Bibel 2000 (B2000)
12

121började Mirjam och Aron att klandra Mose för hans kushitiska hustru; han hade nämligen tagit sig en hustru från Kush. 2De sade: »Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också.« Och Herren hörde det. 3Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden.

4Plötsligt sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: »Gå ut till uppenbarelsetältet, alla tre!« Och alla tre gick dit. 5Herren steg ner i en molnpelare, ställde sig vid ingången till tältet och kallade på Aron och Mirjam. De båda steg fram, 6och han sade:

»Lyssna till Herrens ord:

Finns det en profet ibland er

visar jag mig för honom i syner,

talar jag till honom i drömmar.

7Inte så med min tjänare Mose:

honom har jag anförtrott hela mitt hus.

8Till honom talar jag öga mot öga,

öppet, inte i gåtor.

Han skådar Herrens gestalt.

Hur kan ni vara så djärva

att ni klandrar min tjänare Mose?«

9Herrens vrede flammade mot dem, och han lämnade dem. 10Men när molnet höjde sig från tältet hade Mirjam blivit vit som snö av spetälska. Aron vände sig mot henne, och när han såg att hon blivit spetälsk 11sade han till Mose: »Nåd, herre! Straffa oss inte för den synd som vi var dåraktiga nog att begå. 12Låt henne inte bli som ett dödfött foster, som är halvt förruttnat när det kommer ut ur moderlivet.« 13Då ropade Mose till Herren: »Nej, nej, gör henne frisk igen!« 14Herren svarade honom: »Om hennes far hade spottat henne i ansiktet hade hon fått sitta med sin skam i sju dagar. Nu skall hon i sju dagar hållas utestängd från lägret. Sedan får hon släppas in igen.«

15Mirjam hölls alltså utestängd från lägret i sju dagar. Och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade släppts in igen.