Bibel 2000 (B2000)
3

Tredje sången

31Jag är mannen som fått lida

under hans vredes gissel.

2Han har drivit mig ut

i ett mörker utan ljusning.

3Mot mig har han lyft sin hand

om och om igen.

4Han trasade sönder mitt kött och min hud

och krossade benen i min kropp.

5Han byggde en mur omkring mig,

omgav mig med gift och elände.

6I mörker låter han mig bo

som de sedan länge döda.

7Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,

han har satt tunga bojor på mig.

8Hur jag än klagar och ropar

lyssnar han inte till min bön.

9Med stenblock stängde han vägen för mig,

stigen blev oframkomlig.

10Han lurade på mig som en björn,

som ett lejon i försåt.

11Han tvang mig av vägen och sönderslet mig

och lät mig ligga övergiven.

12Han spände sin båge och ställde mig

som mål för sin pil.

13Han genomborrade mina njurar

med pilar ur sitt koger.

14Jag blev till åtlöje för alla människor,

jag blev en visa för dem.

15Han mättade mig med bittra örter,

han gav mig malört att dricka.

16Han krossade mina tänder mot stenar

och trampade ner mig i gruset.

17Du tog bort allt gott ur mitt liv,

jag glömde vad lycka var.

18Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer,

jag hoppas inte längre på Herren.

19Tanken på min nöd och hemlöshet

är malört och gift.

20Den lämnar mig inte,

och jag är betryckt.

21Detta går mig till sinnes,

därför våndas jag.

22Men Herrens nåd tar inte slut,

hans barmhärtighet upphör aldrig.

23Varje morgon är den ny —

stor är din trofasthet.

24Min andel är Herren, det vet jag,

därför hoppas jag på honom.

25Herren är god mot den som kommer till honom,

mot den som sätter sin lit till honom.

26Det är gott att hoppas i stillhet

på hjälp från Herren.

27Det är gott för en man

att bära ok som ung.

28Må han sitta ensam och tyst

när Herren lägger oket på.

29Må han trycka ansiktet mot marken

— kanske finns det ännu hopp.

30Må han vända sin kind mot den som slår

och bli överöst med hån.

31Ty Herren förkastar

inte för alltid:

32har han plågat, förbarmar han sig åter

i sin stora godhet.

33Att plåga och pina människor

är inte vad han vill.

34Att man förtrampar

fångarna i landet,

35att man vränger rätten för någon

inför den Högste,

36att en människa vägras sin rätt

— skulle Herren inte se det?

37Vems ord har skapat allt?

Har inte Herren befallt detta?

38Kommer inte både ont och gott

på den Högstes bud?

39Varför klagar då den som är i livet

över sina synders lön?

40Låt oss pröva och rannsaka vad vi gjort

och återvända till Herren.

41Låt oss lyfta våra händer och hjärtan

till Gud i himlen.

42Vi har syndat och trotsat dig,

och du har inte förlåtit.

43Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,

dödat utan förskoning.

44Du har dolt dig i moln

som ingen bön kan genomtränga.

45Du har gjort oss till avfall och drav

inför alla folk.

46Alla våra fiender

hångrinar åt oss.

47Faror och fällor möter oss,

undergång och ofärd.

48Tårar strömmar från mina ögon,

ty mitt folk går under.

49Mina tårar flödar utan avbrott,

de skall inte upphöra

50förrän Herren blickar ner

och ser det från sin himmel.

51Det plågar mig att se

hur min stads döttrar lider.

52Jag blev jagad som en fågel

av dem som förföljer mig utan skäl.

53De störtade mig levande i graven

och kastade stenar på mig.

54Vatten stiger över mitt huvud,

jag tänker: Jag är förlorad.

55Herre, jag åkallar ditt namn

ur gravens djup.

56Du hör mitt rop — slut inte dina öron

för min bön om lindring och hjälp.

57Du kommer till mig när jag ropar,

du säger: Var inte rädd.

58Herre, du för min talan,

du ger lösen för mitt liv.

59Du ser vilken orätt jag lider,

Herre, skaffa mig rätt!

60Du ser deras hämndlystnad,

alla deras ränker mot mig.

61Herre, du hör deras hån,

alla deras ränker mot mig,

62hur mina fiender viskar och mumlar

dagen i ända om mig.

63Se hur de gör mig till åtlöje

var de än sitter eller står.

64Herre, straffa dem

som deras gärningar förtjänar!

65Förmörka deras sinnen,

låt din förbannelse drabba dem!

66Förfölj dem i vrede, låt dem inte leva

under Herrens himmel!

4

Fjärde sången

41Ack, guldet har svartnat

och mist sin gyllene glans.

I gathörnen ligger

ädelstenarna strödda.

2Sions ädlaste söner,

mer värda än rent guld —

nu räknas de som lerkärl,

som en krukmakares verk.

3Till och med schakalen ger di

och mättar sina ungar,

men mitt folk är en hjärtlös kvinna,

grym som strutsen i öknen.

4Dibarnets tunga klibbar

vid gommen av törst.

Barnen tigger om bröd,

men ingen ger dem något.

5De som förr åt läckerheter

svälter ihjäl på gatorna,

de som vilade på purpur

ligger nu i dyn.

6Mitt folks brott var större

än synden i Sodom,

som ödelades på ett ögonblick

utan att röras av människor.

7Renare än snö var furstarna,

vitare än mjölk,

deras kroppar rödare än korall,

deras lemmar som safir.

8Nu är de svartare än sot,

man känner inte igen dem på gatan,

huden stramar på dem,

torr som trä.

9Lyckligare de som stupade för svärd

än de som stupar av svält,

som tynar bort, sargade av hunger,

berövade åkerns gröda.

10Ömma mödrar kokade

sina egna barn

för att få mat

när mitt folk gick under.

11Herren tömde sin vrede,

utgöt sin glödande harm.

Han tände en eld i Sion

som förtärde staden i grund.

12Ingen bland jordens kungar,

ingen i hela världen,

hade trott att fienden kunde komma

inom Jerusalems portar.

13Profeternas synder och prästernas brott

har vållat detta,

de lät oskyldigas blod

flyta i staden.

14De irrar blinda på gatorna

och blir fläckade av blod,

de vidrör med kläderna

det som är orent.

15»Ur vägen! En oren!« ropar man framför dem.

»Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!«

De irrar omkring på flykt, och folken säger:

»Här får de inte stanna.«

16Herren själv har skingrat dem,

han bryr sig inte om dem längre.

Ingen aktning visar man för prästerna,

ingen hänsyn för de äldste.

17Tills ögonen värkte spanade vi

förgäves efter hjälp,

spejade från vårt vakttorn efter ett folk

som ändå inte kunde rädda oss.

18Våra steg bevakas,

vi kan inte gå ut.

Slutet är nära, vår tid förbi.

Ja, slutet är här.

19Snabbare än örnar i skyn

var våra förföljare.

De jagade oss över bergen

och låg på lur i öknen.

20Herrens smorde, som var vårt liv,

blev fångad i deras fallgrop,

han i vars skugga vi hoppats

få leva bland folken.

21Skratta bara och gläd dig, Edom,

du som bor i landet Us —

också åt dig skall bägaren räckas,

du skall bli drucken och visa dig naken.

22Ditt straff är avtjänat, Sion,

aldrig mer skall han föra dig bort.

Men ditt brott skall han straffa, Edom,

och avslöja dina synder.

5

Femte sången

51Herre, minns vad vi fått utstå,

se hur vi förnedras!

2Vår egendom föll i främmande hand,

våra hus kom i främlingars ägo.

3Vi har blivit faderlösa barn,

våra mödrar är som änkor.

4Vi får betala för vårt eget vatten,

vi måste köpa vår egen ved.

5Med oket på nacken pressas vi hårt,

vi är trötta men får ingen vila.

6Vi gav oss under Egypten och Assyrien

för att få bröd att äta.

7Våra fäder som syndade är borta,

vi måste bära deras skuld.

8Slavar regerar oss,

ingen räddar oss från dem.

9Med fara för livet hämtar vi vårt bröd,

hotade av angrepp från öknen.

10Som en lerugn flagnar huden

av brännande hunger.

11De våldtar kvinnorna i Sion

och flickorna i Judas städer.

12De hänger förnäma män

och visar ringaktning för de äldste.

13Unga män måste slita med kvarnen,

pojkar dignar under bördor av ved.

14De gamla samlas inte längre i porten,

de unga har slutat att spela.

15Glädjen är borta ur hjärtat,

dansen har bytts i sorg.

16Kransen har fallit från vårt huvud.

Ve oss som syndade så!

17Därför är vårt hjärta tungt,

därför skymmer det för vår syn:

18Sions berg ligger öde,

där stryker schakaler omkring.

19Du, Herre, härskar för evigt,

från släkte till släkte står din tron.

20Varför har du glömt oss helt

och övergett oss för alltid?

21För oss åter till dig, så vänder vi åter.

Herre, låt allt på nytt bli som förr.

22Men du har förkastat oss

och rasar mot oss i vrede.