Bibel 2000 (B2000)
21

Intåget i Jerusalem

211När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar 2och sade till dem: »Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. 3Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.« 4Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: 5Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. 6Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. 7De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. 8Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. 9Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: »Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!« 10När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: »Vem är han?« 11Och folket svarade: »Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.«

Templet rensas

12Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, 13och han sade till dem: »Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.«

14Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. 15När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: »Hosianna Davids son«, blev de förargade 16och sade till honom: »Hör du vad de säger?« Jesus svarade: »Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig17Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.

Fikonträdet som vissnade

18När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. 19Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: »Aldrig någonsin skall du bära frukt.« Och med en gång vissnade trädet. 20Lärjungarna häpnade och sade: »Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?« 21Jesus svarade: »Sannerligen, om ni har tro och inte tvivlar, kan ni göra detta med fikonträdet och mer än så, ni kan säga till berget här: Upp och kasta dig i havet! och det skall ske. 22Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror.«

Frågan om Jesu fullmakt

23När han hade kommit till templet och höll på att undervisa kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom och frågade: »Vad har du för fullmakt att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten?« 24Jesus svarade: »Jag har också en fråga till er, och om ni svarar på den skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. 25Dopet Johannes döpte med, varifrån kom det, från himlen eller från människor?« De överlade med varandra: »Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom? 26Men om vi svarar: Från människor, måste vi akta oss för folket. Alla anser ju att Johannes var en profet.« Därför svarade de: »Vi vet inte.« 27Då sade Jesus till dem: »I så fall talar jag inte heller om vad jag har för fullmakt att göra detta.«

Liknelsen om de båda sönerna

28»Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ 29Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. 30Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. 31Vilken av de båda gjorde som fadern ville?« De svarade: »Den förste.« Då sade Jesus till dem: »Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. 32Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.

Liknelsen om arrendatorerna i vingården

33Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. 34När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. 35Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. 36Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. 37Till sist skickade han sin son. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ 38Men när arrendatorerna fick se sonen sade de till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.’ 39De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. 40När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?« 41Översteprästerna och de äldste svarade: »Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.« 42Jesus sade: »Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. 43Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt. 44Den som faller på denna sten blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.«

45När översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser förstod de att det var dem han talade om. 46De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.

22

Liknelsen om bröllopsfesten

221Än en gång talade Jesus till dem i liknelser: 2»Med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son. 3Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. 4Då skickade han ut andra tjänare och lät dem säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för måltiden, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet.’ 5Men de brydde sig inte om det. En gick bort till sina åkrar och en till sina affärer. 6De andra tog fast tjänarna, skymfade dem och slog ihjäl dem. 7Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad. 8Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. 9Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.’ 10Och då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.

11När kungen kom in för att se sina gäster upptäckte han en man som inte var klädd i bröllopskläder. 12Han sade: ’Min vän, hur kan du vara här utan att ha bröllopskläder på dig?’ Mannen kunde inte svara. 13Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute. Där skall man gråta och skära tänder.’ 14Många är bjudna, men få är utvalda.«

Frågan om skatt till kejsaren

15Då gick fariseerna bort och kom överens om att försöka få fast honom för något han sade. 16De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: »Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. 17Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?« 18Jesus märkte deras onda avsikt och sade: »Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? 19Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.« De räckte honom en denar, 20och han frågade: »Vems bild och namn är det här?« — 21»Kejsarens«, svarade de. Då sade han till dem: »Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« 22När de hörde detta blev de häpna. De lät honom vara och gick sin väg.

Frågan om uppståndelsen

23Samma dag kom det fram några saddukeer och sade att det inte finns någon uppståndelse, och de frågade honom: 24»Mästare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. 25Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun. 26På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. 27Sist av alla dog kvinnan. 28Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne.« 29Jesus svarade: »Ni tänker fel därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt. 30Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen. 31Och vad de dödas uppståndelse beträffar, så har ni väl läst vad Gud har sagt till er: 32Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande.« 33När folket hörde detta häpnade de över hans undervisning.

Frågan om det största budet i lagen

34När fariseerna fick höra hur han hade gjort saddukeerna svarslösa samlades de, 35och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: 36»Mästare, vilket är det största budet i lagen?« 37Han svarade honom: »Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. 38Detta är det största och första budet. 39Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. 40På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.«

Är Messias Davids son?

41Då fariseerna var församlade frågade Jesus dem: 42»Vad anser ni om Messias? Vems son är han?« — »Davids«, svarade de. 43Då sade han: »Hur kan då David på Andens ingivelse kalla honom herre och säga: 44Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter. 45Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?« 46Ingen kunde svara honom, och efter den dagen vågade heller ingen längre ställa frågor till honom.

23

Anklagelser mot de skriftlärda och fariseerna

231Sedan talade Jesus till folket och sina lärjungar 2och sade: »De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. 3Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. 4De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. 5Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. 6De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, 7och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. 8Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. 9Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. 10Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. 11Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. 12Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

Verop

13Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.

15Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.

16Ve er, ni blinda ledare som säger: Svär man vid templet betyder det ingenting, men svär man vid guldet i templet är eden bindande. — 17Ni blinda dårar, vilket är förmer, guldet eller templet som har gjort guldet heligt? 18Ni säger: Svär man vid offeraltaret betyder det ingenting, men svär man vid gåvan som ligger på det är eden bindande. — 19Ni blinda, vilket är förmer, gåvan eller altaret som gör gåvan helig? 20Den som svär vid altaret svär både vid det och vid allt som ligger på det. 21Den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor i det. 22Och den som svär vid himlen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den.

23Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. 24Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!

25Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. 26Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren.

27Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. 28På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet.

29Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar 30och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod. 31Därmed visar ni själva att ni är söner till dem som mördade profeterna. 32Fortsätt som era fäder tills måttet är rågat. 33Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet? 34Därför skall jag sända er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem kommer ni att döda och korsfästa och andra kommer ni att piska i era synagogor och jaga från stad till stad. 35Så skall allt rättfärdigt blod som utgjutits här på jorden komma över er, alltifrån den rättfärdige Abels blod till blodet från Sakarja, Berekjas son, som ni mördade mellan templet och altaret. 36Sannerligen, alltsammans skall detta släkte få svara för.

Jesu klagan över Jerusalem

37Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. 38Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. 39Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.«