Bibel 2000 (B2000)
1

11Profetord om Nineve. Boken med de syner som Nahum från Elkosh hade.

Herren hämnas på sitt folks fiender

2Herren är en hämnande Gud, full av lidelse,

Herren är en hämnare, fylld av vrede.

Herren tar hämnd på sina motståndare,

han vredgas på sina fiender.

3Herren är sen till vrede men väldig i styrka,

ingen lämnar han ostraffad.

Genom storm och oväder går hans väg,

molnen är damm som hans fötter rör upp.

4Han kuvar havet och lägger det torrt,

alla floder låter han sina.

Bashan och Karmel förtvinar

och Libanons grönska dör.

5Bergen skälver inför honom

och höjderna smälter ner.

Jorden förgås vid hans åsyn,

världen och alla som bor där.

6Vem håller stånd mot hans ursinne,

vem uthärdar hans vredes glöd?

Guds raseri bryter fram som elden,

och klipporna rämnar inför honom.

7Herren är god mot dem som hoppas på honom,

han är ett värn på nödens dag,

han tar sig an dem som flyr till honom

8när flodvågen vältrar fram.

Han förintar dem som gör motstånd,

han jagar sina fiender ut i mörkret.

9Vad har ni för tankar om Herren?

Han förintar i grund —

slaget faller en enda gång.

10Som toviga tistlar, som snårigt törne,

som den torra halmen, så brinner de upp.

11Från dig drog det ut en man

som smidde ränker mot Herren

och som gav ondsinta råd.

12Så säger Herren:

De må vara aldrig så många och starka,

de skall huggas ner och förgås.

Förr har jag plågat dig,

men jag skall aldrig plåga dig mer.

13Nu skall jag bryta det ok han lagt på dig,

och dina bojor skall jag krossa.

14Detta har Herren bestämt om dig:

ingen skall föra ditt namn vidare.

Från ditt tempel kastar jag ut alla gudabilder,

både snidade bilder och gjutna.

Jag bereder din grav — du är ingenting värd.

15Hör budbärarens steg,

han kommer över bergen,

han bär bud om seger.

Fira dina högtider, Juda,

och infria dina löften,

ty aldrig mer drar den ondsinte fram genom dig.

Han är förintad.

2

Nineves fall

21Den övermäktige tågar upp emot dig.

Bemanna dina skansar och spana mot vägen.

Spänn om dig bältet, båda upp all din kraft.

2Ty Herren återställer Jakobs storhet

liksom Israels storhet.

Våldsmän har härjat dem

och ödelagt deras vingårdar.

3Krigarnas sköldar glänser röda,

hans kämpar är klädda i purpur.

Det flammar som eld i vagnarnas stål

när de ordnas till strid,

och hästarna skälver av iver.

4På gatorna stormar vagnarna fram,

jagar i kapp över torgen.

De lyser som facklor,

som blixtar far de förbi.

5Han kallar på sina hjältar —

de snubblar i sin iver.

De rusar bort mot muren,

och stormtaket reses.

6Portarna mot floden öppnas,

och templet störtar samman.

7Den Höga ställs fram och blottas.

Hennes tjänarinnor förs bort,

klagande som duvor,

de slår sig för bröstet i sorg.

8Nineve är som en damm

vars vatten strömmar ut.

»Stanna! Stanna!«

Nej, ingen vänder tillbaka.

9Hugg för er av silvret,

hugg för er av guldet!

Här finns omätliga skatter,

dyrbarheter i överflöd!

10Allt är skövlat, fördärvat, förött.

Hjärtat dras samman och knäna darrar,

kroppen skälver, alla ansikten vitnar.

11Var är nu lejonkulan

där de unga lejonen höll till,

där lejonet gick ut och in

och ungarna var trygga?

12Lejonet rev vad hans ungar behövde,

bytet ströp han åt sina honor.

Han fyllde sina hålor med rov,

sina kulor med rivet byte.

13Nu vänder jag mig mot dig, säger Herren Sebaot.

Din rikedom skall gå upp i rök,

dina unga lejon bli svärdets föda.

Allt vad du rövat skall jag utplåna,

och jag skall tysta dina sändebud för alltid.

3

Nineves rättvisa straff

31Ve den blodtörstiga staden,

rågad med lögn,

bräddfull av byte,

lysten på nya rov.

2Hör piskornas smällar,

vagnshjulens dån,

jagande hästar,

krängande vagnar.

3Hästarna stegrar sig,

svärden flammar och spjuten blixtrar.

Överallt stupade, högar av döda,

lik i oändlig mängd,

man snavar över lik.

4Skökans hejdlösa otukt har vållat detta.

Hon var skön och förfaren i trolldom.

Hon snärjde folken med sin otukt,

alla folkslag med sin häxkonst.

5Nu vänder jag mig mot dig,

säger Herren Sebaot.

Jag drar upp kjolen över ansiktet på dig

och visar folken din nakenhet,

visar kungarikena din skam.

6Jag släpar dig i smutsen,

jag lämnar dig åt föraktet,

ställer ut dig för allas blickar.

7Alla som ser dig vänder dig ryggen.

»Nineve är ödelagt«, säger de.

»Vem ömkar henne?

Finns det någon som ger henne tröst?«

8Är du förmer än No Amon,

som låg vid Nilen,

omgivet av vatten?

Floden var dess bålverk,

vatten dess mur.

9Kush och Egypten

gav staden dess väldiga styrka,

Put och Libyen var dess stöd.

10Men också No Amons folk fördes bort

i fångenskap och landsflykt,

dess spädbarn krossades i varje gathörn.

Man drog lott om dess ädlingar

och band dess stormän med kedjor.

11Nu är turen kommen till dig

att bli drucken och mista sansen.

Också du måste söka skydd undan fienden.

12Dina fästen är som fikonträd

med mogen frukt:

skakar man trädet faller det fikon

i munnen på den som vill äta.

13Ditt krigsfolk är som kvinnor.

Landets portar står vidöppna för fienden,

dina bommar har förtärts av elden.

14Ös upp vatten för belägringen

och förstärk dina fästen!

Stig ner i leran och trampa den till murbruk,

fatta tag i tegelformen!

15Elden skall ändå sluka dig

och svärdet förgöra dig.

Du skall förtäras som gräshoppsyngel,

fastän ditt folk är talrikt som gräshoppsyngel,

som väldiga svärmar av gräshoppor,

16fastän dina köpmän är många,

långt fler än himlens stjärnor.

De ömsar sitt skinn,

gräshoppsynglen, de flyger bort.

17Dina ämbetsmän är som gräshoppor,

dina skrivare som en gräshoppssvärm.

Den slår sig ner på muren i svalkan,

men då solen går upp är den borta,

ingen vet var den är.

18Dina herdar sover, Assyriens konung,

dina hövdingar slumrar.

Ditt folk har skingrats över bergen,

och ingen finns som samlar det.

19Det finns ingen bot för din skada,

ingen läkedom för ditt sår.

Alla som hör vad som hänt dig

jublar över ditt elände.

Vem drabbades ej

av din ständiga grymhet?