Bibel 2000 (B2000)
7

Akans förbrytelse och det misslyckade fälttåget mot Aj

71Men israeliterna förgrep sig på det som var vigt åt förintelse: Akan, son till Karmi, son till Savdi, son till Serach av Juda stam, tog av detta. Då vredgades Herren på israeliterna.

2Från Jeriko sände Josua några män till Aj, nära Bet Aven, öster om Betel, med order att spionera på landet. Männen gav sig i väg till Aj och spionerade. 3Därefter återvände de och sade till Josua: »Hela hären behöver inte rycka ut. Ett par tre tusen man är nog för att ta Aj. Låt inte hela hären göra sig besvär, där bor så få.« 4Omkring 3 000 krigare begav sig då dit, men de fick ta till flykten för ajiterna, 5som dödade trettiosex av dem. Ajiterna förföljde dem från stadsporten ända till Stenbrotten och dödade dem på vägen ner dit. Då rann Israels mod bort som vatten.

6Josua rev sönder sina kläder och föll ner med ansiktet mot marken inför Herrens ark och blev liggande så ända till kvällen, liksom Israels äldste. De strödde jord på huvudet, 7och Josua ropade: »Ack, Herre, min Gud, varför förde du detta folk över Jordan? För att ge oss i amoreernas våld? För att förgöra oss? Om vi ändå hade valt att stanna på andra sidan Jordan! 8Herre, vad kan jag säga, nu när Israel vänt ryggen till och flytt för sina fiender? 9När kanaaneerna och alla de andra som bor i landet får höra det angriper de oss från alla håll och utplånar vårt namn från jorden. Hur skall du då rädda ditt namns ära?«

10Då sade Herren till Josua: »Stig upp! Varför ligger du där med ansiktet mot marken? 11Israeliterna har syndat och brutit det förbund som jag befallde dem att hålla. De tog av det som var vigt åt förintelse, de stal det och lade det i smyg bland sina ägodelar. 12Därför kan Israel inte hålla stånd mot sina fiender utan måste vända ryggen till och fly: israeliterna är vigda åt förintelse. Jag skall inte längre vara med er, om ni inte utplånar det som är vigt åt förintelse. 13Se nu till att folket renar sig. Säg: Gör er rena till i morgon. Ty så säger Herren, Israels Gud: Israel, du har hos dig sådant som är vigt åt förintelse. Ni kan inte hålla stånd mot era fiender förrän ni har gjort er av med det. 14I morgon bitti skall ni stiga fram, stam för stam. Den stam som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, släkt för släkt. Den släkt som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, familj för familj. Den familj som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, man för man. 15Den lotten då faller på därför att han har det som är vigt åt förintelse, han skall brännas med allt han äger. Han har brutit Herrens förbund och begått ett nidingsdåd i Israel.«

16Tidigt nästa morgon lät Josua Israel stiga fram, stam för stam, och lotten föll på Judas stam. 17Han lät Judas släkter stiga fram, och lotten föll på Serachs släkt. Han lät Serachs släkt stiga fram, familj för familj, och lotten föll på Savdi. 18Han lät hans familj stiga fram, man för man, och lotten föll på Akan, son till Karmi, son till Savdi, son till Serach av Juda stam. 19Josua sade till Akan: »Min son, ära Herren, Israels Gud, och bekänn inför honom. Tala om vad du har gjort, dölj ingenting för mig.« 20Akan svarade: »Ja, det är jag som har syndat mot Herren, Israels Gud. Detta har jag gjort: 21bland bytet fick jag se en fin babylonisk mantel, tvåhundra siklar silver och en guldtacka på femtio siklar. Jag blev frestad av det, så jag tog det. Nu ligger det nergrävt i mitt tält med silvret underst.« 22Josua skickade i väg några män, som skyndade bort till tältet. Och mycket riktigt, där låg allt nergrävt med silvret underst. 23De tog med alltsammans från tältet till Josua och israeliterna och lade ner det inför Herren.

24Därefter tog Josua Akan, Serachs son, och silvret, manteln och guldtackan, hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får, hans tält och allt han ägde, och han och de andra israeliterna förde alltsammans till Akordalen, Olycksdalen. 25Där sade Josua: »Du drog olycka över oss — i dag skall Herren dra olycka över dig.« Och hela Israel stenade Akan. De brände och stenade allt. 26Över Akan kastade de upp ett väldigt stenröse; det finns kvar än i dag. Då upphörde Herren att vredgas. Så fick platsen namnet Akordalen, och det heter den än i dag.

8

Erövringen och ödeläggelsen av Aj

81Herren sade till Josua: »Var inte rädd, fäll inte modet! Ta med dig allt ditt krigsfolk och dra ut mot Aj. Jag ger Ajs kung, hans folk, hans stad och hans land i ditt våld. 2Med Aj och dess kung skall du göra som du gjorde med Jeriko och dess kung, men bytet och boskapen får ni behålla. Ordna ett bakhåll på andra sidan staden.«

3Josua och allt krigsfolket bröt upp för att dra ut mot Aj. Han valde ut 30 000 tappra krigare och skickade i väg dem nattetid 4med denna order: »Lägg er i bakhåll på andra sidan staden, inte alltför långt ifrån, och håll er redo. 5Jag och allt folk som jag har med mig rycker fram mot staden. När de drar ut mot oss som förra gången flyr vi för dem, 6så att de följer efter oss tills vi lockat dem bort från staden. De tror ju att vi flyr för dem som förra gången. Medan vi flyr 7skall ni lämna bakhållet och inta staden. Herren, er Gud, ger den i ert våld. 8När ni erövrat staden, stick den då i brand. Gör som Herren sagt. Det är min order.« 9Han skickade i väg dem, och de lade sig i bakhåll mellan Betel och Aj, väster om Aj. Josua tillbringade natten i dalen.

10Tidigt nästa morgon mönstrade Josua sin här och ryckte fram mot Aj med Israels äldste i spetsen för hären. 11När krigsfolket han hade med sig kommit nära staden slog de läger norr om Aj, med en dalgång mellan sig och staden. 12Josua lät omkring 5 000 man lägga sig i bakhåll väster om staden, mellan Betel och Aj. 13Hären fick gå i ställning, både huvudstyrkan norr om staden och den mindre truppen väster om den. Josua tillbringade natten i dalen. 14När Ajs kung fick se det drog han skyndsamt ut med allt sitt folk till en samlingsplats åt öknen till för att möta Israel i strid. Han visste inte att folk låg i bakhåll på andra sidan staden. 15Josua och israeliterna slog till reträtt och flydde ut mot öknen. 16Allt folket i Aj bådades upp för att förfölja dem. De förföljde Josua och lockades bort från staden. 17Inte en enda man blev kvar i Aj, alla följde efter israeliterna, och när de förföljde dem lämnade de staden öppen.

18Då sade Herren till Josua: »Sträck ut sabeln i din hand mot Aj. Jag ger staden i ditt våld.« Josua sträckte ut sin sabel mot staden. 19Så snart han sträckte ut sin hand lämnade bakhållsstyrkan snabbt sitt gömställe och stormade fram mot staden, intog den och stack den genast i brand. 20När ajiterna vände sig om fick de se röken från staden stiga upp mot himlen, men de hade ingen möjlighet att fly åt något håll, ty hären som flytt ut mot öknen gjorde nu helt om mot förföljarna. 21När Josua och israeliterna såg att staden intagits av bakhållsstyrkan och att det steg upp rök därifrån, vände de om och angrep ajiterna. 22De andra gjorde då ett utfall från staden mot ajiterna, som hamnade mitt emellan, med israeliter både framför och bakom. De blev så grundligt slagna att ingen kom undan, ingen lyckades fly. 23Ajs kung togs levande och fördes till Josua.

24När israeliterna hade dödat alla män från Aj på öppna fältet, i öknen dit de förföljt dem, och alla till sista man hade stupat för svärdet, då återvände de till Aj och högg ner dem som fanns där. 25Antalet dödade den dagen, män och kvinnor, var 12 000, hela befolkningen i Aj. 26Josua drog inte tillbaka sin hand med den utsträckta sabeln förrän alla som bodde i Aj vigts åt förintelse. 27Men boskapen och bytet från staden behöll israeliterna, så som Herren hade befallt Josua. 28Josua brände ner staden och gjorde den för alltid till en ruinhög; det är den än i dag. 29Kungen i Aj hängde han upp på en påle, där han fick hänga kvar till kvällen. Vid solnedgången befallde Josua att liket skulle tas ner. De slängde det utanför stadsporten och kastade upp ett väldigt stenröse över det; röset finns kvar än i dag.

Altarbygget på Evalberget

30Nu byggde Josua ett altare åt Herren, Israels Gud, på Evalberget, 31så som Herrens tjänare Mose hade befallt israeliterna och så som det står skrivet i Moses lagbok, ett altare av ohuggna stenar som inte bearbetats med järn. Där offrade de brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren. 32På dessa stenar gjorde Josua i israeliternas åsyn en avskrift av den lag som Mose skrivit. 33Hela Israel med äldste, förmän och domare stod på bägge sidor om arken inför de levitiska prästerna som bar Herrens förbundsark, allesammans, främlingar som infödda. Hälften stod vända mot Gerisimberget, hälften mot Evalberget, så som Mose, Herrens tjänare, en gång bestämt att det skulle vara när Israel välsignades. 34Därefter läste Josua upp alla lagens ord, välsignelser och förbannelser, alldeles så som det står skrivet i lagboken. 35Inte ett ord av det som Mose stadgat utelämnade Josua. Allt lästes upp för Israels församling samt för kvinnorna och barnen och de främlingar som följde dem.

9

Givoniternas list och israeliternas bestraffning

91När alla kungarna väster om Jordan, i bergsbygden, i Låglandet och längs Medelhavets kust ända upp mot Libanon, hettiter, amoreer, kanaaneer, perisseer, hiveer och jevuseer, hörde vad som hade hänt, 2slöt de sig samman för att enade gå ut i krig mot Josua och Israel.

3Men när folket i Givon hörde talas om vad Josua hade gjort med Jeriko och Aj, 4tillgrep de för sin del en list. De försåg sig med färdkost, lastade sina åsnor med gamla säckar och gamla spruckna och lappade vinläglar 5och satte på sig slitna, lagade sandaler och slitna kläder, och brödet de tog med sig var torrt och smuligt. 6Så begav de sig till Josua i lägret i Gilgal och sade till honom och israeliterna: »Vi kommer från ett land långt borta. Slut förbund med oss!« 7Israeliterna svarade hiveerna: »Ni kanske bor här i närheten. Hur skulle vi då kunna sluta förbund med er?« 8De sade till Josua: »Vi är dina tjänare.« — »Vilka är ni, och var kommer ni ifrån?« frågade han. 9De svarade: »Dina tjänare har kommit från ett land mycket långt borta, därför att ryktet om Herren, din Gud, har nått oss. Vi har hört berättas om honom, om allt han gjorde i Egypten 10och allt han gjorde med de två amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon, Heshbons kung, och Og, Bashans kung i Ashtarot. 11Våra äldste och alla i vårt land sade till oss att ta med färdkost och söka upp er och säga: ’Vi är era tjänare. Slut förbund med oss!’ 12Här är vårt bröd. Det var nybakt när vi tog med det som färdkost hemifrån, den dag vi började vår resa hit, och se nu så torrt och smuligt det har blivit! 13Och här är läglarna som var nya när vi fyllde dem. Se så spruckna de är! Se på våra kläder och sandaler, de är utslitna, så långt har vi färdats!« 14Då tog ledarna emot av deras färdkost utan att rådfråga Herren. 15Josua slöt ett fredsförbund med dem och lovade att de skulle få leva. Ledarna för menigheten bekräftade det med ed.

16Tre dagar efter det att förbundet slutits fick israeliterna veta att givoniterna var deras grannar och bodde alldeles i närheten. 17Då bröt de upp och kom på tredje dagen fram till deras städer, Givon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. 18Men israeliterna dödade dem inte, på grund av den ed som menighetens ledare hade svurit dem vid Herren, Israels Gud. Hela menigheten knotade mot ledarna, 19men de svarade: »Vi har svurit dem en ed vid Herren, Israels Gud, och nu kan vi inte röra dem. 20Så här gör vi: vi låter dem leva, så drabbar oss ingen vrede för eden vi svor dem. 21De får leva«, sade ledarna, »men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten.« Och menigheten lydde sina ledare.

22Josua kallade till sig givoniterna och sade: »Varför lurade ni oss? Ni sade att ni bodde mycket långt ifrån oss, och så bor ni här i närheten! 23Förbannade skall ni vara! Ingen av er skall slippa att tjäna som slav och hugga ved och bära vatten till min Guds hus.« 24De svarade honom: »Dina tjänare fick veta att Herren, din Gud, hade kungjort för sin tjänare Mose att han skulle ge hela landet åt er och förgöra alla invånarna där. Då fruktade vi för våra liv, det var därför vi gjorde som vi gjorde. 25Nu är vi i ditt våld. Gör med oss vad du finner rätt och riktigt.« 26Josua gjorde så med dem: han räddade dem från israeliterna, och de dödade dem inte. 27Men samma dag bestämde han att de skulle hugga ved och bära vatten åt menigheten och till Herrens altare, och så gör de än i dag, på den plats som Herren har utvalt.