Bibel 2000 (B2000)
3

Mannen med en förtvinad hand

31Han gick till synagogan en annan gång, och där satt en man som hade en förtvinad hand. 2De höll ögonen på Jesus för att se om han skulle bota honom på sabbaten; de ville ha något att anklaga honom för. 3Han sade till mannen med den förtvinade handen: »Stig upp och kom fram.« 4Sedan frågade han dem: »Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?« De teg. 5Då såg han på dem fylld av vrede och sorg över att de var så förstockade. Och till mannen sade han: »Håll fram handen.« Han höll fram den, och den blev bra igen. 6Men fariseerna gick bort och började genast överlägga med Herodes anhängare om hur de skulle röja Jesus ur vägen.

Folkmassan på stranden

7Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galileen följde med, men också från Judeen, 8Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakten kring Tyros och Sidon kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde. 9Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds, så att han slapp bli trängd av folkmassan. 10Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. 11Och när de orena andarna såg honom föll de ner för honom och ropade: »Du är Guds son.« 12Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.

De tolv utses

13Sedan gick han upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. 14Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika 15och ha makt att driva ut demonerna. 16Och de tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, 17Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes, vilka han gav namnet Boanerges, det vill säga Åskans söner, 18vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon Kananaios 19och Judas Iskariot, han som förrådde honom.

Demoner drivs ut med Guds ande

20När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. 21Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. 22De skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul och att det var med demonernas furste som han drev ut demonerna. 23Han kallade dem till sig och talade till dem i liknelser: »Hur kan Satan driva ut Satan? 24Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. 25Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. 26Om Satan gör uppror mot sig själv och splittras kan han inte bestå — det är slutet för honom. 27Ingen kan gå in och plundra en stark man på vad han äger, om han inte först binder honom; sedan kan han plundra hans hus. 28Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. 29Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd.« 30De hade ju sagt att han hade en oren ande.

Jesu familj

31Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. 32Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: »Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.« 33Jesus svarade dem: »Vem är min mor och mina bröder?« 34Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. 35Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.«

4

Liknelsen om sådden

41Sedan började han undervisa vid sjön igen. Massor av folk samlades kring honom, och därför steg han i en båt och satt i den ute på vattnet medan folket stod på stranden. 2Han undervisade dem med många liknelser, och i sin undervisning sade han: 3»Hör! En man gick ut för att så. 4När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. 5En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. 6Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. 7En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det, och det gav ingen skörd. 8Men en del föll i den goda jorden, det kom upp och växte och gav skörd. Det gav trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt igen.« 9Och han sade: »Hör, du som har öron att höra med.«

Liknelsernas syfte

10När han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom frågade de honom om liknelserna. 11Han sade: »Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, 12för att de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse

Tolkning av liknelsen om sådden

13Och han sade till dem: »Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då alls kunna fatta några liknelser? 14Vad mannen sår är ordet. 15Vägkanten, det är de hos vilka ordet blir sått men som knappt har hört det förrän Satan kommer och tar bort ordet som har såtts i dem. 16De som får sådden på de steniga ställena, det är de som tar emot ordet med glädje när de hör det 17men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktiga; blir det sedan lidanden och förföljelser för ordets skull kommer de genast på fall. 18Hos andra har sådden fallit bland tistlarna. Det är de som hör ordet, 19men världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär tränger in och kväver ordet, så att det inte ger någon skörd. 20Men de som har tagit emot sådden i den goda jorden, det är sådana som hör ordet och tar det till sig och bär frukt trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt.«

Liknelsen om lampan. Det mått ni mäter med

21Och han sade till dem: »Inte tas lampan fram för att ställas under sädesmåttet eller under bänken. Den sätts på hållaren. 22Det finns ingenting dolt som inte skall dras fram och ingenting undangömt som inte skall komma till synes. 23Hör, du som har öron att höra med.«

24Och han sade till dem: »Ge akt på det ni hör. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er, och ännu mer skall ni få. 25Ty den som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.«

Liknelsen om den växande sådden

26Och han sade: »Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. 27Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. 28Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. 29Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.«

Liknelsen om senapskornet

30Och han sade: »Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? 31Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, 32men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.« 33Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. 34Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt.

Stormen tystas

35På kvällen samma dag sade han till dem: »Låt oss fara över till andra sidan.« 36De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. 37Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. 38Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: »Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?« 39Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: »Tig! Håll tyst!« Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. 40Och han sade till dem: »Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?« 41Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: »Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.«

5

Den besatte och svinhjorden

51De kom över till trakten av Gerasa på andra sidan sjön. 2När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande 3och hade sitt tillhåll bland gravarna. Inte ens med kedjor kunde man längre binda honom. 4Flera gånger hade han bundits till händer och fötter, men han hade slitit av kedjorna och sprängt bojorna, och ingen kunde få bukt med honom. 5Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe i bergen och skrek och sargade sig med stenar. 6När han nu på långt håll fick se Jesus sprang han fram och föll ner för honom 7och ropade högt: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!« 8Jesus hade nämligen just sagt åt honom: »Far ut ur mannen, du orena ande!« 9Nu frågade han: »Vad heter du?« Mannen svarade: »Legion heter jag, för vi är många.« 10Och han bad honom enträget att inte driva dem från trakten.

11Nu gick där en stor svinhjord och betade på bergssluttningen. 12Andarna bad honom: »Skicka bort oss till svinen, så kan vi fara in i dem!« 13Det lät han dem göra. Och de orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön. Omkring två tusen djur var det, och de drunknade i sjön. 14Svinvaktarna sprang därifrån och berättade alltsammans i staden och ute på landet, och folk gick för att se vad som hade hänt. 15De kom till Jesus och såg den besatte, han som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen, och de blev förskräckta. 16Och ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatte, och om svinen. 17Då uppmanade de Jesus att lämna deras område. 18När han steg i båten bad mannen som hade varit besatt att få följa med honom. 19Men han lät honom inte göra det utan sade: »Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig, hur han förbarmade sig över dig.« 20Då gick mannen sin väg och lät alla i Dekapolis höra vad Jesus hade gjort med honom, och överallt häpnade man.

Synagogföreståndarens dotter. Kvinnan med blödningar

21När Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön 22kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter 23och bad enträget: »Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet.« 24Och Jesus gick med honom.

Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. 25Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. 26Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. 27Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, 28för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. 29Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. 30När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?« 31Lärjungarna sade: »Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!« 32Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. 33Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. 34Han sade till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.«

35Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: »Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.« 36Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: »Var inte rädd, tro bara.« 37Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, 38och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. 39Han gick in till dem och sade: »Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.« 40Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. 41Så tog han barnets hand och sade: »Talita koum!« (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). 42Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, 43men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.