Bibel 2000 (B2000)
10

Silvertrumpeterna

101Herren talade till Mose:

2Låt tillverka två trumpeter av silver, utförda i hamrat arbete. Dem skall du använda när menigheten sammankallas och när lägren skall bryta upp. 3Då man blåser i dem skall hela menigheten samlas inför dig vid ingången till uppenbarelsetältet. 4Blåser man bara i den ena skall hövdingarna, överhuvudena för Israels ätter, samlas hos dig. 5När larmsignal blåses skall lägren på östra sidan bryta upp, 6när larmsignal blåses andra gången lägren på södra sidan, när larmsignal blåses tredje gången lägren på västra sidan, och när larmsignal blåses fjärde gången lägren på norra sidan. Larmsignal blåses alltså när lägren skall bryta upp, 7men när församlingen sammankallas skall ni blåsa på vanligt sätt, inte larmsignal. 8Trumpeterna skall blåsas av Arons söner, prästerna. Detta skall vara en oföränderlig stadga för er genom alla släktled.

9När ni drar ut till strid i ert eget land mot en fiende som angriper er skall ni blåsa larmsignal med trumpeterna. Då skall Herren, er Gud, tänka på er, och ni kommer att räddas från era fiender. 10Och när ni har en festdag eller firar era högtider och nymånadsdagar skall ni blåsa i trumpeterna medan ni offrar brännoffer och gemenskapsoffer. Då skall er Gud tänka på er. Jag är Herren, er Gud.

Uppbrottet från Sinai

11Under det andra året, den tjugonde dagen i andra månaden, höjde sig molnet från förbundstecknets boning. 12Då bröt israeliterna upp från Sinaiöknen och vandrade från lägerplats till lägerplats tills molnet stannade i Paranöknen. 13Detta var första gången de bröt upp enligt den ordning som Herren hade ålagt dem genom Mose.

14Först bröt Judas läger upp, med hären ordnad i avdelningar och med Nachshon, Amminadavs son, i spetsen för Judas avdelning, 15med Netanel, Suars son, i spetsen för Isaskar-stammens avdelning 16och med Eliav, Helons son, i spetsen för Sebulon-stammens avdelning. 17Sedan togs boningen ner, och då bröt gershoniterna och merariterna upp, de som bar boningen.

18Därefter bröt Rubens läger upp, med hären ordnad i avdelningar och med Elisur, Shedeurs son, i spetsen för Rubens avdelning, 19med Shelumiel, Surishaddajs son, i spetsen för Simon-stammens avdelning 20och med Eljasaf, Deguels son, i spetsen för Gad-stammens avdelning. 21Sedan bröt kehatiterna upp, de som bar de heliga föremålen. De andra reste boningen innan kehatiterna kom fram.

22Därefter bröt Efraims läger upp, med hären ordnad i avdelningar och med Elishama, Ammihuds son, i spetsen för Efraims avdelning, 23med Gamliel, Pedasurs son, i spetsen för Manasse-stammens avdelning 24och med Avidan, Gidonis son, i spetsen för Benjamin-stammens avdelning.

25Därefter bröt Dans läger upp, som eftertrupp till de andra, med hären ordnad i avdelningar och med Achieser, Ammishaddajs son, i spetsen för Dans avdelning, 26med Pagiel, Okrans son, i spetsen för Asher-stammens avdelning 27och med Achira, Enans son, i spetsen för Naftali-stammens avdelning.

28På detta sätt, häravdelning för häravdelning, bröt israeliterna upp, och de började sin vandring.

29Mose sade till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son: »Nu drar vi bort mot det land som Herren har lovat att ge oss. Följ med, så skall det goda Herren lovat Israel komma dig till godo.« 30Men Hovav svarade: »Nej, jag följer inte med, jag vill hem till mitt eget land och min egen släkt.« — 31»Överge oss inte«, sade Mose, »du vet ju var vi kan slå läger i öknen och måste visa oss vägen. 32Om du följer med oss skall allt det goda Herren ger oss komma dig till godo.«

33De bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsmarscher. Herrens förbundsark gick före dem under de tre dagarna för att välja ut deras rastplatser. 34Och Herrens moln fanns över dem om dagen när de drog vidare från sin lägerplats.

35När arken bröt upp sade Mose:

Res dig, Herre,

må dina fiender skingras,

dina motståndare fly!

36Och när den stannade sade han:

Vila, Herre,

du som leder Israels tallösa skaror!

11

Elden i Tavera

111Folket klagade bittert inför Herren. När han hörde dem greps han av vrede, och Herrens eld bröt ut bland dem och gick härjande fram i utkanten av lägret. 2Folket bönföll Mose om hjälp. Han bad till Herren, och elden dog ut. 3Platsen fick namnet Tavera eftersom Herrens eld hade drabbat dem där.

Folket vill ha kött

4Hopen av löst folk som följde med blev alltmer lysten på mat, och även israeliterna började klaga igen: »Om vi bara hade kött att äta! 5Minns ni fisken vi åt i Egypten, så mycket vi ville! Och gurkor och meloner, purjolök och rödlök och vitlök. 6Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. Man ser inget annat än manna.« — 7Mannat liknade korianderfrö och glänste som harts. 8Folket gick runt och samlade upp det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. Sedan kokade man det i gryta eller bakade bröd av det; det smakade som kakor bakade med olja. 9När daggen föll över lägret om natten föll också manna.

10Mose hörde folkets klagan från varje släkt och ur varje tältöppning. Herren greps av häftig vrede, och Mose blev upprörd 11och sade till Herren: »Varför handlar du så illa mot din tjänare? Varför har jag råkat i onåd, varför har du gett mig hela detta folk att bära? 12Är det jag som är deras mor, är det jag som har fött dem? Du säger ju att jag skall bära dem i min famn, som om jag vore amma åt ett dibarn, ända fram till det land som du med ed har lovat deras fäder. 13Var skall jag få kött till hela detta folk, som ligger över mig med sitt klagande och sitt ständiga ’Ge oss kött att äta’? 14Ensam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig. 15Om du skall behandla mig så, döda mig då hellre. Visa mig den nåden, så att jag slipper det onda du gör mig.«

De sjuttio äldste

16Då sade Herren till Mose: »Samla sjuttio av Israels äldste åt mig, sådana som du vet hör till folkets äldste och förmän. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där bredvid dig. 17Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam.

18Och till folket skall du säga: Rena er inför morgondagen, ty då skall ni få äta kött. Herren har hört er klagan, ert ständiga ’Om vi bara hade kött att äta! I Egypten hade vi det bra!’ Ja, Herren skall ge er kött, och ni skall få äta. 19Inte bara en dag eller två skall ni äta det, inte bara fem eller tio eller tjugo dagar 20utan en hel månad, ända tills det står er upp i halsen och ni äcklas av det. Och detta därför att ni har förkastat Herren, som finns mitt ibland er, och klagat inför honom: Vi skulle aldrig ha lämnat Egypten!«

21Mose svarade: »Folket som är med mig räknar 600 000 man, och du säger att du skall ge dem kött att äta i en hel månad. 22Kan vi slakta får och kor, så att de får tillräckligt? Eller fånga all fisk i havet, så att de får tillräckligt?« 23Herren svarade Mose: »Är Herrens arm inte stark nog? Du skall strax få se om mina ord besannas eller ej.«

24Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio av folkets äldste och lät dem ställa sig kring tältet. 25Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Han tog av anden som vilade över Mose och gav åt de sjuttio äldste. När anden kom över dem greps de av profetisk hänryckning, för första och enda gången.

26Två män — den ene hette Eldad, den andre Medad — hade stannat kvar i lägret. Anden kom också över dem, ty de hörde till de utvalda men hade inte gått ut till tältet, och nu greps de av profetisk hänryckning inne i lägret. 27En pojke sprang bort till Mose och talade om att Eldad och Medad profeterade i lägret. 28Josua, Nuns son, som hade tjänat Mose från ungdomen, vände sig då till honom och sade: »Hejda dem, herre!« 29Men Mose svarade: »Blir du kränkt på mina vägnar? Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!« 30Sedan återvände Mose till lägret tillsammans med Israels äldste.

Folket får vaktlar men straffas

31Nu for en vind ut från Herren och drev med sig vaktlar från havet. De flaxade på en meters höjd runt hela lägret ända upp till en dagsmarsch därifrån. 32Folket började fånga vaktlar och höll på hela dagen och hela natten och hela nästa dag, och ingen fick ihop mindre än tio homer. Man bredde ut vaktlarna runt omkring lägret.

33De hade just satt tänderna i köttet men ännu inte hunnit tugga när Herrens vrede mot folket flammade upp igen. Herren dödade i ett slag en stor mängd av dem. 34Platsen fick namnet Kivrot Hattaava, eftersom de som varit lystna fick sina gravar där.

Herren försvarar Mose mot Mirjam och Aron

35Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och tågade till Haserot. Medan de var där

12

121började Mirjam och Aron att klandra Mose för hans kushitiska hustru; han hade nämligen tagit sig en hustru från Kush. 2De sade: »Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också.« Och Herren hörde det. 3Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden.

4Plötsligt sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: »Gå ut till uppenbarelsetältet, alla tre!« Och alla tre gick dit. 5Herren steg ner i en molnpelare, ställde sig vid ingången till tältet och kallade på Aron och Mirjam. De båda steg fram, 6och han sade:

»Lyssna till Herrens ord:

Finns det en profet ibland er

visar jag mig för honom i syner,

talar jag till honom i drömmar.

7Inte så med min tjänare Mose:

honom har jag anförtrott hela mitt hus.

8Till honom talar jag öga mot öga,

öppet, inte i gåtor.

Han skådar Herrens gestalt.

Hur kan ni vara så djärva

att ni klandrar min tjänare Mose?«

9Herrens vrede flammade mot dem, och han lämnade dem. 10Men när molnet höjde sig från tältet hade Mirjam blivit vit som snö av spetälska. Aron vände sig mot henne, och när han såg att hon blivit spetälsk 11sade han till Mose: »Nåd, herre! Straffa oss inte för den synd som vi var dåraktiga nog att begå. 12Låt henne inte bli som ett dödfött foster, som är halvt förruttnat när det kommer ut ur moderlivet.« 13Då ropade Mose till Herren: »Nej, nej, gör henne frisk igen!« 14Herren svarade honom: »Om hennes far hade spottat henne i ansiktet hade hon fått sitta med sin skam i sju dagar. Nu skall hon i sju dagar hållas utestängd från lägret. Sedan får hon släppas in igen.«

15Mirjam hölls alltså utestängd från lägret i sju dagar. Och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade släppts in igen.