Bibel 2000 (B2000)
1

Första sången

11Ack, övergiven ligger hon,

den förr så folkrika staden.

En änka liknar hon,

hon som var främst bland folken.

Drottningen bland länder

gör nu trältjänst.

2Hon gråter bittert i natten,

kinden är våt av tårar.

Bland alla hennes vänner

finns ingen som ger henne tröst.

De som stod henne nära har svikit

och blivit hennes fiender.

3Juda har drivits i landsflykt

efter nöd och vedermöda.

Nu bor hon bland främmande folk

och finner ingen ro.

Förföljarna hann upp henne,

och ingen flyktväg fanns.

4Vägarna till Sion sörjer,

ty ingen kommer till högtiderna.

Hennes portar står övergivna,

hennes präster suckar,

de unga kvinnorna klagar.

Bitter är hennes sorg.

5Hennes fiender har tagit makten,

hennes motståndare är trygga.

Herren har straffat henne

för hennes många synder.

Hennes barn fick gå i fångenskap,

de fördes bort av fienden.

6Sion har förlorat

all sin prakt.

Hennes furstar liknade hjortar

som inte funnit bete.

Kraftlösa flydde de

undan förföljaren.

7I sin nöd och hemlöshet

minns Jerusalem

de skatter hon ägt

sedan forna dagar.

När hennes folk föll i fiendehand

och ingen kom till hjälp,

såg motståndarna på

och skrattade åt hennes undergång.

8Svårt har Jerusalem syndat,

därför väcker hon avsky.

De som ärat henne visar nu förakt

då de ser henne naken.

Hon suckar,

hon vänder sig bort.

9Orenhet fläckar hennes släp.

Aldrig tänkte hon sig ett sådant slut.

Ofattbart djupt har hon sjunkit.

Ingen tröstar henne.

Herre, se mitt elände!

Se fiendens triumf!

10Fienden sträckte ut handen

efter alla hennes skatter.

Hon fick se sin helgedom

beträdas av hedningar,

dem som du hade förbjudit

att komma in i din församling.

11Hela hennes folk suckar

och söker efter mat.

Sina skatter byter de mot bröd

för att uppehålla livet.

Se, Herre, se

hur föraktad jag är!

12Något sådant har ni aldrig sett,

ni som går vägen förbi:

när såg ni en plåga sådan som min,

den som lades på mig

då Herren lät mig lida

på sin glödande vredes dag.

13Från höjden sände han eld

ända ner i mitt innersta.

Han gillrade en snara för mina fötter,

han stötte bort mig

och lämnade mig övergiven,

i ständig svaghet.

14Han gjorde min synd till ett ok,

han lade det på mig,

det tynger min nacke.

Han har brutit min kraft.

Herren har utlämnat mig

åt övermakten.

15Alla kämpar jag ägde

föraktades av Herren.

Han samlade ett uppbåd mot mig

för att krossa mina unga män.

Herren trampade Juda

som druvor i en vinpress.

16Därför måste jag gråta,

tårar strömmar från mina ögon.

Fjärran är de som kunde trösta

och ge mig nytt mod.

Mina söner ligger slagna,

ty fienden var övermäktig.

17Sion sträcker ut sina händer,

men ingen tröstar henne.

Mot Jakob uppbådade Herren

grannfolken som fiender.

För dem har Jerusalem blivit

något som väcker avsky.

18Herren har gjort rätt,

ty jag trotsade hans bud.

Lyssna nu, alla folk,

och se min plåga!

Mina unga män och kvinnor

har förts bort i fångenskap.

19Jag kallade på mina älskare,

men alla svek mig.

Mina präster och äldste

gick under i staden

då de sökte efter föda

för att uppehålla livet.

20Herre, se, jag är i nöd!

Mitt inre är i uppror,

ånger fyller mitt hjärta:

jag har trotsat dig.

Ute har svärdet dräpt mina barn,

inomhus härskar döden.

21Alla hör hur jag suckar,

men ingen tröstar mig.

Fienderna hör om min olycka

och gläds över att den är ditt verk.

Den dag du förkunnade lät du komma.

Men för dem skall det gå som för mig.

22Rannsaka deras ogärningar

och gör med dem

som du har gjort med mig

för alla mina synders skull.

Jag suckar ständigt,

mitt hjärta är tungt.