Fjärde sången

4¹Ack, guldet har svartnat

och mist sin gyllene glans.

I gathörnen ligger

ädelstenarna strödda.

²Sions ädlaste söner,

mer värda än rent guld —

nu räknas de som lerkärl,

som en krukmakares verk.

³Till och med schakalen ger di

och mättar sina ungar,

men mitt folk är en hjärtlös kvinna,

grym som strutsen i öknen.

⁴Dibarnets tunga klibbar

vid gommen av törst.

Barnen tigger om bröd,

men ingen ger dem något.

⁵De som förr åt läckerheter

svälter ihjäl på gatorna,

de som vilade på purpur

ligger nu i dyn.

⁶Mitt folks brott var större

än synden i Sodom,

som ödelades på ett ögonblick

utan att röras av människor.

⁷Renare än snö var furstarna,

vitare än mjölk,

deras kroppar rödare än korall,

deras lemmar som safir.

⁸Nu är de svartare än sot,

man känner inte igen dem på gatan,

huden stramar på dem,

torr som trä.

⁹Lyckligare de som stupade för svärd

än de som stupar av svält,

som tynar bort, sargade av hunger,

berövade åkerns gröda.

¹⁰Ömma mödrar kokade

sina egna barn

för att få mat

när mitt folk gick under.

¹¹Herren tömde sin vrede,

utgöt sin glödande harm.

Han tände en eld i Sion

som förtärde staden i grund.

¹²Ingen bland jordens kungar,

ingen i hela världen,

hade trott att fienden kunde komma

inom Jerusalems portar.

¹³Profeternas synder och prästernas brott

har vållat detta,

de lät oskyldigas blod

flyta i staden.

¹⁴De irrar blinda på gatorna

och blir fläckade av blod,

de vidrör med kläderna

det som är orent.

¹⁵»Ur vägen! En oren!« ropar man framför dem.

»Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!«

De irrar omkring på flykt, och folken säger:

»Här får de inte stanna.«

¹⁶Herren själv har skingrat dem,

han bryr sig inte om dem längre.

Ingen aktning visar man för prästerna,

ingen hänsyn för de äldste.

¹⁷Tills ögonen värkte spanade vi

förgäves efter hjälp,

spejade från vårt vakttorn efter ett folk

som ändå inte kunde rädda oss.

¹⁸Våra steg bevakas,

vi kan inte gå ut.

Slutet är nära, vår tid förbi.

Ja, slutet är här.

¹⁹Snabbare än örnar i skyn

var våra förföljare.

De jagade oss över bergen

och låg på lur i öknen.

²⁰Herrens smorde, som var vårt liv,

blev fångad i deras fallgrop,

han i vars skugga vi hoppats

få leva bland folken.

²¹Skratta bara och gläd dig, Edom,

du som bor i landet Us —

också åt dig skall bägaren räckas,

du skall bli drucken och visa dig naken.

²²Ditt straff är avtjänat, Sion,

aldrig mer skall han föra dig bort.

Men ditt brott skall han straffa, Edom,

och avslöja dina synder.

Femte sången

5¹Herre, minns vad vi fått utstå,

se hur vi förnedras!

²Vår egendom föll i främmande hand,

våra hus kom i främlingars ägo.

³Vi har blivit faderlösa barn,

våra mödrar är som änkor.

⁴Vi får betala för vårt eget vatten,

vi måste köpa vår egen ved.

⁵Med oket på nacken pressas vi hårt,

vi är trötta men får ingen vila.

⁶Vi gav oss under Egypten och Assyrien

för att få bröd att äta.

⁷Våra fäder som syndade är borta,

vi måste bära deras skuld.

⁸Slavar regerar oss,

ingen räddar oss från dem.

⁹Med fara för livet hämtar vi vårt bröd,

hotade av angrepp från öknen.

¹⁰Som en lerugn flagnar huden

av brännande hunger.

¹¹De våldtar kvinnorna i Sion

och flickorna i Judas städer.

¹²De hänger förnäma män

och visar ringaktning för de äldste.

¹³Unga män måste slita med kvarnen,

pojkar dignar under bördor av ved.

¹⁴De gamla samlas inte längre i porten,

de unga har slutat att spela.

¹⁵Glädjen är borta ur hjärtat,

dansen har bytts i sorg.

¹⁶Kransen har fallit från vårt huvud.

Ve oss som syndade så!

¹⁷Därför är vårt hjärta tungt,

därför skymmer det för vår syn:

¹⁸Sions berg ligger öde,

där stryker schakaler omkring.

¹⁹Du, Herre, härskar för evigt,

från släkte till släkte står din tron.

²⁰Varför har du glömt oss helt

och övergett oss för alltid?

²¹För oss åter till dig, så vänder vi åter.

Herre, låt allt på nytt bli som förr.

²²Men du har förkastat oss

och rasar mot oss i vrede.