Bibel 2000 (B2000)
20

Frågan om Jesu fullmakt

201En dag när han undervisade folket i templet och förkunnade budskapet kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram till honom 2och sade: »Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta. Vem är det som har gett dig den fullmakten?« 3Han svarade: »Jag har också en fråga till er. Säg mig: 4dopet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor?« 5De överlade med varandra: »Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom? 6Men om vi svarar: Från människor, då kommer hela folket att stena oss, för de är övertygade om att Johannes var en profet.« 7Och de svarade att de inte visste. 8Då sade Jesus till dem: »I så fall talar jag inte heller om för er vad jag har för fullmakt att göra detta.«

Liknelsen om arrendatorerna i vingården

9Sedan gav han folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och arrenderade ut den och for bort på en längre resa. 10När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de pryglade tjänaren och körde i väg honom tomhänt. 11Då sände han en annan tjänare. Men de pryglade och skymfade honom också och körde sedan i väg honom tomhänt. 12Och nu skickade han en tredje, men också denne slog de blodig och kastade ut. 13Då sade vingårdens ägare: ’Vad skall jag göra? Jo, jag skickar min älskade son, honom har de kanske respekt för.’ 14Men när arrendatorerna fick se honom överlade de med varandra: ’Här har vi arvtagaren, låt oss döda honom så vi får arvet.’ 15Och de släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. Vad gör nu vingårdens ägare med dem? 16Jo, han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra.« När de hörde detta sade de: »Nej, det får aldrig ske!« 17Jesus såg på dem och sade: »Vad betyder då det som står skrivet: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. 18Den som faller på den stenen blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.« 19De skriftlärda och översteprästerna hade velat gripa honom med en gång, men de var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem.

Frågan om skatt till kejsaren

20De höll ögonen på honom och skickade fram några som skulle spela rättfärdiga och söka få fast honom för något yttrande, så att de kunde överlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. 21De frågade honom: »Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. 22Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till kejsaren?« 23Men han genomskådade deras list och sade: 24»Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?« — »Kejsarens«, svarade de. 25Då sade han: »Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« 26De lyckades inte få fast honom för något som han sade när folket hörde på, och de häpnade över hans svar och teg.

Frågan om uppståndelsen

27Några saddukeer — de förnekar att det finns en uppståndelse — kom till honom och frågade: 28»Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. 29Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. 30Den andre 31och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. 32Slutligen dog också kvinnan. 33Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« 34Jesus svarade: »Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, 35men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. 36De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå. 37Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. 38Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.« 39Då sade några skriftlärda: »Mästare, det var bra svarat«, 40för de vågade inte ställa fler frågor till honom.

Är Messias Davids son?

41Han sade till dem: »Hur kan man säga att Messias är Davids son? 42David säger ju själv i Psaltaren: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, 43så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. 44David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?«

Anklagelser mot de skriftlärda

45Medan allt folket hörde på sade han till sina lärjungar: 46»Ta er i akt för de skriftlärda, som vill gå omkring i sina långa mantlar och tycker om att bli hälsade på torgen och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. 47De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«

21

Änkans gåva

211Han tittade upp och såg hur de rika lade sina gåvor i tempelkistan. 2Men han såg också en fattig änka lägga ner två kopparslantar, 3och då sade han: »Sannerligen, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra. 4De tog av sitt överflöd och lade det bland gåvorna, men hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på.«

Templets förestående fall

5När några talade om templet, hur vackert det var med sin fina sten och sina praktgåvor, sade han: 6»Allt detta som ni ser — det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.«

Kommande prövningar

7Då frågade de honom: »Mästare, när sker detta, och vad blir tecknet på att det börjar?« 8Han svarade: »Se till att ni inte blir vilseledda. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Det är jag, och: Tiden är nära. Men följ dem inte. 9När ni får höra om krig och oroligheter, så tappa inte besinningen. Detta måste först hända, men det är ännu inte slutet.« 10Och han sade till dem: »Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. 11Det blir svåra jordbävningar och pest och hungersnöd på den ena platsen efter den andra. Förfärliga ting skall ske och väldiga tecken visa sig på himlen.

12Men innan allt detta händer skall man gripa er och förfölja er. Man skall överlämna er åt synagogorna och kasta er i fängelse och dra er inför kungar och ståthållare för mitt namns skull. 13Då får ni tillfälle att vittna. 14Lägg bara på minnet att ni inte skall förbereda några försvarstal, 15ty jag skall ge er ord och visdom som era fiender inte kan stå emot eller vederlägga. 16Ni skall bli förrådda till och med av föräldrar och syskon och släktingar och vänner. En del av er skall man döda, 17och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. 18Men inte ett hår på ert huvud skall gå förlorat. 19Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.

Den sista stora nöden

20När ni ser Jerusalem omringat av härar, då skall ni veta att dess ödeläggelse är nära. 21Då måste de som bor i Judeen fly upp i bergen, de som är inne i staden skall lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. 22Ty detta är vedergällningens tid, när allt i skriften blir uppfyllt. 23Ve dem som väntar barn eller ammar i den tiden. Stor nöd skall komma över landet, och vrede skall drabba detta folk. 24De skall falla för svärdshugg och föras bort som fångar till hednafolken, och Jerusalem skall trampas ner av hedningar tills hedningarnas tid är förbi.

Människosonens ankomst

25Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. 26Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. 27Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. 28När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.«

Liknelsen om träden som knoppas

29Han gav dem en liknelse: »Se på fikonträdet och alla andra träd. 30När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. 31På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. 32Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. 33Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.

Var på er vakt

34Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen 35som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. 36Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.«

37Om dagarna var han i templet och undervisade, men varje kväll gick han ut till det berg som kallas Olivberget och övernattade där. 38Och tidigt på morgonen kom allt folket till honom i templet för att höra honom.

22

Planer på att döda Jesus

221Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. 2Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen — de var rädda för folket.

3Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. 4Han gick till översteprästerna och officerarna i tempelvakten och talade med dem om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. 5De blev glada och erbjöd honom pengar. 6Han gick med på deras anbud och sökte ett tillfälle att utlämna honom utan att folket var med.

Påskmåltiden förbereds

7Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. 8Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: »Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.« 9De frågade var de skulle göra det. 10Han svarade: »När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i 11och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. 12Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.« 13De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

Den sista måltiden. Jesus utpekar förrädaren

14När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. 15Han sade till dem: »Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. 16Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.« 17Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: »Ta detta och dela det mellan er. 18Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.« 19Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.« 20Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: »Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. 21Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. 22Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!« 23Då började de fråga varandra vem av dem det var som skulle göra detta.

Vem är störst bland lärjungarna?

24Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. 25Då sade han till dem: »Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. 26Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. 27Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare. 28Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar, 29och samma kungavärdighet som min fader har tilldelat mig tilldelar jag er. 30Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar.

Jesus förutsäger Petrus förnekelse

31Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. 32Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.« 33Simon sade: »Med dig, herre, är jag beredd att gå både i fängelse och i döden.« 34Han svarade: »Jag säger dig, Petrus: tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.«

Lärjungarnas två svärd

35Sedan sade han till dem: »När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?« — »Nej, ingenting«, svarade de. 36Då sade han: »Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. 37Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig.« — 38»Herre«, sade de, »här är två svärd.« — »Det är bra«, svarade han.

Jesus i Getsemane

39Sedan gick han ut ur staden och begav sig som vanligt till Olivberget, och lärjungarna följde med. 40När han kom dit sade han till dem: »Be att ni inte utsätts för prövning.« 41Själv drog han sig undan ifrån dem, ungefär ett stenkast, föll på knä och bad: 42»Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.« 43En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft. 44I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. 45När han steg upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna fann han att de hade somnat, tyngda av sorg, 46och han sade till dem: »Hur kan ni sova! Stig upp och be att ni inte utsätts för prövning.«

Jesus fängslas

47Medan han ännu talade kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen, och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. 48Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?« 49När de som var med Jesus såg vad som skulle hända sade de: »Herre, skall vi ta till våra svärd?« 50Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. 51Men då sade Jesus: »Nu räcker det.« Och han rörde vid mannens öra och läkte honom. 52Sedan sade Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och äldste som hade kommit dit för att gripa honom: »Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar. 53Dag efter dag var jag hos er i templet, och ni lyfte inte er hand mot mig. Men detta är er stund, nu har mörkret makten.«

Petrus förnekar Jesus

54De grep honom och förde honom till översteprästens hus. Petrus följde efter på avstånd. 55De gjorde upp en eld mitt på gården och slog sig ner omkring den, och Petrus satte sig mitt ibland dem. 56En tjänsteflicka fick se honom där han satt i eldskenet, och hon såg noga på honom och sade: »Den där mannen var också med honom.« 57Men Petrus förnekade det: »Nej, jag känner honom inte.« 58Strax efteråt fick en annan syn på honom och sade: »Du hör också till dem.« Petrus sade: »Nej, det gör jag inte.« 59En timme senare var det någon som försäkrade: »Visst var den där också med honom, och han är ju från Galileen.« 60Men Petrus sade: »Jag förstår inte vad du menar.« Och just som han sade det gol en tupp. 61Då vände sig Herren om och såg på Petrus, och Petrus kom ihåg detta som Herren hade sagt till honom: »Innan tuppen gal i natt har du förnekat mig tre gånger«, 62och han gick ut och grät bittert.

Vakterna hånar Jesus

63Männen som bevakade Jesus slog honom och gjorde narr av honom. 64De band för ögonen på honom och sade: »Visa nu att du är profet. Vem var det som slog dig?« 65Och de öste glåpord över honom.

Förhöret inför rådet

66När det blev dag samlades folkets äldste, både överstepräster och skriftlärda. Han fördes in till rådet 67och de frågade: »Är du Messias, så säg oss det.« Han svarade: »Om jag säger det kommer ni inte att tro det, 68och om jag börjar fråga kommer ni inte att svara. 69Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga maktens högra sida70Då sade de allesammans: »Du är alltså Guds son?« Han svarade: »Ni själva säger att jag är det.« 71Då sade de: »Behöver vi fler vittnesmål? Vi har ju hört det ur hans egen mun.«