Bibel 2000 (B2000)
14

En man med vatten i kroppen botas

141En sabbat var han bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. 2Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. 3Jesus vände sig till de laglärda och fariseerna och sade: »Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?« 4Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. 5Och han sade till dem: »Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?« 6Det kunde de inte svara på.

Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd

7När han märkte hur gästerna försökte få de främsta platserna vid bordet gav han dem en liknelse: 8»När du är bjuden på bröllop, slå dig då inte ner överst vid bordet. Kanske någon av de andra gästerna är mer ansedd än du 9och värden kommer och säger: Ge honom din plats. Då får du skämmas när du måste flytta dig längst ner. 10Nej, när du är bjuden, gå då genast och ta den nedersta platsen, så att värden säger till dig när han kommer: Käre vän, flytta dig längre upp. Då blir du hedrad inför alla dina medgäster. 11Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.« 12Till sin värd sade han: »När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. 13Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. 14Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.«

Liknelsen om festen

15En av gästerna, som hörde detta, sade till honom: »Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.« 16Jesus svarade: »En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. 17När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ’Välkomna, allt är färdigt.’ 18Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’ 19En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ 20En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’ 21När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’ 22Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.’ 23Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. 24Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.’«

Att vara Jesu lärjunge

25Stora skaror gick tillsammans med honom, och han vände sig om och sade till dem: 26»Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. 27Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge. 28Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner och räknar ut vad det kostar, för att se om han har råd med bygget? 29Annars kan det hända att de som ser att han har lagt grunden men inte kan bygga färdigt börjar göra narr av honom 30och säger: Den där, han satte i gång ett bygge men kunde inte få det färdigt! 31Eller om en kung vill dra ut i fält mot en annan kung, sätter han sig då inte ner och överväger om han med tio tusen man kan möta den som rycker an med tjugo tusen? 32Kan han inte det skickar han sändebud för att be om fred medan den andre ännu är långt borta. 33Så är det alltså: ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger.

34Salt är bra att ha. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? 35Det duger varken för jorden eller gödselstacken. Man slänger bort det. Hör, du som har öron att höra med.«

15

Liknelsen om det förlorade fåret

151Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. 2Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: »Den mannen umgås med syndare och äter med dem.« 3Då gav han dem denna liknelse: 4»Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? 5Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. 6Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. 7Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Liknelsen om det förlorade myntet

8Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? 9Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. 10På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.«

Liknelsen om den förlorade sonen

11Han sade: »En man hade två söner. 12Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. 13Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. 14När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. 15Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. 16Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. 17Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. 18Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. 19Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ 20Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. 21Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ 22Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. 23Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. 24Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

25Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. 26Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. 27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ 28Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, 29men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. 30Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ 31Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’«

16

Liknelsen om den ohederlige förvaltaren

161Han sade också till sina lärjungar: »Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. 2Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ 3Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. 4Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ 5Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. 6’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ 7Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ — ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’«

8Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. »Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. 9Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.

10Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. 11Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? 12Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er?

13Ingen tjänare kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.«

Gudsriket och lagen

14Allt detta hörde fariseerna, som älskar pengar, och de gjorde narr av honom. 15Då sade han till dem: »Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Guds ögon.

16Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas Guds rike, och alla trängs för att komma in där. 17Men förr skall himmel och jord förgå än en enda prick i lagen faller bort.

18Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och den som gifter sig med en frånskild kvinna är en äktenskapsbrytare.

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros

19Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. 20Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår 21och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. 22Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. 23I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. 24Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ 25Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. 26Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.’ 27Mannen sade: ’Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. 28Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ 29Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.’ 30Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ 31Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.’«