Bibel 2000 (B2000)
5

Den besatte och svinhjorden

51De kom över till trakten av Gerasa på andra sidan sjön. 2När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande 3och hade sitt tillhåll bland gravarna. Inte ens med kedjor kunde man längre binda honom. 4Flera gånger hade han bundits till händer och fötter, men han hade slitit av kedjorna och sprängt bojorna, och ingen kunde få bukt med honom. 5Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe i bergen och skrek och sargade sig med stenar. 6När han nu på långt håll fick se Jesus sprang han fram och föll ner för honom 7och ropade högt: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!« 8Jesus hade nämligen just sagt åt honom: »Far ut ur mannen, du orena ande!« 9Nu frågade han: »Vad heter du?« Mannen svarade: »Legion heter jag, för vi är många.« 10Och han bad honom enträget att inte driva dem från trakten.

11Nu gick där en stor svinhjord och betade på bergssluttningen. 12Andarna bad honom: »Skicka bort oss till svinen, så kan vi fara in i dem!« 13Det lät han dem göra. Och de orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön. Omkring två tusen djur var det, och de drunknade i sjön. 14Svinvaktarna sprang därifrån och berättade alltsammans i staden och ute på landet, och folk gick för att se vad som hade hänt. 15De kom till Jesus och såg den besatte, han som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen, och de blev förskräckta. 16Och ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatte, och om svinen. 17Då uppmanade de Jesus att lämna deras område. 18När han steg i båten bad mannen som hade varit besatt att få följa med honom. 19Men han lät honom inte göra det utan sade: »Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig, hur han förbarmade sig över dig.« 20Då gick mannen sin väg och lät alla i Dekapolis höra vad Jesus hade gjort med honom, och överallt häpnade man.

Synagogföreståndarens dotter. Kvinnan med blödningar

21När Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön 22kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter 23och bad enträget: »Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet.« 24Och Jesus gick med honom.

Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. 25Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. 26Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. 27Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, 28för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. 29Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. 30När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?« 31Lärjungarna sade: »Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!« 32Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. 33Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. 34Han sade till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.«

35Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: »Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.« 36Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: »Var inte rädd, tro bara.« 37Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, 38och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. 39Han gick in till dem och sade: »Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.« 40Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. 41Så tog han barnets hand och sade: »Talita koum!« (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). 42Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, 43men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.

6

Profet i sin hemstad

61Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde med honom. 2När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Och de många som hörde honom häpnade och sade: »Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer? 3Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?« Så blev han en stötesten för dem. 4Men Jesus sade till dem: »En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem.« 5Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem. 6Och han förvånade sig över att de inte ville tro.

De tolv sänds ut

Han vandrade från by till by i trakten där omkring och undervisade. 7Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. 8Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. 9Sandaler fick de ha men inte mer än en skjorta. 10Och han sade till dem: »När ni har tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. 11Och är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet under era fötter. Det skall vittna mot dem.« 12De gav sig i väg och predikade att alla skulle omvända sig, 13och de drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem.

Johannes döparens död

14Hans namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att folk sade: »Johannes döparen har uppstått från de döda. Det är därför dessa krafter verkar genom honom.« 15Men några sade att han var Elia, andra att han var en profet, en i raden av profeter. 16När Herodes hörde detta sade han: »Johannes, han som jag lät halshugga, det är han som har uppstått!«

17Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och sätta honom i fängelse. Anledningen till det var Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade han gift sig med, 18och Johannes hade sagt till Herodes: »Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.« 19Därför var Herodias förbittrad på honom och ville döda honom, men kunde inte. 20Ty Herodes hade respekt för Johannes, som han visste var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom, och när han hade hört honom kände han sig mycket osäker och ville höra mer av honom. 21Men en dag kom hennes tillfälle, och det var när Herodes firade sin födelsedag med ett gästabud för sina stormän och överstarna och de främsta i Galileen. 22Herodias dotter kom då in och dansade så att Herodes och hans gäster blev förtjusta. Kungen sade till flickan: »Be mig om vad du vill, och du skall få det.« 23Och han lovade och svor: »Vad du än ber mig om skall jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.« 24Då gick hon ut och frågade sin mor: »Vad skall jag be om?« Hon svarade: »Johannes döparens huvud.« 25Flickan skyndade in till kungen och bad honom: »Jag vill att du genast ger mig Johannes döparens huvud på ett fat.« 26Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne 27utan skickade en livvakt med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset 28och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor. 29Men när Johannes lärjungar fick reda på det kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.

Mat åt fem tusen

30Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. 31Han sade till dem: »Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.« Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta.

32De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. 33Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. 34När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. 35När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: »Trakten är öde och det är sent. 36Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.« 37Han svarade: »Ge dem något att äta, ni själva.« — »Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?« frågade de. 38Han sade: »Hur många bröd har ni? Gå och se efter.« De tog reda på det och sade: »Fem bröd, och så två fiskar.« 39Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. 40Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. 41Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. 42Alla åt och blev mätta, 43och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. 44Det var fem tusen män som hade ätit.

Jesus går på vattnet

45Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida medan han själv skickade hem folket. 46När han hade skilts från dem gick han upp på berget för att be. 47På kvällen var båten mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land. 48Han såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på vattnet, och han var på väg förbi dem. 49När de fick se honom gå på vattnet trodde de att det var en vålnad, och de skrek till, 50för alla såg de honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« 51Och han steg i båten till dem, och vinden lade sig. Men de blev utom sig av häpnad, 52för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade.

De sjuka i Gennesaret

53När de hade farit över sjön kom de till Gennesaret och gick i land där. 54Så snart de steg ur båten kände folket igen honom 55och skyndade ut till de sjuka i hela trakten och bar dem på deras bäddar dit där de hörde att han var. 56Och i alla byar och städer och gårdar som han kom till lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev botade.

7

Guds bud och människors regler

71Fariseerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom, 2och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. 3Fariseerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, 4och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. 5Därför frågade fariseerna och de skriftlärda honom: »Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?« 6Han svarade: »Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. 7Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. 8Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.« 9Och han sade: »Det är just det rätta — att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! 10Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. 11Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: ’Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban’ (det vill säga tempelgåva), 12då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. 13Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni.«

Mera om rent och orent

14Sedan kallade han till sig folket och sade: »Hör på mig allesammans och försök att förstå. 15Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren.« 17När han hade dragit sig undan hopen och kommit hem frågade lärjungarna vad han hade menat med denna bild. 18Han svarade: »Har ni också svårt att fatta? Förstår ni inte att inget av det som kommer in i en människa utifrån kan göra henne oren? 19Ty det går inte in i hjärtat utan i magen och kommer sedan ut på avträdet.« Därmed förklarade han all föda ren. 20Men han sade: »Det som kommer ut ur människan, det gör henne oren. 21Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, 22äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse. 23Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren.«

En syrisk-fenikisk kvinnas tro

24Han begav sig bort därifrån och kom till trakten av Tyros, där han tog in i ett hus. Han ville inte att någon skulle få veta det men lyckades inte hålla sig undan. 25En kvinna, vars dotter hade en oren ande, fick höra talas om honom och kom och kastade sig för hans fötter. 26Hon var inte judinna utan av syrisk-fenikisk härkomst. Nu bad hon honom driva ut demonen ur hennes dotter. 27Han sade: »Låt barnen äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« — 28»Nej, herre«, svarade hon, »men hundarna under bordet äter smulorna som barnen lämnar kvar.« 29Då sade han till henne: »För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter.« 30Och hon gick hem och fann flickan liggande på sin säng, fri från demonen.

En döv man botas

31Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. 32Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. 33Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. 34Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: »Effata!« (det betyder: Öppna dig!). 35Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. 36Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. 37Och alla blev överväldigade och sade: »Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.«