Bibel 2000 (B2000)
9

Folkets syndabekännelse

91Den tjugofjärde dagen i samma månad samlades israeliterna. De höll fasta, klädda i säcktyg och med jord på huvudet. 2De som var av israelitisk härkomst avskilde sig då från alla av främmande ursprung. De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders överträdelser. 3De stod upp, var och en på sin plats, och läste ur Herrens, sin Guds, lag under en fjärdedel av dagen. Under nästa fjärdedel bekände de sina synder och föll ner och tillbad Herren, sin Gud. 4Jeshua, Bani, Kadmiel, Shevanja, Bunni, Sherevja, Bani och Kenani gick upp på leviternas podium och ropade med hög röst till Herren, sin Gud. 5Leviterna Jeshua, Kadmiel, Bani, Hashavneja, Sherevja, Hodia, Shevanja och Petachja sade: »Stå upp och lovprisa Herren, er Gud, han som är från evighet till evighet.«

Må ditt ärofulla namn bli prisat,

det är upphöjt över allt vad lovsång heter.

6Du, Herre, är den ende.

Himlen har du gjort,

himlarnas himmel och hela dess härskara,

jorden och allt som lever där,

haven och allt som finns i dem.

Du är den som ger liv åt allt,

och himlens härskara tillber dig.

7Du är Herren Gud,

som utvalde Abram,

som förde honom från Ur i Kaldeen

och gav honom namnet Abraham.

8Du fann att han var dig trogen,

och du slöt ett förbund med honom:

det land som beboddes av kanaaneer,

hettiter och amoreer,

perisseer, jevuseer och girgasheer

lovade du hans ättlingar.

Och du höll ditt löfte,

ty du är trofast.

9Du såg hur våra fäder led i Egypten,

vid Sävhavet hörde du deras rop.

10Du gjorde tecken och under med farao,

hans tjänare och folket i hans land,

ty du såg deras övermod mot våra fäder

och gjorde ditt namn ryktbart intill denna dag.

11Havet klöv du framför dem,

och de gick genom havet på torr mark.

Förföljarna vräkte du i djupet,

som en sten i mäktiga vatten.

12Du ledde dem om dagen i en pelare av moln

och om natten i en pelare av eld,

som lyste den väg de skulle gå.

13Du steg ner på Sinaiberget

och talade med dem från himlen.

Du gav dem rätta stadgar och riktiga lagar,

goda bud och befallningar.

14Din heliga sabbat kungjorde du,

och befallningar, bud och lag

gav du dem genom din tjänare Mose.

15Du gav dem bröd från himlen mot hungern,

vatten ur klippan mot törsten.

Du befallde dem

att gå och ta i besittning

det land du svurit att ge dem.

16Men våra fäder blev övermodiga och styvnackade

och lyssnade inte till dina befallningar.

17De vägrade att lyda

och ville inte minnas de under

som du hade gjort med dem.

De var styvnackade och tog saken i egna händer

och ville återvända till slaveriet i Egypten.

Men du är en förlåtande Gud,

nådig och barmhärtig,

sen till vrede och rik på kärlek,

och du övergav dem inte.

18De gjorde sig en gjuten kalv

och sade: »Detta är din Gud,

som har fört dig ut ur Egypten!«

och de hädade dig grovt.

19Ändå övergav du dem inte i öknen,

ty din barmhärtighet är stor.

Molnpelaren vek inte från dem om dagen

utan ledde dem på deras väg.

Eldpelaren lyste för dem om natten

på den väg de skulle gå.

20Du gav dem din goda ande

för att undervisa dem.

Du vägrade dem inte manna att äta,

du gav dem vatten i deras törst.

21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen

så att de inte saknade något.

Deras kläder slets inte ut,

och deras fötter svullnade inte.

22Du gav dem folk och riken,

som du gjorde till deras randområden.

Så intog de länder som tillhörde

Sichon, kungen i Heshbon,

och Og, kungen av Bashan.

23Deras barn gjorde du talrika som himlens stjärnor,

och du lät dem komma till det land

som deras fäder blivit lovade att ta i besittning.

24Och barnen tog landet i besittning.

Framför dem underkuvade du

kanaaneerna som bodde i landet,

och du gav dem i deras våld,

både kungarna och folket i landet,

de fick göra med dem vad de ville.

25De intog befästa städer

och bördiga landområden.

De tog i besittning välfyllda hus,

vattencisterner och vingårdar,

olivlundar och fruktträd i mängd.

De åt, de blev mätta och feta

och frossade på dina rika gåvor.

26Men de satte sig upp mot dig.

De gjorde uppror och vände ryggen åt din lag,

de dödade dina profeter,

som med varningar sökte föra dem åter,

och de hädade dig grovt.

27Du utlämnade dem åt förtryckare,

de levde under förtryck.

Då ropade de i sin nöd till dig,

och du hörde det i din himmel.

I din stora barmhärtighet

sände du dem räddare,

de räddades ur förtryckarnas våld.

28Men när allt var lugnt igen

gjorde de på nytt vad som är ont inför dig.

Du prisgav dem åt fiender,

som fick herraväldet över dem.

När de åter ropade till dig

hörde du det i himlen och räddade dem

i din barmhärtighet, gång på gång.

29Med varningar sökte du få dem

att vända tillbaka till din lag.

Men de var övermodiga

och lydde inte dina befallningar.

De syndade mot dina stadgar,

som ger liv åt den som följer dem.

De spjärnade emot i trots,

de var sturska och vägrade lyda.

30Du hade tålamod med dem i många år

och lät din ande varna dem

genom dina profeter,

men de ville inte lyssna.

Då gav du dem i de främmande folkens våld,

31men i din stora barmhärtighet

förgjorde du dem inte helt,

och du övergav dem inte,

ty du är en nådig och barmhärtig Gud.

32Och nu, vår Gud,

store, väldige, fruktansvärde Gud,

du som troget står fast vid ditt förbund:

visa inte likgiltighet

för allt lidande som vi fått utstå

— våra kungar, våra furstar och präster,

våra profeter, våra fäder, ja, hela ditt folk —

från de assyriska kungarnas tid

ända till denna dag.

33Du har varit rättvis

vad som än har drabbat oss,

du har visat dig trogen

även när vi förbrutit oss.

34Våra kungar och våra furstar,

våra präster och våra fäder

handlade inte efter din lag,

lyssnade inte på dina befallningar

och de varningar du givit.

35Och fast de hade sitt eget rike

och njöt allt det goda du givit dem,

fast de ägde det rymliga och bördiga land

som du hade låtit dem inta,

tjänade de ändå inte dig,

vände inte om från det onda de gjorde.

36I dag är vi slavar.

I det land du gav våra fäder,

att njuta dess frukter och goda gåvor,

där är vi slavar i dag.

37Dess rika gröda tillfaller kungar

som du satt över oss för våra synders skull.

Över våra kroppar och över vår boskap

härskar de egenmäktigt.

Vår nöd är stor.

Folket lovar att följa lagen

38Med hänsyn till allt detta avlägger vi ett högtidligt löfte som vi låter nedteckna. På det förseglade dokumentet står våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.