11Ack, övergiven ligger hon,
den förr så folkrika staden.
En änka liknar hon,
hon som var främst bland folken.
Drottningen bland länder
gör nu trältjänst.
2Hon gråter bittert i natten,
kinden är våt av tårar.
Bland alla hennes vänner
finns ingen som ger henne tröst.
De som stod henne nära har svikit
och blivit hennes fiender.
3Juda har drivits i landsflykt
efter nöd och vedermöda.
Nu bor hon bland främmande folk
och finner ingen ro.
Förföljarna hann upp henne,
och ingen flyktväg fanns.
4Vägarna till Sion sörjer,
ty ingen kommer till högtiderna.
Hennes portar står övergivna,
hennes präster suckar,
de unga kvinnorna klagar.
Bitter är hennes sorg.
5Hennes fiender har tagit makten,
hennes motståndare är trygga.
Herren har straffat henne
för hennes många synder.
Hennes barn fick gå i fångenskap,
de fördes bort av fienden.
6Sion har förlorat
all sin prakt.
Hennes furstar liknade hjortar
som inte funnit bete.
Kraftlösa flydde de
undan förföljaren.
7I sin nöd och hemlöshet
minns Jerusalem
de skatter hon ägt
sedan forna dagar.
När hennes folk föll i fiendehand
och ingen kom till hjälp,
såg motståndarna på
och skrattade åt hennes undergång.
8Svårt har Jerusalem syndat,
därför väcker hon avsky.
De som ärat henne visar nu förakt
då de ser henne naken.
Hon suckar,
hon vänder sig bort.
9Orenhet fläckar hennes släp.
Aldrig tänkte hon sig ett sådant slut.
Ofattbart djupt har hon sjunkit.
Ingen tröstar henne.
Herre, se mitt elände!
Se fiendens triumf!
10Fienden sträckte ut handen
efter alla hennes skatter.
Hon fick se sin helgedom
beträdas av hedningar,
dem som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11Hela hennes folk suckar
och söker efter mat.
Sina skatter byter de mot bröd
för att uppehålla livet.
Se, Herre, se
hur föraktad jag är!
12Något sådant har ni aldrig sett,
ni som går vägen förbi:
när såg ni en plåga sådan som min,
den som lades på mig
då Herren lät mig lida
på sin glödande vredes dag.
13Från höjden sände han eld
ända ner i mitt innersta.
Han gillrade en snara för mina fötter,
han stötte bort mig
och lämnade mig övergiven,
i ständig svaghet.
14Han gjorde min synd till ett ok,
han lade det på mig,
det tynger min nacke.
Han har brutit min kraft.
Herren har utlämnat mig
åt övermakten.
15Alla kämpar jag ägde
föraktades av Herren.
Han samlade ett uppbåd mot mig
för att krossa mina unga män.
Herren trampade Juda
som druvor i en vinpress.
16Därför måste jag gråta,
tårar strömmar från mina ögon.
Fjärran är de som kunde trösta
och ge mig nytt mod.
Mina söner ligger slagna,
ty fienden var övermäktig.
17Sion sträcker ut sina händer,
men ingen tröstar henne.
Mot Jakob uppbådade Herren
grannfolken som fiender.
För dem har Jerusalem blivit
något som väcker avsky.
18Herren har gjort rätt,
ty jag trotsade hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
och se min plåga!
Mina unga män och kvinnor
har förts bort i fångenskap.
19Jag kallade på mina älskare,
men alla svek mig.
Mina präster och äldste
gick under i staden
då de sökte efter föda
för att uppehålla livet.
20Herre, se, jag är i nöd!
Mitt inre är i uppror,
ånger fyller mitt hjärta:
jag har trotsat dig.
Ute har svärdet dräpt mina barn,
inomhus härskar döden.
21Alla hör hur jag suckar,
men ingen tröstar mig.
Fienderna hör om min olycka
och gläds över att den är ditt verk.
Den dag du förkunnade lät du komma.
Men för dem skall det gå som för mig.
22Rannsaka deras ogärningar
och gör med dem
som du har gjort med mig
för alla mina synders skull.
Jag suckar ständigt,
mitt hjärta är tungt.
21Ack, i sin vrede har Herren höljt
det sköna Sion i mörka moln.
Från himlen ner till jorden
har han slungat Israels härlighet.
Han skonade inte sin fotapall
på sin vredes dag.
2Skoningslöst skövlade Herren
Jakobs städer och byar,
raserade i sin vrede
alla fästen i Juda.
Han störtade och skändade
riket och dess furstar.
3Han bröt i sin vredes hetta
Israels stolta makt,
drog bort sin skyddande hand
när fienden kom.
I Jakob brann han som en eld
vars lågor förtärde allt.
4Som en fiende spände han bågen,
beredd till skott.
Som en ovän dödade han
alla vi sett på med glädje.
Han öste sin harm som eld
över sin boning i Sion.
5Herren kom som en fiende,
han skövlade Israel,
skövlade alla dess palats
och förstörde dess fästen.
Juda fyllde han
med jämmer och ve.
6Sin boning rev han som ett bräckligt skjul,
han förstörde sin helgedom.
Herren lät högtid och sabbat
falla i glömska i Sion.
I sin rasande vrede försköt han
konung och präst.
7Herren förkastade sitt altare
och övergav sitt tempel.
Borgmurarna gav han
i fiendernas våld.
I Herrens hus ljöd deras rop
som ropen en högtidsdag.
8Herren beslöt att förstöra
Sions murar.
Han mätte ut för rivning,
tvekade inte att skövla.
Vallar och murar måste sörja,
och nu har de störtat samman.
9Stadens portar har sjunkit ner i marken,
bommarna har han krossat och bräckt.
Konung och furstar är i främmande land,
lagen förkunnas inte,
profeterna får inte längre
syner från Herren.
10De äldste i Sion
sitter tigande på marken
med jord på huvudet
och klädda i säckväv.
Jerusalems unga kvinnor
sänker huvudet mot jorden.
11Mina ögon är söndergråtna,
mitt inre i uppror.
Min livskraft har runnit bort,
ty mitt folk går under.
Barn och dibarn förgås
på stadens gator.
12De tigger sina mödrar
om bröd och vin.
De segnar ner likt sårade
på gatorna i staden,
de ger upp andan
i sina mödrars famn.
13Vad skall jag säga om dig,
vad skall jag likna dig vid, Jerusalem?
Vad skall jag jämföra dig med
för att trösta dig, Sion?
Din nöd är ändlös som havet
— vem kan bota dig?
14De syner som dina profeter såg
var lögn och bländverk.
De visade dig inte din skuld,
så att ditt öde kunde vändas.
Falska och förledande
var deras profetord.
15Alla som går vägen förbi
klappar hånfullt i händerna.
De visslar åt dig, Jerusalem,
och skakar på huvudet:
Ȁr detta den stad som kallas
den fulländat sköna, all jordens fröjd?«
16Alla dina fiender
gör grimaser åt dig,
de visslar och hångrinar,
de ropar: »Vi har nått vårt mål!
Detta är dagen vi väntat på,
vi har fått uppleva den.«
17Herren har utfört sin plan,
han har förverkligat sitt ord,
vad han beslöt i forna dagar.
Han raserade skoningslöst,
lät din ovän triumfera
och gav din fiende makten.
18Ropa högt till Herren,
klaga, dotter Sion!
Låt tårarna strömma som en flod
dag och natt,
unna dig ingen vila,
låt inte dina ögon få ro.
19Stig upp om natten och ropa
vid början av varje vakt,
töm ut ditt hjärta som vatten,
öppna dig inför Herren.
Sträck dina händer mot honom
i bön för dina barns liv,
de som förgås av hunger
i varje gathörn.
20Se, Herre, och betänk
vem du behandlar så!
Skall kvinnor äta sina barn,
dem som de fött till livet?
Skall präster och profeter dödas
i Herrens helgedom?
21Barn och gamla ligger på marken,
ute på gatorna.
Mina unga män och kvinnor
har fallit för svärdet.
Du dräpte dem på din vredes dag,
du slaktade skoningslöst.
22Du inbjöd som till fest
fasor från alla håll.
Ingen blev räddad, ingen undkom
på Herrens vredes dag.
Barnen jag fött och fostrat
har fienden dräpt.