Bibel 2000 (B2000)
2

Andra sången

21Ack, i sin vrede har Herren höljt

det sköna Sion i mörka moln.

Från himlen ner till jorden

har han slungat Israels härlighet.

Han skonade inte sin fotapall

på sin vredes dag.

2Skoningslöst skövlade Herren

Jakobs städer och byar,

raserade i sin vrede

alla fästen i Juda.

Han störtade och skändade

riket och dess furstar.

3Han bröt i sin vredes hetta

Israels stolta makt,

drog bort sin skyddande hand

när fienden kom.

I Jakob brann han som en eld

vars lågor förtärde allt.

4Som en fiende spände han bågen,

beredd till skott.

Som en ovän dödade han

alla vi sett på med glädje.

Han öste sin harm som eld

över sin boning i Sion.

5Herren kom som en fiende,

han skövlade Israel,

skövlade alla dess palats

och förstörde dess fästen.

Juda fyllde han

med jämmer och ve.

6Sin boning rev han som ett bräckligt skjul,

han förstörde sin helgedom.

Herren lät högtid och sabbat

falla i glömska i Sion.

I sin rasande vrede försköt han

konung och präst.

7Herren förkastade sitt altare

och övergav sitt tempel.

Borgmurarna gav han

i fiendernas våld.

I Herrens hus ljöd deras rop

som ropen en högtidsdag.

8Herren beslöt att förstöra

Sions murar.

Han mätte ut för rivning,

tvekade inte att skövla.

Vallar och murar måste sörja,

och nu har de störtat samman.

9Stadens portar har sjunkit ner i marken,

bommarna har han krossat och bräckt.

Konung och furstar är i främmande land,

lagen förkunnas inte,

profeterna får inte längre

syner från Herren.

10De äldste i Sion

sitter tigande på marken

med jord på huvudet

och klädda i säckväv.

Jerusalems unga kvinnor

sänker huvudet mot jorden.

11Mina ögon är söndergråtna,

mitt inre i uppror.

Min livskraft har runnit bort,

ty mitt folk går under.

Barn och dibarn förgås

på stadens gator.

12De tigger sina mödrar

om bröd och vin.

De segnar ner likt sårade

på gatorna i staden,

de ger upp andan

i sina mödrars famn.

13Vad skall jag säga om dig,

vad skall jag likna dig vid, Jerusalem?

Vad skall jag jämföra dig med

för att trösta dig, Sion?

Din nöd är ändlös som havet

— vem kan bota dig?

14De syner som dina profeter såg

var lögn och bländverk.

De visade dig inte din skuld,

så att ditt öde kunde vändas.

Falska och förledande

var deras profetord.

15Alla som går vägen förbi

klappar hånfullt i händerna.

De visslar åt dig, Jerusalem,

och skakar på huvudet:

Ȁr detta den stad som kallas

den fulländat sköna, all jordens fröjd?«

16Alla dina fiender

gör grimaser åt dig,

de visslar och hångrinar,

de ropar: »Vi har nått vårt mål!

Detta är dagen vi väntat på,

vi har fått uppleva den.«

17Herren har utfört sin plan,

han har förverkligat sitt ord,

vad han beslöt i forna dagar.

Han raserade skoningslöst,

lät din ovän triumfera

och gav din fiende makten.

18Ropa högt till Herren,

klaga, dotter Sion!

Låt tårarna strömma som en flod

dag och natt,

unna dig ingen vila,

låt inte dina ögon få ro.

19Stig upp om natten och ropa

vid början av varje vakt,

töm ut ditt hjärta som vatten,

öppna dig inför Herren.

Sträck dina händer mot honom

i bön för dina barns liv,

de som förgås av hunger

i varje gathörn.

20Se, Herre, och betänk

vem du behandlar så!

Skall kvinnor äta sina barn,

dem som de fött till livet?

Skall präster och profeter dödas

i Herrens helgedom?

21Barn och gamla ligger på marken,

ute på gatorna.

Mina unga män och kvinnor

har fallit för svärdet.

Du dräpte dem på din vredes dag,

du slaktade skoningslöst.

22Du inbjöd som till fest

fasor från alla håll.

Ingen blev räddad, ingen undkom

på Herrens vredes dag.

Barnen jag fött och fostrat

har fienden dräpt.