Bibel 2000 (B2000)
10

Äktenskap och skilsmässa

101Sedan bröt han upp därifrån och kom till den del av Judeen som ligger på andra sidan Jordan. Folk samlades kring honom igen, och som vanligt undervisade han dem. 2Då kom några fariseer fram, och för att sätta honom på prov frågade de: »Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?« 3Han sade: »Vilka bestämmelser har Mose gett er?« 4De svarade: »Mose tillåter att man skriver ett skilsmässobrev och skiljer sig.« 5Jesus sade: »Ja, därför att ni är förstockade skrev han denna bestämmelse. 6Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. 7Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, 8och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. 9Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.« 10När de kom hem frågade lärjungarna honom på nytt om detta. 11Han svarade: »Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, 12och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.«

Jesus och barnen

13Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. 14När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. 15Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.« 16Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

En man som ägde mycket

17När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: »Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« 18Jesus svarade: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. 19Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.« — 20»Mästare«, sade mannen, »allt detta har jag hållit sedan jag var ung.« 21Jesus såg på honom med kärlek och sade: »Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.« 22Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.

23Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: »Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!« 24Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: »Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! 25Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.« 26De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: »Vem kan då bli räddad?« 27Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.« 28Då sade Petrus till honom: »Vi har ju lämnat allt och följt dig.« 29Jesus svarade: »Sannerligen, var och en som för min och evangeliets skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar 30skall få hundrafalt igen. Här i världen skall han få hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar mitt under förföljelser, och sedan evigt liv i den kommande världen. 31Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.«

Tredje förutsägelsen om Människosonens lidande

32De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: 33»Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, 34som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.«

Lärjungarna som ville ha hedersplatsen

35Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: »Mästare, vi vill be dig om en sak.« — 36»Vad vill ni att jag skall göra för er?« frågade han. 37De svarade: »Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.« 38Jesus sade: »Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?« 39De svarade: »Ja, det kan vi.« Jesus sade: »Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. 40Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.« 41När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. 42Jesus kallade till sig dem och sade: »Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. 43Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, 44och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. 45Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.«

Den blinde Bartimaios utanför Jeriko botas

46De kom till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios. 47Då han fick höra att det var Jesus från Nasaret började han ropa: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!« 48Många sade åt honom att hålla tyst, men han ropade ännu högre: »Davids son, förbarma dig över mig!« 49Jesus stannade och sade: »Kalla hit honom.« De gjorde det och sade till den blinde: »Var lugn. Stig upp, han kallar på dig.« 50Då kastade han av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus, 51och Jesus frågade honom: »Vad vill du att jag skall göra för dig?« Den blinde sade: »Rabbouni, gör så att jag kan se igen.« 52Jesus sade: »Gå, din tro har hjälpt dig.« Genast kunde mannen se, och han följde honom på vägen.

11

Intåget i Jerusalem

111När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar 2och sade till dem: »Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. 3Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.« 4De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. 5Några av dem som stod där frågade: »Vad gör ni? Tar ni åsnan?« 6Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. 7De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. 8Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. 9Och de som gick före och de som följde efter ropade: »Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. 10Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!« 11Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Fikonträdet som inte bar frukt

12När de gick från Betania nästa dag blev han hungrig. 13Då fick han på långt håll syn på ett fikonträd med gröna blad och gick dit för att se efter om det fanns något på det. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad; det var inte rätta tiden för fikon. 14Då sade han till trädet: »Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig!« Och lärjungarna hörde det.

Templet rensas

15De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, 16och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. 17Han undervisade dem och sade: »Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.« 18Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning. 19När det blev sent lämnade de staden.

När fikonträdet hade vissnat

20Nästa morgon när de kom förbi fikonträdet såg de att det var förtorkat ända från roten. 21Petrus kom ihåg vad som hade hänt och sade till Jesus: »Rabbi, ser du, fikonträdet som du förbannade har vissnat!« 22Jesus sade till dem: »Ni skall tro på Gud. 23Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. 24Därför säger jag er: tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så. 25Och när ni ställer er och ber, skall ni förlåta dem som ni har något otalt med. Då skall också er fader i himlen förlåta er era överträdelser.«

Frågan om Jesu fullmakt

27De kom tillbaka till Jerusalem, och när han gick omkring på tempelplatsen kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom 28och frågade: »Vad har du för fullmakt att göra detta? Vem har gett dig den fullmakten?« 29Jesus svarade: »Jag har en fråga till er. Svara på den, så skall jag säga vad jag har för fullmakt att göra detta. 30Dopet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor? Svara mig!« 31De överlade med varandra: »Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom? 32Men kan vi svara: Från människor?« Det vågade de inte för folket, eftersom alla ansåg att Johannes verkligen hade varit en profet. 33Därför svarade de: »Vi vet inte.« Då sade Jesus till dem: »I så fall säger jag inte heller er vad jag har för fullmakt att göra detta.«

12

Liknelsen om arrendatorerna i vingården

121Han talade till dem i liknelser. »En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. 2När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. 3Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. 4Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. 5Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. 6Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ 7Men arrendatorerna sade till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ 8Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. 9Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. 10Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. 11Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.« 12De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg.

Frågan om skatt till kejsaren

13Sedan skickade de till honom några fariseer och herodesanhängare, som skulle snärja honom med frågor. 14De kom och sade till honom: »Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen utan lär oss verkligen Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? Skall vi eller skall vi inte göra det?« 15Men han förstod att de hycklade och svarade: »Varför vill ni sätta mig på prov? Ta hit en denar och låt mig se på den.« 16De räckte fram en, och han frågade: »Vems bild och namn är detta?« — »Kejsarens«, svarade de. 17Jesus sade: »Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« Då häpnade de över honom.

Frågan om uppståndelsen

18Sedan kom det några saddukeer — de säger att det inte finns någon uppståndelse — och frågade honom: 19»Mästare, Mose lär oss i skriften att om någon har en bror som dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. 20Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog utan att lämna barn efter sig. 21Den andre gifte sig med änkan och dog också barnlös, likaså den tredje. 22Ingen av de sju fick några barn. Till slut dog också kvinnan. 23När de uppstår på uppståndelsens dag, vems hustru blir hon då? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« 24Jesus svarade: »Är det inte därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt som ni misstar er? 25När de har uppstått gifter de sig inte och blir inte bortgifta utan är som änglar i himlen. 26Men vad det beträffar att de döda uppstår, har ni då inte i Moseböckerna läst stället om törnbusken, hur Gud säger till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. 27Gud är inte en gud för döda utan för levande. Ni tar grundligt miste.«

Frågan om det viktigaste budet

28En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: »Vilket är det viktigaste budet av alla?« 29Jesus svarade: »Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, 30och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. 31Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.« 32Den skriftlärde sade: »Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. 33Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.« 34När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: »Du har inte långt till Guds rike.« Sedan vågade ingen fråga honom mera.

Är Messias Davids son?

35Då Jesus undervisade i templet frågade han: »Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids son? 36David har ju själv sagt, genom den heliga anden: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter. 37David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?«

Varning för de skriftlärda

Allt folket lyssnade gärna på honom, 38och i sin undervisning sade han: »Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget 39och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. 40De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«

Änkans gåva

41Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. 42Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. 43Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. 44De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«