Bibel 2000 (B2000)
9

De tolv sänds ut

91Han kallade samman de tolv och gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. 2Och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra de sjuka friska. 3Han sade till dem: »Ta inte med er något på vägen, ingen stav eller påse, inte bröd eller pengar och inte mer än en enda skjorta. 4Har ni kommit till ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. 5Och är det någon stad där man inte tar emot er, så gå därifrån och skaka bort dess damm från era fötter. Det skall vittna mot dem.« 6Och de gav sig i väg och gick från by till by, och överallt förkunnade de evangeliet och botade sjuka.

Johannes döparens död

7Tetrarken Herodes fick höra berättas om dessa händelser, och han visste inte vad han skulle tro. Några påstod nämligen att Johannes hade uppväckts från de döda, 8några att Elia visade sig och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått. 9Herodes sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem är då han som jag hör allt detta om?« Och han försökte få träffa honom.

Mat åt fem tusen

10Apostlarna kom tillbaka och berättade för Jesus om allt de hade gjort. Han tog dem med sig och drog sig undan till en stad som heter Betsaida. 11Men folket fick reda på det och följde efter. Då lät han dem komma och talade till dem om Guds rike, och han botade alla som behövde hjälp. 12När det led mot kvällen vände sig de tolv till honom och sade: »Låt folket ge sig av, så att de kan gå till byarna och gårdarna här omkring och skaffa sig tak över huvudet och få något att äta. Här är vi ju ute i ödemarken.« 13Han svarade: »Ge dem något att äta, ni själva.« De sade: »Vi har inte mer än fem bröd och två fiskar — om vi nu inte skall gå och köpa mat åt alla de här människorna.« 14Det var omkring fem tusen män. Men han sade till lärjungarna: »Låt dem slå sig ner i grupper om femtio.« 15De gjorde som han sade och lät alla slå sig ner. 16Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen över dem. Sedan bröt han dem och gav till lärjungarna för att de skulle dela ut till folket. 17Alla åt och blev mätta, och de överblivna bitarna samlades ihop; det blev tolv korgar.

Petrus kallar Jesus för Messias. Första förutsägelsen om Människosonens lidande

18En gång när han hade dragit sig undan för att be och lärjungarna var med honom frågade han dem: »Vem säger folket att jag är?« 19De svarade: »Johannes döparen, men somliga säger Elia och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått.« — 20»Och ni«, frågade han, »vem säger ni att jag är?« Petrus svarade: »Guds Messias.« 21Han förbjöd dem strängt att tala om det för någon 22och sade: »Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen.«

Lärjungeskapets krav

23Och han sade till alla: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. 24Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. 25Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv? 26Den som skäms för mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för när han kommer i sin och sin faders och de heliga änglarnas härlighet. 27Jag försäkrar er: några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike.«

Jesus på härlighetens berg

28Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. 29Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. 30Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia 31som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. 32Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. 33När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: »Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia« — han visste inte vad han sade. 34Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. 35En röst hördes ur molnet: »Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom«, 36och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.

En pojke med fallandesjuka botas

37När de följande dag kom ner från berget, möttes han av en stor skara människor. 38Och en man ur hopen ropade: »Mästare, jag ber dig, hjälp min son, den ende jag har. 39En ande hugger tag i honom så att han skriker till, och den sliter i honom så att fradgan står ur munnen. När anden äntligen ger sig av har den nästan gjort slut på honom. 40Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte.« 41Jesus svarade: »Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er och stå ut med er? Kom hit med din son.« 42Medan pojken ännu var på väg fram kastade demonen honom till marken och slet och ryckte i honom. Jesus hutade åt den orena anden och botade pojken och lämnade honom tillbaka till hans far. 43Alla överväldigades av Guds storhet.

Andra förutsägelsen om Människosonens lidande

Medan folket häpnade över allt som han gjorde sade han till lärjungarna: 44»Lyssna noga på vad jag nu säger till er: Människosonen skall överlämnas i människors händer.« 45Men de förstod inte vad han menade, det var fördolt för dem för att de inte skulle fatta det, och de vågade inte fråga honom vad det betydde.

Vem är störst?

46De började undra vem som var den störste av dem. 47Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig 48och sade till dem: »Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.«

Underverk i Jesu namn

49Johannes sade: »Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn och försökte hindra honom, eftersom han inte följde dig som vi.« 50Men Jesus sade till Johannes: »Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er.«

I en samarisk by

51När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem, 52och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. 53Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. 54Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: »Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?« 55Men han vände sig om och tillrättavisade dem, 56och de fortsatte till en annan by.

Att följa Jesus

57När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: »Jag skall följa dig vart du än går.« 58Jesus svarade: »Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.« 59Till en annan sade han: »Följ mig!« Men mannen svarade: »Herre, låt mig först gå och begrava min far.« 60Då sade Jesus: »Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.« 61En annan man sade: »Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.« 62Jesus svarade: »Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.«

10

De sjuttiotvå sänds ut

101Därefter utsåg Herren ytterligare sjuttiotvå och sände dem före sig två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig. 2Han sade till dem: »Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. 3Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar. 4Ta inte med er några pengar, någon påse eller några sandaler, och stanna inte på er väg för att hälsa. 5När ni kommer in i ett hus, så säg först: Frid över detta hus. 6Och om där bor en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er. 7Stanna sedan i det huset och ät och drick vad som bjuds; arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. 8Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram, 9bota de sjuka som finns där och säg till folket: Guds rike är snart hos er. 10Men har ni kommit till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: 11Till och med dammet som har fastnat på våra fötter här i staden stryker vi av — behåll det. Men så mycket skall ni veta: Guds rike är snart här. — 12Jag säger er att på den dagen skall det bli lindrigare för Sodom än för en sådan stad.

Verop över galileiska städer

13Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de underverk som har utförts hos er hade skett i Tyros och Sidon, så hade dessa städer för länge sedan omvänt sig och suttit i säck och aska. 14Men för Tyros och Sidon skall det bli lindrigare vid domen än för er. 15Och du, Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket.

16Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig.«

De sjuttiotvå kommer tillbaka

17De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: »Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.« 18Han svarade: »Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt. 19Ja, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela styrka, och ingenting skall skada er. 20Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.«

Jesus prisar Fadern, himlens och jordens herre

21I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga anden och sade: »Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. 22Allt har min fader anförtrott åt mig. Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.« 23Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: »Saliga de ögon som ser vad ni ser. 24Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.«

Den barmhärtige samariern

25En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« 26Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?« 27Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« 28Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.« 29För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?« 30På den frågan svarade Jesus: »En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. 31En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. 32På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. 33Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. 34Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. 35Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ 36Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« 37Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!«

Hos Marta och Maria

38Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. 39Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. 40Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: »Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.« 41Herren svarade henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, 42fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.«

11

Om bön

111En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.« 2Då sade han till dem: »När ni ber skall ni säga:

Fader, låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

4Och förlåt oss våra synder,

ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning.«

5Han sade till dem: »Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd. 6En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’ 7Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’ 8Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. 9Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. 10Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

11Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk 12eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? 13Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?«

Demoner drivs ut med Guds finger

14En gång drev han ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. 15Men några sade: »Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.« 16Andra ville sätta honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen. 17Men han visste vad de hade i tankarna och sade: »Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. 18Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. 19Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kommer alltså att bli er dom. 20Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. 21När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. 22Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. 23Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.

Den orena andens återkomst

24När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. 25När den så kommer och finner det städat och snyggt, 26går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.«

27När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: »Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.« 28Men han svarade: »Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.«

Jona-tecknet

29När ännu mer folk strömmade till sade han till dem: »Detta släkte är ett ont släkte. Det vill ha ett tecken, men det skall inte få något annat än Jona-tecknet. 30Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte. 31Söderns drottning skall uppstå vid domen tillsammans med människorna i detta släkte och bli deras dom. Ty hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet, men här finns något som är förmer än Salomo. 32Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona.

Kroppens lampa är ögat

33Ingen tänder en lampa och ställer den i en vrå eller under sädesmåttet. Man sätter den på hållaren, så att de som kommer in ser ljuset. 34Kroppens lampa är ögat. När ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men när det är fördärvat är det mörkt i din kropp. 35Se alltså till att ljuset inom dig inte är mörker. 36Om hela din kropp får ljus och ingen del ligger i mörker, så blir den helt och hållet ljus, som när en lampa låter sitt ljus falla på dig.«

Anklagelser mot fariseer och laglärda

37Under detta tal bjöd en farisé honom hem till sig, och han följde med in och lade sig till bords. 38Farisén blev förvånad över att han inte badade sig ren före måltiden, 39men Herren sade till honom: »Ni fariseer, ni rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av vinningslystnad och ondska. 40Begriper ni inte att han som har gjort utsidan också har gjort insidan? 41Nej, ge de fattiga vad som finns på era fat, så blir allt rent för er. 42Ve er, fariseer, som ger tionde av mynta och vinruta och alla grönsaker men glömmer rättvisan och kärleken till Gud. Ni skulle göra det ena utan att därför försumma det andra. 43Ve er, fariseer, som älskar att sitta främst i synagogorna och bli hälsade på torgen. 44Ve er, ni är som gravar som inte syns, och människorna märker inte när de trampar på dem.«

45Då insköt en av de laglärda: »Mästare, det du säger är en förolämpning mot oss också.« 46Han svarade: »Ve också er, ni laglärda. Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna. 47Ve er, som reser gravvårdar över profeterna, som era fäder dödade. 48Så vittnar ni om vad era fäder gjort och visar att ni godtar det; de dödade profeterna och ni reser vårdar över dem. 49Därför har också Guds vishet sagt: Jag skall sända profeter och apostlar till dem, och några skall de döda och förfölja. 50Därför skall detta släkte få betala för alla profeters blod som har utgjutits från världens skapelse, 51alltifrån Abels blod ända till Sakarjas blod, som spilldes mellan altaret och tempelhuset. Ja, jag säger er: detta släkte skall få betala för det. 52Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.«

53När han gick därifrån ansattes han hårt av de skriftlärda och fariseerna, som ställde många besvärliga frågor 54för att få honom att säga något som han kunde fällas för.