Bibel 2000 (B2000)
1

Avskrift av ett brev från Jeremia till de fångar som den babyloniske kungen skulle föra bort till Babylon, skrivet för att delge dem det budskap som Gud hade gett honom att framföra.

11På grund av de synder som ni har begått mot Gud kommer ni nu att föras som fångar till Babylon av babyloniernas kung Nebukadnessar. 2När ni så har kommit till Babylon skall ni bli kvar där i många år, i sju generationers tid, men sedan skall jag låta er komma lyckligen därifrån. 3I Babylon kommer ni att få se gudar av silver, guld och trä, som bärs omkring på människors axlar och väcker hedningarnas fruktan. 4Akta er då, så att ni inte tar efter det främmande folket och grips av samma fruktan för dessa gudar, 5när ni ser dem hyllas av folkmassan som går före och efter. Säg i stället för er själva: »Det är dig, vår härskare, som vi skall tillbe.« 6Ty min ängel följer er, och han skyddar era liv.

7Dessa gudar har tungor som polerats av träsnidare och är överdragna med guld och silver, men alltsammans är bländverk, och de kan inte tala. 8-9Man tillverkar diadem av guld som åt en kokett flicka och sätter dem på sina gudars huvuden. Det händer också att prästerna smusslar undan guld och silver från sina gudar och använder det för egen räkning 10och till och med betalar med det på horhusen. De styr ut dem i fina kläder som om de var människor, dessa gudar av silver och guld och trä, 11som inte själva kan skydda sig mot rost och röta. De är klädda i purpurdräkter, 12men man måste torka av deras ansikten för dammets skull som finns i rummet och lägger sig tjockt på dem. 13Fast en sådan gud bär spira liksom härskaren över ett land, kan han inte avrätta den som gör honom något för när. 14Även om han har dolk eller yxa i höger hand är han värnlös mot krig och rövare. Av detta framgår att de inte är gudar; känn ingen fruktan för dem.

15Ett vanligt redskap blir obrukbart när det går sönder, 16och lika värdelösa är deras gudar, där de sitter i sina tempel med ögonen fulla av damm från de besökandes fötter. 17Om någon förbrutit sig mot kungen spärras palatset av sedan han förts dit för att avrättas, och på samma vis stänger prästerna till deras tempel med portar och lås och bommar för att de inte skall plundras av rövare. 18Åt gudarna tänder de fler lampor än åt sig själva, fast de inte kan se en enda. 19De är som bjälkar i ett hus, men deras så kallade hjärtan blir uppfrätta: småkryp ur jorden gnager sönder dem själva och deras kläder utan att de märker det. 20De blir svarta i ansiktet av röken i rummet. 21Fladdermöss och svalor och andra fåglar kommer flygande och sätter sig på deras kroppar och huvuden, och katterna också. 22Av detta kan ni förstå att de inte är gudar; frukta dem inte.

23Förgyllningen som de är prydda med kan de inte få att blänka utan att någon putsar bort fläckarna. De märkte inte ens någonting när man göt dem. 24Till hur högt pris som helst har man köpt dessa bilder, som inte har någon ande. 25Utan fötter som de är måste de bäras på människors axlar till öppen skam för sig själva. Till och med deras egna tjänare skäms 26för att de måste stödja dem så att de inte faller omkull. Har man ställt en av dem upprätt kan den inte själv flytta på sig, och om den står snett kan den inte räta upp sig. Att sätta fram gåvor åt dem är som att ge åt döda. 27Det som offras till dem använder prästerna själva; de säljer det, och deras kvinnor saltar ner en del, men åt en sjuk eller fattig ger de ingenting. 28Och offren hanteras av kvinnor som är orena av blödning eller barnafödande. Då ni av detta måste förstå att de inte är gudar skall ni inte känna fruktan för dem.

29Hur skulle de kunna kallas gudar? Det är ju kvinnor som sätter fram offren åt dessa gudar av silver och guld och trä. 30I deras tempel sitter prästerna på stolar med sönderrivna kläder, med håret och skägget bortrakat och med huvudet blottat, 31och vrålar och skriker inför sina gudar som somliga gör på begravningar. 32Av deras skrudar tar prästerna tyg till kläder åt sina kvinnor och barn. 33De kan inte ge igen, vare sig man gör dem ont eller gott. De kan varken tillsätta en kung eller avsätta honom. 34Lika litet kan de ge en människa vare sig gods eller guld, och om någon avlägger ett löfte till dem utan att infria det kan de inte ställa honom till svars. 35Aldrig hjälper de en människa i dödsfara, och aldrig räddar de den svage från den starkare. 36Aldrig ger de synen åt en blind, och aldrig räddar de en människa i nöd. 37Det händer aldrig att de förbarmar sig över en änka eller gör en välgärning mot ett faderlöst barn. 38De är som stenar, huggna ur berget, dessa förgyllda och försilvrade trägudar, och deras tjänare kommer att stå där med skam. 39Hur kan då någon kalla dem gudar eller tro att de är det?

40Nej, i synnerhet inte då kaldeerna själva drar skam över dem: när de finner någon som är stum och inte kan tala tar de honom med sig och säger åt honom att kalla på Bel, som om Bel kunde höra det. 41Själva kan de inte komma till insikt och överge sina avgudar, det har de inte förstånd till. 42Kvinnorna sitter längs gatorna med snören knutna om sig och bränner kli som rökelse. 43När en förbipasserande har dragit i väg med någon av dem och legat med henne, hånar hon sin granne som inte blivit lika uppskattad och inte fått sitt snöre avslitet. 44Allt som har med dem att göra är bländverk — hur kan man då tro att de är gudar eller kalla dem för det?

45De är tillverkade av träsnidare och guldsmeder, och det blir aldrig något annat av dem än vad konstnärerna bestämmer. 46När nu tillverkarna själva har så kort livstid, 47hur skulle då deras alster kunna vara gudar? Det de har lämnat åt eftervärlden är skamliga bländverk. 48När krig och olyckor hotar börjar ju prästerna överlägga om var de skall gömma sig tillsammans med dem. 49Hur kan man då undgå att märka att de inte är gudar, när de inte kan rädda sig själva från vare sig krig eller andra olyckor? 50Eftersom de bara är av trä, förgyllda och försilvrade, kommer de en gång att avslöjas som bländverk. För alla folk och kungar skall det bli uppenbart att de inte är gudar utan människohänders verk, som inte har någon gudomlig kraft i sig. 51Vem kan då undgå att förstå att de inte är gudar?

52De kan aldrig sätta en kung på tronen, och aldrig ger de människorna regn. 53Aldrig kan de skipa rättvisa åt dem eller skydda den som lider orätt — de är ju maktlösa, 54de är som kråkor som flaxar mellan himmel och jord. När elden kommer lös i ett av dessa förgyllda eller försilvrade trägudars tempel, då flyr deras präster och sätter sig i säkerhet, och själva brinner de av på mitten som stockar. 55Mot en kung eller fiende kan de inte sätta sig till motvärn. 56Hur kan man då tro eller godta att de är gudar?

Tjuvar eller rövare kan de inte skydda sig mot, dessa försilvrade och förgyllda trägudar. 57En mäktig man kan skala av guldet och silvret från dem och ge sig i väg med kläderna som satt på dem, utan att de kan försvara sig. 58En kung som visar sin duglighet eller ett nyttigt husgeråd som ägaren har användning för är därför bättre än de falska gudarna. En dörr i ett hus, som ger skydd åt vad där finns, är bättre än de falska gudarna, en träpelare i ett palats är bättre än de falska gudarna. 59Solen och månen och stjärnorna, som lyser så klart, lyder punktligt när de sänds ut att göra sin tjänst. 60På samma sätt med blixten, vars ljus syns överallt, och med vinden, som blåser i alla länder. 61Också molnen utför sina åligganden när de får befallning av Gud att dra ut över hela världen, 62liksom elden fullgör sitt uppdrag när den sänds ut från ovan för att förtära berg och skogar. Men med detta har avgudarna ingen likhet, vare sig till utseendet eller till verkningarna. 63Man bör alltså varken tro att de är gudar eller kalla dem för det, oförmögna som de är att skipa rättvisa och göra gott mot människorna. 64Då ni nu har förstått att de inte är gudar skall ni inte frukta dem.

65De kan varken förbanna kungar eller välsigna dem. 66De visar inte folken några tecken på himlen, de strålar inte som solen och lyser inte som månen. 67De är hjälplösare än de vilda djuren, som själva kan fly undan och söka skydd. 68Inte på något sätt kan vi finna att de är gudar; frukta dem alltså inte.

69Som en verkningslös fågelskrämma på ett gurkfält är deras förgyllda och försilvrade trägudar, 70eller som en taggig buske i en trädgård, där alla fåglar slår sig ner, eller ett lik som ligger utkastat i mörkret — sådana är deras förgyllda och försilvrade trägudar. 71Deras multnande purpurkläder och vittrande marmor säger er att de inte är gudar. Till sist kommer de att förtäras helt och hållet, och de blir en skam för hela landet.

72Bättre då att leva rättfärdigt utan avgudar; den som gör så skall aldrig nås av skammen.