41Ack, guldet har svartnat
och mist sin gyllene glans.
I gathörnen ligger
ädelstenarna strödda.
2Sions ädlaste söner,
mer värda än rent guld —
nu räknas de som lerkärl,
som en krukmakares verk.
3Till och med schakalen ger di
och mättar sina ungar,
men mitt folk är en hjärtlös kvinna,
grym som strutsen i öknen.
4Dibarnets tunga klibbar
vid gommen av törst.
Barnen tigger om bröd,
men ingen ger dem något.
5De som förr åt läckerheter
svälter ihjäl på gatorna,
de som vilade på purpur
ligger nu i dyn.
6Mitt folks brott var större
än synden i Sodom,
som ödelades på ett ögonblick
utan att röras av människor.
7Renare än snö var furstarna,
vitare än mjölk,
deras kroppar rödare än korall,
deras lemmar som safir.
8Nu är de svartare än sot,
man känner inte igen dem på gatan,
huden stramar på dem,
torr som trä.
9Lyckligare de som stupade för svärd
än de som stupar av svält,
som tynar bort, sargade av hunger,
berövade åkerns gröda.
10Ömma mödrar kokade
sina egna barn
för att få mat
när mitt folk gick under.
11Herren tömde sin vrede,
utgöt sin glödande harm.
Han tände en eld i Sion
som förtärde staden i grund.
12Ingen bland jordens kungar,
ingen i hela världen,
hade trott att fienden kunde komma
inom Jerusalems portar.
13Profeternas synder och prästernas brott
har vållat detta,
de lät oskyldigas blod
flyta i staden.
14De irrar blinda på gatorna
och blir fläckade av blod,
de vidrör med kläderna
det som är orent.
15»Ur vägen! En oren!« ropar man framför dem.
»Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!«
De irrar omkring på flykt, och folken säger:
»Här får de inte stanna.«
16Herren själv har skingrat dem,
han bryr sig inte om dem längre.
Ingen aktning visar man för prästerna,
ingen hänsyn för de äldste.
17Tills ögonen värkte spanade vi
förgäves efter hjälp,
spejade från vårt vakttorn efter ett folk
som ändå inte kunde rädda oss.
18Våra steg bevakas,
vi kan inte gå ut.
Slutet är nära, vår tid förbi.
Ja, slutet är här.
19Snabbare än örnar i skyn
var våra förföljare.
De jagade oss över bergen
och låg på lur i öknen.
20Herrens smorde, som var vårt liv,
blev fångad i deras fallgrop,
han i vars skugga vi hoppats
få leva bland folken.
21Skratta bara och gläd dig, Edom,
du som bor i landet Us —
också åt dig skall bägaren räckas,
du skall bli drucken och visa dig naken.
22Ditt straff är avtjänat, Sion,
aldrig mer skall han föra dig bort.
Men ditt brott skall han straffa, Edom,
och avslöja dina synder.
51Herre, minns vad vi fått utstå,
se hur vi förnedras!
2Vår egendom föll i främmande hand,
våra hus kom i främlingars ägo.
3Vi har blivit faderlösa barn,
våra mödrar är som änkor.
4Vi får betala för vårt eget vatten,
vi måste köpa vår egen ved.
5Med oket på nacken pressas vi hårt,
vi är trötta men får ingen vila.
6Vi gav oss under Egypten och Assyrien
för att få bröd att äta.
7Våra fäder som syndade är borta,
vi måste bära deras skuld.
8Slavar regerar oss,
ingen räddar oss från dem.
9Med fara för livet hämtar vi vårt bröd,
hotade av angrepp från öknen.
10Som en lerugn flagnar huden
av brännande hunger.
11De våldtar kvinnorna i Sion
och flickorna i Judas städer.
12De hänger förnäma män
och visar ringaktning för de äldste.
13Unga män måste slita med kvarnen,
pojkar dignar under bördor av ved.
14De gamla samlas inte längre i porten,
de unga har slutat att spela.
15Glädjen är borta ur hjärtat,
dansen har bytts i sorg.
16Kransen har fallit från vårt huvud.
Ve oss som syndade så!
17Därför är vårt hjärta tungt,
därför skymmer det för vår syn:
18Sions berg ligger öde,
där stryker schakaler omkring.
19Du, Herre, härskar för evigt,
från släkte till släkte står din tron.
20Varför har du glömt oss helt
och övergett oss för alltid?
21För oss åter till dig, så vänder vi åter.
Herre, låt allt på nytt bli som förr.
22Men du har förkastat oss
och rasar mot oss i vrede.