Bibel 2000 (B2000)
18

Liknelsen om änkan och domaren

181Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: 2»I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. 3I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ 4Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, 5men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’« 6Och Herren sade: »Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. 7Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? 8Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?«

Liknelsen om farisén och tullindrivaren

9Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: 10»Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. 11Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. 12Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ 13Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ 14Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.«

Jesus och barnen

15Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, 16men Jesus kallade dem till sig och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. 17Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.«

En man som ägde mycket

18En uppsatt person frågade honom: »Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« 19Jesus svarade: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. 20Du kan budorden: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Visa aktning för din far och din mor.« 21Mannen sade: »Allt detta har jag hållit sedan jag var ung.« 22Då sade Jesus: »Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.« 23När han hörde detta blev han bedrövad, för han var mycket rik. 24Jesus såg att han var bedrövad och sade: »Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! 25Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.« 26De som hörde detta frågade: »Vem kan då bli räddad?« 27Han svarade: »Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.«

28Petrus sade: »Vi har ju lämnat allt vi ägde och följt dig.« 29Då sade Jesus till dem: »Sannerligen, var och en som för Guds rikes skull har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn 30skall få mångdubbelt igen redan här i tiden och sedan evigt liv i den kommande världen.«

Tredje förutsägelsen om Människosonens lidande

31Han samlade de tolv omkring sig och sade till dem: »Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. 32Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, 33och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.« 34Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.

En blind man utanför Jeriko botas

35När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. 36Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. 37Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, 38och då ropade han: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.« 39De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: »Davids son, förbarma dig över mig.« 40Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: 41»Vad vill du att jag skall göra för dig?« Han svarade: »Herre, gör så att jag kan se igen.« 42Jesus sade: »Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.« 43Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

19

Tullindrivaren Sackaios

191Han kom in i Jeriko och gick genom staden. 2Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. 3Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. 4Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. 5När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: »Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.«

6Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. 7Alla som såg det mumlade förargat: »Han har tagit in hos en syndare.« 8Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: »Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.« 9Jesus sade till honom: »I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham, 10och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.«

Liknelsen om de tio punden

11För dem som hörde detta berättade han också en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de trodde att de redan nu skulle få se Guds rike komma. 12Han sade: »En man av hög börd for till ett land långt borta för att få kungavärdighet och sedan komma tillbaka. 13Han kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: ’Gör affärer med detta tills jag kommer tillbaka.’ 14Men hans landsmän hatade honom, och när han hade rest skickade de sändebud för att säga: Honom vill vi inte ha till kung. 15När han sedan kom tillbaka och hade blivit kung lät han kalla till sig tjänarna som han hade gett pengarna åt och ville veta hur de hade lyckats med sina affärer. 16Den förste infann sig och sade: ’Herre, ditt pund har gett tio pund i vinst.’ 17Då sade han: ’Bra, du är en god tjänare. Du har visat dig trogen i smått, och nu skall du få härska över tio städer.’ 18Näste man kom och sade: ’Ditt pund, herre, har gett fem pund.’ 19Till honom sade han: ’Du skall få fem städer under dig.’ 20En annan kom och sade: ’Herre, här har du ditt pund. Jag har haft det undanlagt i en duk, 21för jag var rädd för dig. Du är ju en hård man, du tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått.’ 22Han svarade: ’Jag dömer dig efter dina egna ord. Du är en dålig tjänare, du visste att jag är en hård man, som tar ut vad jag inte har satt in och skördar vad jag inte har sått. 23Varför lämnade du inte mina pengar till en bank? Då hade jag kunnat få tillbaka dem med ränta när jag kom hem.’ 24Och han sade till sina män: ’Ta ifrån honom hans pund och ge det åt mannen med de tio punden.’ — 25’Herre’, sade de, ’han har ju redan tio pund.’ — 26’Jag säger er: var och en som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. 27Men mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, för hit dem och hugg ner dem i min åsyn.’«

Intåget i Jerusalem

28Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. 29När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna 30och sade: »Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. 31Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.« 32De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. 33När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: »Varför tar ni åsnan?« 34De svarade: »Herren behöver den.« 35Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. 36Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.

37Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: 38»Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.« 39Några fariseer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.« 40Han svarade: »Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.«

Jesus gråter över Jerusalem

41När han kom närmare och såg staden började han gråta över den 42och sade: »Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. 43Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. 44De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.«

Templet rensas

45När han kom till templet körde han ut dem som drev handel där 46och sade till dem: »Det står i skriften: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.« 47Sedan undervisade han varje dag i templet. Översteprästerna och de skriftlärda och alla folkets ledare försökte röja honom ur vägen, 48men de visste inte hur de skulle göra, för han hade hela folket med sig och alla lyssnade på honom.

20

Frågan om Jesu fullmakt

201En dag när han undervisade folket i templet och förkunnade budskapet kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram till honom 2och sade: »Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta. Vem är det som har gett dig den fullmakten?« 3Han svarade: »Jag har också en fråga till er. Säg mig: 4dopet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor?« 5De överlade med varandra: »Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom? 6Men om vi svarar: Från människor, då kommer hela folket att stena oss, för de är övertygade om att Johannes var en profet.« 7Och de svarade att de inte visste. 8Då sade Jesus till dem: »I så fall talar jag inte heller om för er vad jag har för fullmakt att göra detta.«

Liknelsen om arrendatorerna i vingården

9Sedan gav han folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och arrenderade ut den och for bort på en längre resa. 10När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de pryglade tjänaren och körde i väg honom tomhänt. 11Då sände han en annan tjänare. Men de pryglade och skymfade honom också och körde sedan i väg honom tomhänt. 12Och nu skickade han en tredje, men också denne slog de blodig och kastade ut. 13Då sade vingårdens ägare: ’Vad skall jag göra? Jo, jag skickar min älskade son, honom har de kanske respekt för.’ 14Men när arrendatorerna fick se honom överlade de med varandra: ’Här har vi arvtagaren, låt oss döda honom så vi får arvet.’ 15Och de släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. Vad gör nu vingårdens ägare med dem? 16Jo, han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra.« När de hörde detta sade de: »Nej, det får aldrig ske!« 17Jesus såg på dem och sade: »Vad betyder då det som står skrivet: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. 18Den som faller på den stenen blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.« 19De skriftlärda och översteprästerna hade velat gripa honom med en gång, men de var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem.

Frågan om skatt till kejsaren

20De höll ögonen på honom och skickade fram några som skulle spela rättfärdiga och söka få fast honom för något yttrande, så att de kunde överlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. 21De frågade honom: »Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. 22Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till kejsaren?« 23Men han genomskådade deras list och sade: 24»Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?« — »Kejsarens«, svarade de. 25Då sade han: »Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« 26De lyckades inte få fast honom för något som han sade när folket hörde på, och de häpnade över hans svar och teg.

Frågan om uppståndelsen

27Några saddukeer — de förnekar att det finns en uppståndelse — kom till honom och frågade: 28»Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. 29Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. 30Den andre 31och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. 32Slutligen dog också kvinnan. 33Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« 34Jesus svarade: »Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, 35men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. 36De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå. 37Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. 38Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.« 39Då sade några skriftlärda: »Mästare, det var bra svarat«, 40för de vågade inte ställa fler frågor till honom.

Är Messias Davids son?

41Han sade till dem: »Hur kan man säga att Messias är Davids son? 42David säger ju själv i Psaltaren: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, 43så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. 44David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?«

Anklagelser mot de skriftlärda

45Medan allt folket hörde på sade han till sina lärjungar: 46»Ta er i akt för de skriftlärda, som vill gå omkring i sina långa mantlar och tycker om att bli hälsade på torgen och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. 47De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«