Bibel 2000 (B2000)
22

Planer på att döda Jesus

221Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. 2Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen — de var rädda för folket.

3Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. 4Han gick till översteprästerna och officerarna i tempelvakten och talade med dem om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. 5De blev glada och erbjöd honom pengar. 6Han gick med på deras anbud och sökte ett tillfälle att utlämna honom utan att folket var med.

Påskmåltiden förbereds

7Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. 8Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: »Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.« 9De frågade var de skulle göra det. 10Han svarade: »När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i 11och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. 12Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.« 13De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

Den sista måltiden. Jesus utpekar förrädaren

14När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. 15Han sade till dem: »Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. 16Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.« 17Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: »Ta detta och dela det mellan er. 18Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.« 19Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.« 20Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: »Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. 21Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. 22Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!« 23Då började de fråga varandra vem av dem det var som skulle göra detta.

Vem är störst bland lärjungarna?

24Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. 25Då sade han till dem: »Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. 26Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. 27Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare. 28Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar, 29och samma kungavärdighet som min fader har tilldelat mig tilldelar jag er. 30Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar.

Jesus förutsäger Petrus förnekelse

31Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. 32Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.« 33Simon sade: »Med dig, herre, är jag beredd att gå både i fängelse och i döden.« 34Han svarade: »Jag säger dig, Petrus: tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.«

Lärjungarnas två svärd

35Sedan sade han till dem: »När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?« — »Nej, ingenting«, svarade de. 36Då sade han: »Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. 37Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig.« — 38»Herre«, sade de, »här är två svärd.« — »Det är bra«, svarade han.

Jesus i Getsemane

39Sedan gick han ut ur staden och begav sig som vanligt till Olivberget, och lärjungarna följde med. 40När han kom dit sade han till dem: »Be att ni inte utsätts för prövning.« 41Själv drog han sig undan ifrån dem, ungefär ett stenkast, föll på knä och bad: 42»Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.« 43En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft. 44I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. 45När han steg upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna fann han att de hade somnat, tyngda av sorg, 46och han sade till dem: »Hur kan ni sova! Stig upp och be att ni inte utsätts för prövning.«

Jesus fängslas

47Medan han ännu talade kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen, och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. 48Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?« 49När de som var med Jesus såg vad som skulle hända sade de: »Herre, skall vi ta till våra svärd?« 50Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. 51Men då sade Jesus: »Nu räcker det.« Och han rörde vid mannens öra och läkte honom. 52Sedan sade Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och äldste som hade kommit dit för att gripa honom: »Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar. 53Dag efter dag var jag hos er i templet, och ni lyfte inte er hand mot mig. Men detta är er stund, nu har mörkret makten.«

Petrus förnekar Jesus

54De grep honom och förde honom till översteprästens hus. Petrus följde efter på avstånd. 55De gjorde upp en eld mitt på gården och slog sig ner omkring den, och Petrus satte sig mitt ibland dem. 56En tjänsteflicka fick se honom där han satt i eldskenet, och hon såg noga på honom och sade: »Den där mannen var också med honom.« 57Men Petrus förnekade det: »Nej, jag känner honom inte.« 58Strax efteråt fick en annan syn på honom och sade: »Du hör också till dem.« Petrus sade: »Nej, det gör jag inte.« 59En timme senare var det någon som försäkrade: »Visst var den där också med honom, och han är ju från Galileen.« 60Men Petrus sade: »Jag förstår inte vad du menar.« Och just som han sade det gol en tupp. 61Då vände sig Herren om och såg på Petrus, och Petrus kom ihåg detta som Herren hade sagt till honom: »Innan tuppen gal i natt har du förnekat mig tre gånger«, 62och han gick ut och grät bittert.

Vakterna hånar Jesus

63Männen som bevakade Jesus slog honom och gjorde narr av honom. 64De band för ögonen på honom och sade: »Visa nu att du är profet. Vem var det som slog dig?« 65Och de öste glåpord över honom.

Förhöret inför rådet

66När det blev dag samlades folkets äldste, både överstepräster och skriftlärda. Han fördes in till rådet 67och de frågade: »Är du Messias, så säg oss det.« Han svarade: »Om jag säger det kommer ni inte att tro det, 68och om jag börjar fråga kommer ni inte att svara. 69Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga maktens högra sida70Då sade de allesammans: »Du är alltså Guds son?« Han svarade: »Ni själva säger att jag är det.« 71Då sade de: »Behöver vi fler vittnesmål? Vi har ju hört det ur hans egen mun.«

23

Jesus inför Pilatus

231Alla de församlade bröt nu upp och förde honom till Pilatus. 2Där anklagade de honom och sade: »Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk, han vill förhindra att vi betalar skatt till kejsaren och säger sig vara Messias och kung.« 3Pilatus frågade honom: »Du är alltså judarnas kung?« Han svarade: »Du själv säger det.« 4Då sade Pilatus till översteprästerna och folkmassan: »Jag kan inte finna något brottsligt hos den här mannen.« 5Men de stod på sig: »Han hetsar upp folket i hela Judeen med sin undervisning, från Galileen och ända hit.«

Jesus inför Herodes

6När Pilatus hörde detta frågade han om mannen var från Galileen, 7och när han fick veta att han kom från Herodes område skickade han honom vidare till denne, som också han befann sig i Jerusalem under de dagarna.

8När Herodes såg Jesus blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom eftersom han hade hört talas om honom, och han hoppades få se honom utföra något tecken. 9Nu ställde han en mängd frågor till honom, men Jesus svarade inte. 10Översteprästerna och de skriftlärda stod där och anklagade honom häftigt. 11Herodes och hans soldater fylldes då av förakt för honom och gjorde narr av honom genom att sätta på honom en praktfull mantel. Sedan skickade han honom tillbaka till Pilatus. 12Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner; förut hade det rått fiendskap mellan dem.

Barabbas friges. Jesus döms

13Pilatus kallade samman översteprästerna och rådsmedlemmarna och folket 14och sade: »Ni har fört hit den här mannen och anklagat honom för att uppvigla folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men kan inte finna honom skyldig till något av det som ni anklagar honom för. 15Det kan inte Herodes heller, och därför har han skickat tillbaka honom till oss. Han har inte gjort något som förtjänar döden. 16Jag skall ge honom en läxa, sedan släpper jag honom.« 18Då skrek hela hopen: »Döda honom och låt oss få Barabbas fri.« ( 19Det var en man som hade satts i fängelse för ett upplopp i staden och för mord.) 20Pilatus tog till orda igen; han ville gärna frige Jesus. 21Men då ropade de i ett: »Korsfäst, korsfäst honom!« 22För tredje gången sade Pilatus: »Vad har han gjort för ont? Jag kan inte finna honom skyldig till något som förtjänar döden. Jag skall ge honom en läxa, sedan släpper jag honom.« 23Men de skrek hela tiden och krävde att han skulle korsfästas. Deras ropande gjorde verkan, 24och Pilatus beslöt att låta dem få vad de krävde. 25Han frigav mannen som satt i fängelse för upplopp och mord, den som de ville ha fri, men Jesus utlämnade han, så att de fick göra som de ville.

Korsfästelsen

26När de förde bort honom hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. 27En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. 28Jesus vände sig om och sade till dem: »Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. 29Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. 30Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. 31Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?«

32De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom. 33När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. 34Jesus sade: »Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.« De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. 35Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: »Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.« 36Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin 37och sade: »Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.« 38Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung.

39Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: »Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.« 40Men då tillrättavisade honom den andre: »Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? 41Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.« 42Och han sade: »Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.« 43Jesus svarade: »Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.«

Jesu död

44Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, 45det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. 46Och Jesus ropade med hög röst: »Fader, i dina händer lämnar jag min ande.« När han sagt detta slutade han att andas.

47Officeren, som såg det som hände, prisade Gud och sade: »Han var verkligen en rättfärdig man.« 48När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet. 49Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans.

Gravläggningen

50Nu fanns det en rådsherre vid namn Josef, en god och rättfärdig man 51som inte hade haft någon del i de andras beslut och åtgärder. Han var från Arimataia, en stad i Judeen, och han väntade på Guds rike. 52Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. 53Han tog ner den, svepte den i linnetyg och lade den i en klippgrav där ännu ingen hade blivit lagd. 54Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja.

Kvinnorna och Petrus vid graven

55Kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus följde med och såg graven och hur hans kropp lades där. 56När de hade återvänt hem gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor, och sabbaten tillbringade de efter lagens bud i stillhet.

24

241Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. 2De fann att stenen var bortrullad från graven, 3och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. 4De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. 5Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: »Varför söker ni den levande här bland de döda? 6Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: 7att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.« 8Då kom de ihåg hans ord, 9och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. 10Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. 11De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. 12Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Två lärjungar på vägen till Emmaus

13Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. 14De talade med varandra om allt det som hade hänt. 15Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. 16Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. 17Han frågade: »Vad är det ni går här och talar med varandra om?« De stannade och såg sorgsna ut, 18och den ene, som hette Kleopas, svarade: »Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.« — 19»Vad har hänt?« frågade han. De svarade: »Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. 20Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, 21medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, 22och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse 23men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. 24Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.« 25Då sade han: »Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? 26Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?« 27Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

28De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, 29men de höll kvar honom och sade: »Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.« Då följde han med in och stannade hos dem. 30När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. 31Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. 32Och de sade till varandra: »Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?«

33De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, 34och dessa sade: »Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.« 35Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Den uppståndne visar sig

36Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: »Frid över er!« 37De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. 38Då sade han: »Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? 39Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.« 40Och han visade dem sina händer och fötter. 41Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: »Finns det något att äta här?« 42De räckte honom en bit stekt fisk, 43och de såg hur han tog den och åt.

44Han sade till dem: »Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.« 45Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. 46Och han sade till dem: »Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, 47och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. 48Ni skall vittna om allt detta. 49Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.«

Himmelsfärden

50Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. 51Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. 52De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. 53Och de var ständigt i templet och prisade Gud.