Bibel 2000 (B2000)
1

Första sången

11Ack, övergiven ligger hon,

den förr så folkrika staden.

En änka liknar hon,

hon som var främst bland folken.

Drottningen bland länder

gör nu trältjänst.

2Hon gråter bittert i natten,

kinden är våt av tårar.

Bland alla hennes vänner

finns ingen som ger henne tröst.

De som stod henne nära har svikit

och blivit hennes fiender.

3Juda har drivits i landsflykt

efter nöd och vedermöda.

Nu bor hon bland främmande folk

och finner ingen ro.

Förföljarna hann upp henne,

och ingen flyktväg fanns.

4Vägarna till Sion sörjer,

ty ingen kommer till högtiderna.

Hennes portar står övergivna,

hennes präster suckar,

de unga kvinnorna klagar.

Bitter är hennes sorg.

5Hennes fiender har tagit makten,

hennes motståndare är trygga.

Herren har straffat henne

för hennes många synder.

Hennes barn fick gå i fångenskap,

de fördes bort av fienden.

6Sion har förlorat

all sin prakt.

Hennes furstar liknade hjortar

som inte funnit bete.

Kraftlösa flydde de

undan förföljaren.

7I sin nöd och hemlöshet

minns Jerusalem

de skatter hon ägt

sedan forna dagar.

När hennes folk föll i fiendehand

och ingen kom till hjälp,

såg motståndarna på

och skrattade åt hennes undergång.

8Svårt har Jerusalem syndat,

därför väcker hon avsky.

De som ärat henne visar nu förakt

då de ser henne naken.

Hon suckar,

hon vänder sig bort.

9Orenhet fläckar hennes släp.

Aldrig tänkte hon sig ett sådant slut.

Ofattbart djupt har hon sjunkit.

Ingen tröstar henne.

Herre, se mitt elände!

Se fiendens triumf!

10Fienden sträckte ut handen

efter alla hennes skatter.

Hon fick se sin helgedom

beträdas av hedningar,

dem som du hade förbjudit

att komma in i din församling.

11Hela hennes folk suckar

och söker efter mat.

Sina skatter byter de mot bröd

för att uppehålla livet.

Se, Herre, se

hur föraktad jag är!

12Något sådant har ni aldrig sett,

ni som går vägen förbi:

när såg ni en plåga sådan som min,

den som lades på mig

då Herren lät mig lida

på sin glödande vredes dag.

13Från höjden sände han eld

ända ner i mitt innersta.

Han gillrade en snara för mina fötter,

han stötte bort mig

och lämnade mig övergiven,

i ständig svaghet.

14Han gjorde min synd till ett ok,

han lade det på mig,

det tynger min nacke.

Han har brutit min kraft.

Herren har utlämnat mig

åt övermakten.

15Alla kämpar jag ägde

föraktades av Herren.

Han samlade ett uppbåd mot mig

för att krossa mina unga män.

Herren trampade Juda

som druvor i en vinpress.

16Därför måste jag gråta,

tårar strömmar från mina ögon.

Fjärran är de som kunde trösta

och ge mig nytt mod.

Mina söner ligger slagna,

ty fienden var övermäktig.

17Sion sträcker ut sina händer,

men ingen tröstar henne.

Mot Jakob uppbådade Herren

grannfolken som fiender.

För dem har Jerusalem blivit

något som väcker avsky.

18Herren har gjort rätt,

ty jag trotsade hans bud.

Lyssna nu, alla folk,

och se min plåga!

Mina unga män och kvinnor

har förts bort i fångenskap.

19Jag kallade på mina älskare,

men alla svek mig.

Mina präster och äldste

gick under i staden

då de sökte efter föda

för att uppehålla livet.

20Herre, se, jag är i nöd!

Mitt inre är i uppror,

ånger fyller mitt hjärta:

jag har trotsat dig.

Ute har svärdet dräpt mina barn,

inomhus härskar döden.

21Alla hör hur jag suckar,

men ingen tröstar mig.

Fienderna hör om min olycka

och gläds över att den är ditt verk.

Den dag du förkunnade lät du komma.

Men för dem skall det gå som för mig.

22Rannsaka deras ogärningar

och gör med dem

som du har gjort med mig

för alla mina synders skull.

Jag suckar ständigt,

mitt hjärta är tungt.

2

Andra sången

21Ack, i sin vrede har Herren höljt

det sköna Sion i mörka moln.

Från himlen ner till jorden

har han slungat Israels härlighet.

Han skonade inte sin fotapall

på sin vredes dag.

2Skoningslöst skövlade Herren

Jakobs städer och byar,

raserade i sin vrede

alla fästen i Juda.

Han störtade och skändade

riket och dess furstar.

3Han bröt i sin vredes hetta

Israels stolta makt,

drog bort sin skyddande hand

när fienden kom.

I Jakob brann han som en eld

vars lågor förtärde allt.

4Som en fiende spände han bågen,

beredd till skott.

Som en ovän dödade han

alla vi sett på med glädje.

Han öste sin harm som eld

över sin boning i Sion.

5Herren kom som en fiende,

han skövlade Israel,

skövlade alla dess palats

och förstörde dess fästen.

Juda fyllde han

med jämmer och ve.

6Sin boning rev han som ett bräckligt skjul,

han förstörde sin helgedom.

Herren lät högtid och sabbat

falla i glömska i Sion.

I sin rasande vrede försköt han

konung och präst.

7Herren förkastade sitt altare

och övergav sitt tempel.

Borgmurarna gav han

i fiendernas våld.

I Herrens hus ljöd deras rop

som ropen en högtidsdag.

8Herren beslöt att förstöra

Sions murar.

Han mätte ut för rivning,

tvekade inte att skövla.

Vallar och murar måste sörja,

och nu har de störtat samman.

9Stadens portar har sjunkit ner i marken,

bommarna har han krossat och bräckt.

Konung och furstar är i främmande land,

lagen förkunnas inte,

profeterna får inte längre

syner från Herren.

10De äldste i Sion

sitter tigande på marken

med jord på huvudet

och klädda i säckväv.

Jerusalems unga kvinnor

sänker huvudet mot jorden.

11Mina ögon är söndergråtna,

mitt inre i uppror.

Min livskraft har runnit bort,

ty mitt folk går under.

Barn och dibarn förgås

på stadens gator.

12De tigger sina mödrar

om bröd och vin.

De segnar ner likt sårade

på gatorna i staden,

de ger upp andan

i sina mödrars famn.

13Vad skall jag säga om dig,

vad skall jag likna dig vid, Jerusalem?

Vad skall jag jämföra dig med

för att trösta dig, Sion?

Din nöd är ändlös som havet

— vem kan bota dig?

14De syner som dina profeter såg

var lögn och bländverk.

De visade dig inte din skuld,

så att ditt öde kunde vändas.

Falska och förledande

var deras profetord.

15Alla som går vägen förbi

klappar hånfullt i händerna.

De visslar åt dig, Jerusalem,

och skakar på huvudet:

Ȁr detta den stad som kallas

den fulländat sköna, all jordens fröjd?«

16Alla dina fiender

gör grimaser åt dig,

de visslar och hångrinar,

de ropar: »Vi har nått vårt mål!

Detta är dagen vi väntat på,

vi har fått uppleva den.«

17Herren har utfört sin plan,

han har förverkligat sitt ord,

vad han beslöt i forna dagar.

Han raserade skoningslöst,

lät din ovän triumfera

och gav din fiende makten.

18Ropa högt till Herren,

klaga, dotter Sion!

Låt tårarna strömma som en flod

dag och natt,

unna dig ingen vila,

låt inte dina ögon få ro.

19Stig upp om natten och ropa

vid början av varje vakt,

töm ut ditt hjärta som vatten,

öppna dig inför Herren.

Sträck dina händer mot honom

i bön för dina barns liv,

de som förgås av hunger

i varje gathörn.

20Se, Herre, och betänk

vem du behandlar så!

Skall kvinnor äta sina barn,

dem som de fött till livet?

Skall präster och profeter dödas

i Herrens helgedom?

21Barn och gamla ligger på marken,

ute på gatorna.

Mina unga män och kvinnor

har fallit för svärdet.

Du dräpte dem på din vredes dag,

du slaktade skoningslöst.

22Du inbjöd som till fest

fasor från alla håll.

Ingen blev räddad, ingen undkom

på Herrens vredes dag.

Barnen jag fött och fostrat

har fienden dräpt.

3

Tredje sången

31Jag är mannen som fått lida

under hans vredes gissel.

2Han har drivit mig ut

i ett mörker utan ljusning.

3Mot mig har han lyft sin hand

om och om igen.

4Han trasade sönder mitt kött och min hud

och krossade benen i min kropp.

5Han byggde en mur omkring mig,

omgav mig med gift och elände.

6I mörker låter han mig bo

som de sedan länge döda.

7Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,

han har satt tunga bojor på mig.

8Hur jag än klagar och ropar

lyssnar han inte till min bön.

9Med stenblock stängde han vägen för mig,

stigen blev oframkomlig.

10Han lurade på mig som en björn,

som ett lejon i försåt.

11Han tvang mig av vägen och sönderslet mig

och lät mig ligga övergiven.

12Han spände sin båge och ställde mig

som mål för sin pil.

13Han genomborrade mina njurar

med pilar ur sitt koger.

14Jag blev till åtlöje för alla människor,

jag blev en visa för dem.

15Han mättade mig med bittra örter,

han gav mig malört att dricka.

16Han krossade mina tänder mot stenar

och trampade ner mig i gruset.

17Du tog bort allt gott ur mitt liv,

jag glömde vad lycka var.

18Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer,

jag hoppas inte längre på Herren.

19Tanken på min nöd och hemlöshet

är malört och gift.

20Den lämnar mig inte,

och jag är betryckt.

21Detta går mig till sinnes,

därför våndas jag.

22Men Herrens nåd tar inte slut,

hans barmhärtighet upphör aldrig.

23Varje morgon är den ny —

stor är din trofasthet.

24Min andel är Herren, det vet jag,

därför hoppas jag på honom.

25Herren är god mot den som kommer till honom,

mot den som sätter sin lit till honom.

26Det är gott att hoppas i stillhet

på hjälp från Herren.

27Det är gott för en man

att bära ok som ung.

28Må han sitta ensam och tyst

när Herren lägger oket på.

29Må han trycka ansiktet mot marken

— kanske finns det ännu hopp.

30Må han vända sin kind mot den som slår

och bli överöst med hån.

31Ty Herren förkastar

inte för alltid:

32har han plågat, förbarmar han sig åter

i sin stora godhet.

33Att plåga och pina människor

är inte vad han vill.

34Att man förtrampar

fångarna i landet,

35att man vränger rätten för någon

inför den Högste,

36att en människa vägras sin rätt

— skulle Herren inte se det?

37Vems ord har skapat allt?

Har inte Herren befallt detta?

38Kommer inte både ont och gott

på den Högstes bud?

39Varför klagar då den som är i livet

över sina synders lön?

40Låt oss pröva och rannsaka vad vi gjort

och återvända till Herren.

41Låt oss lyfta våra händer och hjärtan

till Gud i himlen.

42Vi har syndat och trotsat dig,

och du har inte förlåtit.

43Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,

dödat utan förskoning.

44Du har dolt dig i moln

som ingen bön kan genomtränga.

45Du har gjort oss till avfall och drav

inför alla folk.

46Alla våra fiender

hångrinar åt oss.

47Faror och fällor möter oss,

undergång och ofärd.

48Tårar strömmar från mina ögon,

ty mitt folk går under.

49Mina tårar flödar utan avbrott,

de skall inte upphöra

50förrän Herren blickar ner

och ser det från sin himmel.

51Det plågar mig att se

hur min stads döttrar lider.

52Jag blev jagad som en fågel

av dem som förföljer mig utan skäl.

53De störtade mig levande i graven

och kastade stenar på mig.

54Vatten stiger över mitt huvud,

jag tänker: Jag är förlorad.

55Herre, jag åkallar ditt namn

ur gravens djup.

56Du hör mitt rop — slut inte dina öron

för min bön om lindring och hjälp.

57Du kommer till mig när jag ropar,

du säger: Var inte rädd.

58Herre, du för min talan,

du ger lösen för mitt liv.

59Du ser vilken orätt jag lider,

Herre, skaffa mig rätt!

60Du ser deras hämndlystnad,

alla deras ränker mot mig.

61Herre, du hör deras hån,

alla deras ränker mot mig,

62hur mina fiender viskar och mumlar

dagen i ända om mig.

63Se hur de gör mig till åtlöje

var de än sitter eller står.

64Herre, straffa dem

som deras gärningar förtjänar!

65Förmörka deras sinnen,

låt din förbannelse drabba dem!

66Förfölj dem i vrede, låt dem inte leva

under Herrens himmel!