Bibel 2000 (B2000)
12

Liknelsen om arrendatorerna i vingården

121Han talade till dem i liknelser. »En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. 2När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. 3Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. 4Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. 5Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. 6Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ 7Men arrendatorerna sade till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ 8Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. 9Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. 10Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. 11Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.« 12De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg.

Frågan om skatt till kejsaren

13Sedan skickade de till honom några fariseer och herodesanhängare, som skulle snärja honom med frågor. 14De kom och sade till honom: »Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen utan lär oss verkligen Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? Skall vi eller skall vi inte göra det?« 15Men han förstod att de hycklade och svarade: »Varför vill ni sätta mig på prov? Ta hit en denar och låt mig se på den.« 16De räckte fram en, och han frågade: »Vems bild och namn är detta?« — »Kejsarens«, svarade de. 17Jesus sade: »Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« Då häpnade de över honom.

Frågan om uppståndelsen

18Sedan kom det några saddukeer — de säger att det inte finns någon uppståndelse — och frågade honom: 19»Mästare, Mose lär oss i skriften att om någon har en bror som dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. 20Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog utan att lämna barn efter sig. 21Den andre gifte sig med änkan och dog också barnlös, likaså den tredje. 22Ingen av de sju fick några barn. Till slut dog också kvinnan. 23När de uppstår på uppståndelsens dag, vems hustru blir hon då? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« 24Jesus svarade: »Är det inte därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt som ni misstar er? 25När de har uppstått gifter de sig inte och blir inte bortgifta utan är som änglar i himlen. 26Men vad det beträffar att de döda uppstår, har ni då inte i Moseböckerna läst stället om törnbusken, hur Gud säger till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. 27Gud är inte en gud för döda utan för levande. Ni tar grundligt miste.«

Frågan om det viktigaste budet

28En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: »Vilket är det viktigaste budet av alla?« 29Jesus svarade: »Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, 30och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. 31Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.« 32Den skriftlärde sade: »Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. 33Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.« 34När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: »Du har inte långt till Guds rike.« Sedan vågade ingen fråga honom mera.

Är Messias Davids son?

35Då Jesus undervisade i templet frågade han: »Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids son? 36David har ju själv sagt, genom den heliga anden: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter. 37David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?«

Varning för de skriftlärda

Allt folket lyssnade gärna på honom, 38och i sin undervisning sade han: »Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget 39och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. 40De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«

Änkans gåva

41Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. 42Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. 43Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. 44De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«

13

Templets förestående fall

131När han gick ut från templet sade en av hans lärjungar: »Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!« 2Jesus svarade: »Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.«

Kommande prövningar

3När han satt på Olivberget, mitt emot templet, och Petrus, Jakob, Johannes och Andreas var ensamma med honom, frågade de: 4»Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet på att tiden är inne för allt detta?« 5Då sade Jesus till dem: »Se upp så att ingen bedrar er. 6Många skall komma under mitt namn och säga: Det är jag, och de skall bedra många. 7Och när ni får höra stridslarm och krigsrykten, låt då inte skrämma er. Sådant måste komma, men det är ännu inte slutet. 8Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovärkarna.

9Men var på er vakt. Man skall utlämna er åt domstolar, och ni skall pryglas i synagogorna och ställas inför ståthållare och kungar för min skull, som vittnen inför dem. 10Först måste evangeliet förkunnas för alla folk. 11När man för bort er för att utlämna er, så bekymra er inte för vad ni skall säga, utan säg vad som i det ögonblicket läggs i er mun, ty det är inte ni som talar då, utan den heliga anden. 12Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. 13Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad.

Den sista stora nöden

14När ni ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå (må den som läser fatta det rätt), då skall de som bor i Judeen fly upp i bergen. 15Den som är på taket skall inte gå ner och hämta något inne i huset, 16och den som är ute på åkern skall inte vända tillbaka och hämta sin mantel. 17Ve dem som väntar barn eller ammar i den tiden. 18Be att det inte sker på vintern. 19Ty de dagarna blir till ett lidande vars like inte har funnits sedan Gud skapade världen och heller inte kommer att finnas. 20Om inte Herren hade förkortat den tiden skulle ingen människa bli räddad. Men för deras skull som han har utvalt har han förkortat tiden. 21Och om då någon säger till er: Här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte! 22Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda. 23Ta er i akt! Jag har sagt er allt i förväg.

Människosonens ankomst

24Men i de dagarna, efter all denna nöd, skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. 25Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. 26Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. 27Och då skall han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens gräns till himlens gräns.

Liknelsen om fikonträdets knoppning

28Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. 29På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. 30Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. 31Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå.

Håll er vakna

32Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. 33Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne. 34Det blir som när en man har rest bort; han har lämnat sitt hus och låtit sina tjänare ta hand om det, var och en med sin uppgift, och han har befallt portvakten att vaka. 35Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. 36Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. 37Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!«

14

Planer på att döda Jesus

141Det var två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att kunna gripa honom med list och döda honom. 2De sade: »Inte under själva helgen, för då kan det bli oro bland folket.«

Kvinnan med balsamflaskan

3Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. 4Några blev förargade och sade till varandra: »Vilket slöseri med balsam. 5För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.« Och de grälade på henne. 6Men Jesus sade: »Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. 7De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. 8Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. 9Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.«

Judas blir förrädare

10Men Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda honom. 11De blev glada och lovade att ge honom pengar. Och han sökte efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus.

Påskmåltiden förbereds

12Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: »Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?« 13Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem: »Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, 14och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? 15Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss.« 16Lärjungarna gav sig i väg, och när de kom in i staden fann de att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

Jesus utpekar förrädaren

17På kvällen kom han dit med de tolv. 18Medan de låg till bords och åt sade Jesus: »Sannerligen, en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig.« 19Då blev de bedrövade och frågade honom, den ene efter den andre: »Det är väl inte jag?« 20Han svarade: »Det är en av de tolv, han som doppar i skålen tillsammans med mig. 21Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.«

Den sista måltiden

22Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: »Ta detta, det är min kropp.« 23Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. 24Han sade: »Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. 25Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.«

Jesus förutsäger Petrus förnekelse

26När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget. 27Där sade Jesus till dem: »Ni skall alla komma på fall, ty det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren skall skingras. 28Men när jag har uppstått skall jag gå före er till Galileen.« 29Då svarade Petrus: »Även om alla andra kommer på fall, så skall inte jag göra det!« 30Jesus sade: »Sannerligen, redan i natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger ha förnekat mig.« 31Men Petrus försäkrade: »Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig.« Och detsamma sade alla de andra.

Jesus i Getsemane

32Så kom de till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna: »Sitt kvar här, medan jag ber.« 33Men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Bävan och ångest kom över honom, 34och han sade till dem: »Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka.« 35Han gick lite längre bort, föll ner på marken och bad att få slippa denna stund, om det var möjligt. 36Han sade: »Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.« 37När han kom tillbaka fann han att de sov, och han sade till Petrus: »Simon, sover du? Orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? 38Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.« 39Så gick han bort igen och bad med samma ord. 40När han kom tillbaka fann han igen att de sov; de kunde inte hålla ögonen öppna, och de visste inte vad de skulle svara. 41För tredje gången kom han tillbaka, och då sade han: »Ja, ni sover och vilar er! Det räcker nu. Stunden är inne, Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. 42Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.«

Jesus fängslas

43Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en folkhop med svärd och påkar, utsänd från översteprästerna och de skriftlärda och de äldste. 44Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: »Den som jag kysser är det. Grip honom och för bort honom under säker bevakning!« 45När han nu kom dit gick han genast fram till Jesus. »Rabbi«, sade han och kysste honom. 46Då grep de Jesus och höll fast honom. 47Men en av dem som stod där drog sitt svärd, slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. 48Då sade Jesus till dem: »Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. 49Var dag har jag varit med er i templet och undervisat utan att ni har gripit mig. Men skriftens ord skulle gå i uppfyllelse.« 50Alla övergav honom och flydde. 51En ung man som bara hade ett linneskynke på sig ville följa med Jesus. Honom tog de fast, 52men han lämnade skynket kvar och sprang sin väg naken.

Förhöret inför rådet

53De förde Jesus till översteprästen, och där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda. 54Petrus följde efter på avstånd, ända in på översteprästens gård, och där satt han sedan bland tjänarna och värmde sig vid elden. 55Översteprästerna och hela rådet sökte få fram vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de lyckades inte. 56Många vittnade falskt mot honom, och deras vittnesmål stämde inte överens. 57Några kom med det falska vittnesmålet att de hade hört honom säga: 58»Jag skall riva ner detta tempel som är byggt av människohand och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är gjort av människohand.« 59Men inte heller nu stämde vittnesmålen överens. 60Då reste sig översteprästen från sin plats och frågade Jesus: »Skall du inte svara på deras beskyllningar?« 61Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?« 62Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln63Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till? 64Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden. 65Och några började spotta på honom, de band för ögonen på honom och slog honom och sade: »Visa att du är profet!« Och vakterna gav honom örfilar.

Petrus förnekar Jesus

66Petrus var nere på gården. Då kom en av översteprästens tjänsteflickor, 67och när hon fick syn på honom där han satt och värmde sig såg hon på honom och sade: »Du var också med Jesus, han från Nasaret.« 68Men Petrus förnekade detta: »Jag förstår inte alls vad du menar.« Och han gick ut på den yttre gården. 69När flickan fick se honom där sade hon återigen till dem som stod i närheten: »Han är en av dem!« 70Petrus förnekade det på nytt. Strax efteråt sade de som stod där till Petrus: »Visst är du en av dem, du är ju från Galileen.« 71Då svor han och bedyrade: »Jag känner inte den där mannen som ni talar om!« 72I samma ögonblick gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg detta som Jesus hade sagt till honom: »Innan tuppen har galt två gånger skall du tre gånger ha förnekat mig.« Och han brast i gråt.