Bibel 2000 (B2000)
1

11Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.

Underrättelser om Jerusalem

I månaden kislev, under det tjugonde året, befann jag mig på borgen i Susa. 2Dit kom då Hanani, en av mina bröder, tillsammans med några män från Juda. Jag frågade dem hur det hade gått för den skara judar som var kvar där och som undsluppit fångenskapen och hur det var med Jerusalem. 3De svarade: »De som är kvar i landet och sluppit undan fångenskapen lever i nöd och förnedring. Jerusalems mur är raserad och portarna nerbrända.«

4När jag hörde detta satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar, fastade och bad till himlens Gud. 5Jag sade:

O Herre, himlens Gud, du store och fruktansvärde Gud, du som troget står fast vid ditt förbund med dem som älskar dig och håller dina bud. 6Öppna dina ögon och öron och hör din tjänares bön. Dag och natt ber jag nu till dig för dina tjänare israeliterna, och jag bekänner de synder som vi israeliter, även jag och de mina, har begått mot dig. 7Vi har förbrutit oss svårt mot dig genom att inte lyda de bud, stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose. 8Kom ihåg det du sade till din tjänare Mose: »Om ni är trolösa skall jag skingra er bland folken, 9men om ni vänder om till mig, håller mina bud och handlar efter dem skall jag samla er igen, om ni så har fördrivits till världens ände. Jag skall föra er därifrån till den plats jag har utvalt, där mitt namn skall bo.« 10Israeliterna är ju dina tjänare och ditt folk, som du har befriat med stor kraft och mäktig hand. 11Lyssna, Herre, till din tjänares bön, till alla dina tjänares böner. Vi vill inte annat än frukta och vörda ditt namn. Ge nu din tjänare framgång: låt honom möta medlidande hos denne man.

2

Nehemjas resa till Jerusalem

Jag var kungens munskänk. 21Det var i månaden nisan, under kung Artaxerxes tjugonde regeringsår. Vinet var framdukat för kungen, och jag tog vinet och skänkte i åt honom. Kungen hade aldrig förr sett mig nedstämd, 2men nu frågade han mig: »Varför ser du så ledsen ut? Sjuk är du ju inte. Det måste vara något som tynger dig.« Jag blev mycket rädd 3och sade: »Må du leva för evigt, min konung! Skulle jag inte se ledsen ut när staden där mina fäder har sina gravar är ödelagd och när dess portar härjats av eld?« 4Kungen frågade mig: »Vad önskar du?« Då bad jag till himlens Gud 5och svarade: »Om det behagar dig, min konung, och om din tjänare äger din ynnest, så låt mig fara till Juda, till den stad där mina fäder har sina gravar, för att bygga upp den igen.« 6Då frågade kungen — och hans gemål satt bredvid honom: »Hur länge blir du borta? När kommer du tillbaka?« Kungen gav mig alltså tillåtelse att resa, och jag angav en viss tid. 7Sedan fortsatte jag: »Om det behagar dig, min konung, låt mig få brev med mig till ståthållarna i provinsen Väster om Eufrat, så att de underlättar min resa till Juda, 8och likaså ett brev till Asaf, kungens skogsförvaltare, så att han ger mig timmer till bjälkar för tempelborgens portar, stadsmuren och det hus där jag skall bo.« Kungen gav mig det jag bad om, ty min Gud höll sin skyddande hand över mig.

9När jag kom till ståthållarna i provinsen Väster om Eufrat överlämnade jag kungens brev. Kungen hade dessutom sänt med mig officerare och en beriden eskort. 10Men när horoniten Sanvallat och ammoniten Tobia, ämbetsmannen, fick reda på allt detta blev de mycket förargade över att det kom någon som ville förbättra israeliternas villkor.

Nehemjas inspektion av stadsmuren

11Så anlände jag till Jerusalem. När jag hade varit där i tre dagar 12gick jag om natten ut med bara ett par man. Jag hade inte berättat för någon vad min Gud hade ingivit mig att göra för Jerusalem, och jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på. 13Mitt i natten red jag ut genom Dalporten i riktning mot Drakkällan och Dyngporten. Jag undersökte Jerusalems raserade murar och nerbrända portar. 14Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men mitt riddjur kunde inte ta sig fram där. 15Under natten fortsatte jag upp längs dalen och undersökte muren, tills jag än en gång kom genom Dalporten och var tillbaka igen.

Stadsmuren återuppbyggs

16Styresmännen visste inte var jag hade varit och vad jag hade gjort, ty jag hade ännu inte underrättat judarna, varken präster, stormän, styresmän eller övriga som hade med saken att göra. 17Men nu sade jag till dem: »Ni ser själva hur illa det står till med oss: Jerusalem är ödelagt och dess portar nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!« 18Och jag berättade för dem hur min Gud hade hållit sin skyddande hand över mig och vad kungen hade lovat mig. »Låt oss börja bygga!« sade de och grep sig an med detta goda verk.

19Men när horoniten Sanvallat, ammoniten Tobia, ämbetsmannen, och araben Geshem fick reda på detta öste de spott och spe över oss: »Vad håller ni på med? Tänker ni göra uppror mot kungen?« 20Men jag gav dem svar på tal: »Himlens Gud skall ge oss framgång. Nu börjar vi, hans tjänare, att bygga. Varken lag eller hävd ger er någon rätt till Jerusalem.«