Bibel 2000 (B2000)
4

Murbygget hotas

41När Sanvallat fick höra att vi höll på att bygga upp muren blev han ursinnig, och i sin vrede hånade han judarna 2inför sina medarbetare och den samariska truppstyrkan: »Vad sysslar de eländiga judarna med? Tror de att de kan lämna sin sak åt Gud och offra och bli klara på en enda dag? Tror de att de här brända stenarna i grushögarna kan bli som nya igen?« 3Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, fortsatte: »Låt dem bygga! Deras stenmur rasar nog, bara en räv skuttar upp på den.«

4Vår Gud, hör hur vi blir föraktade! Låt deras hån falla tillbaka på dem själva. Låt dem föras bort som fångar till ett främmande land och bli utplundrade. 5Glöm aldrig deras brott och utplåna inte deras synd, ty de har kränkt dem som bygger.

6Vi fortsatte att bygga upp muren, och snart var den färdig till hälften, ty folket lade ner sin själ i arbetet.

7När Sanvallat och Tobia och araber, ammoniter och ashdoditer fick höra att Jerusalems sargade murar helades, att bräscherna börjat fyllas igen, blev de utom sig av vrede. 8De gaddade sig samman för att angripa Jerusalem och skapa förvirring bland oss. 9Vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter till skydd mot dem. 10Men folket i Juda klagade:

Bärarnas kraft rinner ut,

mycket grus är kvar.

All vår ork är slut,

muren blir aldrig klar.

11Och våra fiender sade: »Innan de vet ordet av skall vi vara över dem och slå ihjäl dem och sätta stopp för arbetet.« 12De judar som bodde i närheten av dem kom till oss och varnade oss gång efter annan för deras planer. 13Jag satte ut posteringar vid de lägsta ställena, innanför blottorna i muren; jag placerade ut folket släktvis med svärd, spjut och bågar. 14Efter att ha inspekterat dem sade jag till stormännen, styresmännen och resten av folket: »Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem.«

15När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, kunde vi alla återvända till muren, var och en till sin syssla. 16Från den dagen fick bara hälften av mina män arbeta, medan den andra hälften stod med spjut och sköld, båge och harnesk bakom Judas folk, 17som byggde på muren. Även bärarna var beväpnade: med ena handen arbetade de och med den andra höll de sitt vapen. 18Och alla som byggde hade svärdet hängande vid höften under arbetet. Hornblåsaren gick bredvid mig, 19och jag sade till stormännen, styresmännen och resten av folket: »Arbetet är stort och omfattande, och vi är utspridda längs hela muren, långt ifrån varandra. 20Var ni än är när hornsignalen ljuder skall ni samlas här hos oss. Vår Gud skall kämpa för oss.«

21Så fortsatte vi arbetet, medan hälften stod med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna började synas. 22Det var också nu som jag sade till folket: »Alla skall tillbringa natten inne i Jerusalem, tjänarna också, så att vi kan hålla vakt om natten och arbeta under dagen.« 23Och varken jag själv eller mina närmaste eller mina tjänare eller min livvakt var ur kläderna på hela tiden, och alla hade vi våra vapen i handen.

5

Inre motsättningar

51Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. 2»Vi måste lämna söner och döttrar i pant för att få brödsäd så att vi kan överleva«, sade några. 3Andra sade: »Vi måste lämna åkrar, vingårdar och hus i pant för att få brödsäd och hålla hungern borta.« 4Andra åter: »Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatt till kungen. 5Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, våra barn är lika goda som deras, och ändå tvingas vi låta våra söner och döttrar bli slavar — ja, några av våra döttrar har redan blivit utnyttjade. Och vi kan ingenting göra, det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.«

6Jag blev mycket upprörd när jag lyssnade till deras förtvivlade klagan. 7Jag tänkte noga igenom saken och gick så till rätta med stormännen och styresmännen. »Skall ni kräva in fordringar av era egna bröder?« sade jag. Sedan kallade jag samman ett stort folkmöte mot dem 8och sade: »Vi har gjort allt vi kan för att köpa tillbaka judiska bröder som sålts till utlänningar. Skall nu ni sälja era bröder, så att vi måste köpa tillbaka dem också!« Då teg de, de kunde inte komma på någonting att säga. 9Jag fortsatte: »Det ni gör är inte rätt. Ni borde ju visa gudsfruktan och inte utsätta oss för hån från folk som är våra fiender. 10Också jag själv, mina närmaste män och mina tjänare har pengar och brödsäd att fordra av dem, men vi är beredda att avskriva skulden. 11Lämna nu omedelbart tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivlundar och hus, och avskriv de fordringar i pengar, säd, vin eller olja som ni har på dem.« 12De svarade: »Vi skall lämna tillbaka allt och inte kräva något mer, precis som du har sagt.« Jag kallade då på prästerna, och i deras närvaro fick de med ed bekräfta sitt löfte. 13Själv skakade jag ur mantelvecket, medan jag sade: »Må Gud på samma sätt skaka bort från gård och grund var och en som bryter detta löfte. Må en sådan man bli utskakad och utblottad.« De församlade ropade »amen« och prisade Herren. Och de höll sitt löfte.

Nehemja som ståthållare

14Och dessutom: från den dag då jag utsågs till ståthållare över Juda — dvs. från kung Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra, i tolv år — avstod jag och mina närmaste män från det underhåll som tillkom ståthållaren. 15Mina företrädare som ståthållare lade tunga bördor på folket och utkrävde 40 siklar silver om dagen till mat och dryck. Och folket tyranniserades av deras män. Men så handlade inte jag, ty jag är en gudfruktig man.

16Dessutom tog jag del i arbetet på muren, fastän jag inte var markägare, och alla mina tjänare var samlade där för att arbeta. 17Vid mitt bord förplägades hundrafemtio stormän och styresmän, förutom gäster från grannländerna. 18Varje dag stod jag för en oxe, sex får av bästa sort samt fågel och var tionde dag för ett stort antal vinsäckar. Trots det utnyttjade jag aldrig ståthållarens underhåll, ty detta folk hade pålagor nog ändå.

19Min Gud, räkna mig till godo allt det som jag har gjort för mitt folk.

6

Komplotter mot Nehemja

61När Sanvallat, Tobia, araben Geshem och våra övriga fiender fått rapport om att jag hade byggt upp muren och att inga bräscher fanns kvar — låt vara att jag ännu inte satt in dörrar i portarna — 2sände Sanvallat och Geshem bud till mig: »Kom till Kefirim i Onodalen och möt oss där.« De ville komma åt mig. 3Jag skickade budbärare till dem med svaret: »Jag står mitt uppe i ett viktigt arbete och kan inte komma. Arbetet avstannar om jag lämnar det för att träffa er.« 4Fyra gånger sände de sin inbjudan, och varje gång svarade jag likadant. 5Sanvallat skickade sin tjänare med samma bud en femte gång, nu i form av ett öppet brev 6med följande lydelse: »Bland icke-judarna sägs — och Geshem bekräftar det — att du och de andra judarna tänker göra uppror, att det är därför du bygger muren och att du skall bli deras kung. 7Du lär till och med ha ordnat med profeter i Jerusalem som skall ropa: Juda har fått en konung! De här ryktena kommer nog att nå fram till kungen. Kom därför hit. Låt oss rådslå om saken.«

8Jag sände honom följande svar: »Inget av det du talar om har ägt rum. Du har själv hittat på alltihop.« 9Vad de allesammans ville var att skrämma oss. »De kommer att ge upp och arbetet blir aldrig utfört«, tänkte de. Men i stället fortsatte jag med förnyade krafter.

10En dag gick jag till Shemaja, son till Delaja, son till Mehetavel, som inte kunde lämna sitt hem. Han sade:

»Låt oss mötas i Guds hus,

inne i templet.

Låt oss stänga templets portar,

ty de kommer för att döda dig,

om natten skall de komma för att döda dig.«

11Jag svarade: »Skulle en man som jag ta till flykten? Och skulle en sådan som jag få gå in i templet och ändå behålla livet? Nej, jag går inte dit in.« 12Jag insåg nu att han inte var sänd av Gud. Profetian om mig uttalade han därför att Tobia och Sanvallat hade mutat honom. 13Avsikten var att jag skulle bli rädd och begå en synd genom att göra som de ville. Jag skulle få en fläck på mitt rykte, så att de kunde sprida sitt förtal om mig.

14Min Gud, glöm aldrig Tobia och Sanvallat och deras ogärningar, eller profetissan Noadja och de andra profeterna som försökte skrämma mig.

Murbygget fullbordas

15Muren stod färdig den 25 elul, efter femtiotvå dagar. 16När våra fiender fick reda på det och folken omkring oss upptäckte det, framstod det för dem som ett under. De förstod att detta verk hade kommit till stånd med vår Guds hjälp.

17Under den här tiden skrev stormännen i Juda åtskilliga brev till Tobia och Tobia i sin tur till dem. 18Många i Juda var förbundna med honom genom ed; han var ju svärson till Shekanja, son till Arach, och hans son Jochanan var gift med en dotter till Meshullam, son till Berekja. 19De talade väl om honom inför mig och underrättade honom om mina göranden och låtanden. Tobia skickade också brev i syfte att skrämma mig.