Bibel 2000 (B2000)
11

Intåget i Jerusalem

111När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar 2och sade till dem: »Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. 3Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.« 4De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. 5Några av dem som stod där frågade: »Vad gör ni? Tar ni åsnan?« 6Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. 7De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. 8Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. 9Och de som gick före och de som följde efter ropade: »Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. 10Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!« 11Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Fikonträdet som inte bar frukt

12När de gick från Betania nästa dag blev han hungrig. 13Då fick han på långt håll syn på ett fikonträd med gröna blad och gick dit för att se efter om det fanns något på det. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad; det var inte rätta tiden för fikon. 14Då sade han till trädet: »Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig!« Och lärjungarna hörde det.

Templet rensas

15De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, 16och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. 17Han undervisade dem och sade: »Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.« 18Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning. 19När det blev sent lämnade de staden.

När fikonträdet hade vissnat

20Nästa morgon när de kom förbi fikonträdet såg de att det var förtorkat ända från roten. 21Petrus kom ihåg vad som hade hänt och sade till Jesus: »Rabbi, ser du, fikonträdet som du förbannade har vissnat!« 22Jesus sade till dem: »Ni skall tro på Gud. 23Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. 24Därför säger jag er: tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så. 25Och när ni ställer er och ber, skall ni förlåta dem som ni har något otalt med. Då skall också er fader i himlen förlåta er era överträdelser.«

Frågan om Jesu fullmakt

27De kom tillbaka till Jerusalem, och när han gick omkring på tempelplatsen kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom 28och frågade: »Vad har du för fullmakt att göra detta? Vem har gett dig den fullmakten?« 29Jesus svarade: »Jag har en fråga till er. Svara på den, så skall jag säga vad jag har för fullmakt att göra detta. 30Dopet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor? Svara mig!« 31De överlade med varandra: »Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom? 32Men kan vi svara: Från människor?« Det vågade de inte för folket, eftersom alla ansåg att Johannes verkligen hade varit en profet. 33Därför svarade de: »Vi vet inte.« Då sade Jesus till dem: »I så fall säger jag inte heller er vad jag har för fullmakt att göra detta.«

12

Liknelsen om arrendatorerna i vingården

121Han talade till dem i liknelser. »En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. 2När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. 3Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. 4Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. 5Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. 6Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ 7Men arrendatorerna sade till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ 8Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. 9Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. 10Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. 11Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.« 12De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg.

Frågan om skatt till kejsaren

13Sedan skickade de till honom några fariseer och herodesanhängare, som skulle snärja honom med frågor. 14De kom och sade till honom: »Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen utan lär oss verkligen Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? Skall vi eller skall vi inte göra det?« 15Men han förstod att de hycklade och svarade: »Varför vill ni sätta mig på prov? Ta hit en denar och låt mig se på den.« 16De räckte fram en, och han frågade: »Vems bild och namn är detta?« — »Kejsarens«, svarade de. 17Jesus sade: »Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« Då häpnade de över honom.

Frågan om uppståndelsen

18Sedan kom det några saddukeer — de säger att det inte finns någon uppståndelse — och frågade honom: 19»Mästare, Mose lär oss i skriften att om någon har en bror som dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. 20Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog utan att lämna barn efter sig. 21Den andre gifte sig med änkan och dog också barnlös, likaså den tredje. 22Ingen av de sju fick några barn. Till slut dog också kvinnan. 23När de uppstår på uppståndelsens dag, vems hustru blir hon då? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« 24Jesus svarade: »Är det inte därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt som ni misstar er? 25När de har uppstått gifter de sig inte och blir inte bortgifta utan är som änglar i himlen. 26Men vad det beträffar att de döda uppstår, har ni då inte i Moseböckerna läst stället om törnbusken, hur Gud säger till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. 27Gud är inte en gud för döda utan för levande. Ni tar grundligt miste.«

Frågan om det viktigaste budet

28En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: »Vilket är det viktigaste budet av alla?« 29Jesus svarade: »Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, 30och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. 31Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.« 32Den skriftlärde sade: »Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. 33Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.« 34När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: »Du har inte långt till Guds rike.« Sedan vågade ingen fråga honom mera.

Är Messias Davids son?

35Då Jesus undervisade i templet frågade han: »Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids son? 36David har ju själv sagt, genom den heliga anden: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter. 37David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?«

Varning för de skriftlärda

Allt folket lyssnade gärna på honom, 38och i sin undervisning sade han: »Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget 39och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. 40De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«

Änkans gåva

41Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. 42Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. 43Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. 44De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«

13

Templets förestående fall

131När han gick ut från templet sade en av hans lärjungar: »Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!« 2Jesus svarade: »Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.«

Kommande prövningar

3När han satt på Olivberget, mitt emot templet, och Petrus, Jakob, Johannes och Andreas var ensamma med honom, frågade de: 4»Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet på att tiden är inne för allt detta?« 5Då sade Jesus till dem: »Se upp så att ingen bedrar er. 6Många skall komma under mitt namn och säga: Det är jag, och de skall bedra många. 7Och när ni får höra stridslarm och krigsrykten, låt då inte skrämma er. Sådant måste komma, men det är ännu inte slutet. 8Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovärkarna.

9Men var på er vakt. Man skall utlämna er åt domstolar, och ni skall pryglas i synagogorna och ställas inför ståthållare och kungar för min skull, som vittnen inför dem. 10Först måste evangeliet förkunnas för alla folk. 11När man för bort er för att utlämna er, så bekymra er inte för vad ni skall säga, utan säg vad som i det ögonblicket läggs i er mun, ty det är inte ni som talar då, utan den heliga anden. 12Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. 13Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad.

Den sista stora nöden

14När ni ser den vanhelgande skändligheten stå där den minst av allt borde stå (må den som läser fatta det rätt), då skall de som bor i Judeen fly upp i bergen. 15Den som är på taket skall inte gå ner och hämta något inne i huset, 16och den som är ute på åkern skall inte vända tillbaka och hämta sin mantel. 17Ve dem som väntar barn eller ammar i den tiden. 18Be att det inte sker på vintern. 19Ty de dagarna blir till ett lidande vars like inte har funnits sedan Gud skapade världen och heller inte kommer att finnas. 20Om inte Herren hade förkortat den tiden skulle ingen människa bli räddad. Men för deras skull som han har utvalt har han förkortat tiden. 21Och om då någon säger till er: Här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte! 22Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda. 23Ta er i akt! Jag har sagt er allt i förväg.

Människosonens ankomst

24Men i de dagarna, efter all denna nöd, skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. 25Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. 26Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. 27Och då skall han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens gräns till himlens gräns.

Liknelsen om fikonträdets knoppning

28Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. 29På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. 30Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. 31Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå.

Håll er vakna

32Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. 33Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne. 34Det blir som när en man har rest bort; han har lämnat sitt hus och låtit sina tjänare ta hand om det, var och en med sin uppgift, och han har befallt portvakten att vaka. 35Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. 36Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. 37Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!«