moderlivet.« 13Då ropade Mose till Herren: »Nej, nej, gör henne frisk igen!« 14Herren svarade honom: »Om hennes far hade spottat henne i ansiktet hade hon fått sitta med sin skam i sju dagar. Nu skall hon i sju dagar hållas utestängd från lägret. Sedan får hon släppas in igen.«

15Mirjam hölls alltså utestängd från lägret i sju dagar. Och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade släppts in igen.

13

De tolv spanarna

131Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i Paranöknen.

2Herren talade till Mose: 3»Skicka några män att utforska Kanaan, det land som jag skall ge åt israeliterna. Ni skall skicka en från varje fädernestam; alla skall vara hövdingar.«

4Mose skickade då ut spanare från Paranöknen enligt Herrens befallning; alla var ledande män bland israeliterna. 5Detta var deras namn: från Rubens stam Shammua, Sackurs son, 6från Simons stam Shafat, Horis son, 7från Judas stam Kalev, Jefunnes son, 8från Isaskars stam Jigal, Josefs son, 11från Sebulons stam Gaddiel, Sodis son, 12från Josefs söners stammar dels Gaddi, Susis son, från Manasses stam, 9dels Hosea, Nuns son, från Efraims stam, 10från Benjamins stam Palti, Rafus son, 13från Dans stam Ammiel, Gemallis son, 14från Ashers stam Setur, Mikaels son, 15från Naftalis stam Nachbi, Vofsis son, 16och från Gads stam Geuel, Makis son. 17Detta var namnen på de män som Mose skickade att utforska landet. Hosea, Nuns son, fick av Mose namnet Josua.

18När Mose skickade dem att utforska Kanaan sade han: »Gå genom Negev och upp i bergsbygden 19och se efter vad det är för ett land. Är folket där starkt eller svagt, är de få eller många? 20Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor de i läger eller i befästa städer? 21Är landet bördigt eller kargt? Finns där träd eller inte? Gör allt ni kan för att ta med något av det som växer i landet.« — Det var vid den tid då de första druvorna mognar.

22Männen gav sig i väg och utforskade landet från Sinöknen till Rechov nära Levo-Hamat. 23De gick upp genom Negev och kom till Hebron. Där bodde Anaks ättlingar: Achiman, Sheshaj och Talmaj. (Hebron grundades sju år före Soan i Egypten.)

24Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de av en vinranka med en enda druvklase, som två man fick bära mellan sig på en stång, och plockade också granatäpplen och fikon. 25Platsen fick namnet Druvdalen efter den druvklase som israeliterna skar av där.

26När fyrtio dagar gått återvände de efter att ha utforskat landet. 27De kom till Mose och Aron och Israels menighet i Kadesh i Paranöknen. De rapporterade till dem och till hela menigheten och visade upp vad som växte i landet. 28De berättade för Mose: »Vi har varit i det land som du skickade oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung — se vad som växer där! 29Men folket som bor där är starkt, städerna är stora och befästa, och vi såg till och med ättlingar till Anak där. 30I Negev bor amalekiterna, i bergsbygden hettiterna, jevuseerna och amoreerna, och längs kusten och vid Jordan bor kanaaneerna.«

31När folket då vände sig mot Mose försökte Kalev lugna dem. »Låt oss dra ut och erövra landet«, sade han. »Vi rår på dem.« 32Men männen som hade varit med honom sade: »Vi kan inte dra ut i strid mot det folket, de är starkare än vi.« 33De spred falska rykten bland israeliterna om det land som de hade utforskat: »Det land som vi har vandrat genom och utforskat är ett land som förtär sina invånare. Och alla vi såg var storvuxna, 34vi såg till och med jättar där.« (Anakiterna var ett slags jättar.) »Då tyckte vi att vi var som gräshoppor, och det måste de också ha tyckt.«