Bibel 2000 (B2000)
5

51När de amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, den västra sidan, och de kanaaneiska kungarna vid havet fick höra hur Herren hade låtit Jordans vatten torka bort inför israeliterna tills de gått över floden, rann deras mod bort, och de kände sig maktlösa inför israeliterna.

Omskärelse och påskfirande

2Nu sade Herren till Josua: »Gör dig flintknivar och omskär israeliterna på nytt, en andra gång.« 3Då gjorde Josua flintknivar och omskar israeliterna vid Förhudskullen. 4Skälet till att Josua omskar dem var att allt folk av mankön som dragit ut ur Egypten, alla vapenföra män, hade dött på vägen genom öknen, när de drog ut ur Egypten. 5Alla som drog ut var omskurna, men ingen av dem som fötts på vägen genom öknen, när de drog ut ur Egypten, hade blivit omskuren. 6I fyrtio år hade israeliterna vandrat i öknen, tills alla vapenföra män som dragit ut ur Egypten var döda. De lyssnade inte till Herren, och därför svor Herren att inte låta dem se det land han med ed lovat deras fäder att ge oss, ett land som flödar av mjölk och honung. 7Men sönerna, som Herren låtit komma i deras ställe, dem omskar nu Josua. De hade förhuden kvar eftersom man inte omskurit dem på vägen. 8När alla var omskurna höll de sig stilla i lägret tills de hämtat sig. 9Herren sade till Josua: »I dag har jag lyft av er vanäran från Egypten.« Därför fick platsen namnet Gilgal, och så heter den än i dag.

10När nu israeliterna hade sitt läger i Gilgal firade de påsk i öknen vid Jeriko, på kvällen den fjortonde dagen i månaden. 11Dagen efter påsk åt de av vad landet gav, osyrat bröd och rostat korn, just den dagen. 12Och från den dag de åt av vad landet gav kom inte längre något manna. Israeliterna fick inget manna mer utan åt detta år av skörden i Kanaan.

Josuas syn vid Jeriko

13En gång vid Jeriko fick Josua se en man som stod framför honom med draget svärd. Josua gick fram till honom och frågade: »Hör du till oss eller till våra fiender?« 14Han svarade: »Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.« Då föll Josua ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han frågade: »Herre, vad har du att säga till din tjänare?« 15Anföraren för Herrens här svarade: »Ta av dig dina skor, du står på helig mark.« Josua gjorde så.

6

Erövringen av Jeriko

61Jeriko var slutet och stängt när israeliterna kom, ingen gick ut eller in. 2Men Herren sade till Josua: »Nu ger jag Jeriko och dess kung i ditt våld. 3Alla krigare skall tåga runt staden, de skall vandra ett varv. Sex dagar skall ni göra så. 4Sju präster skall bära sju vädurshorn framför arken. Den sjunde dagen skall ni tåga sju varv runt staden, och prästerna skall stöta i hornen. 5När vädurshornen ljuder, när ni hör hornstöten, skall folket höja ett väldigt härskri, och stadens murar skall störta samman, så att var och en kan gå rakt in.«

6Josua, Nuns son, kallade till sig prästerna och sade: »Lyft upp förbundsarken. Sju präster skall bära sju vädurshorn framför Herrens ark.« 7Till folket sade han: »Tåga runt staden. Krigarna skall gå framför Herrens ark.«

8När Josua hade talat till folket gick de sju prästerna som bar de sju vädurshornen framför Herren och stötte i hornen; Herrens förbundsark följde bakom dem. 9Krigarna gick framför prästerna som stötte i hornen, och eftertruppen följde bakom arken, och hela tiden stötte man i hornen. 10Josua hade befallt folket: »Höj inget härskri! Håll er tysta, inte ett ord! Först den dag då jag säger åt er att höja härskri skall ni göra det.« 11Så lät han Herrens ark bäras runt staden, ett varv. Därefter begav de sig till lägret och övernattade där.

12Nästa morgon var Josua tidigt uppe. Prästerna lyfte upp Herrens ark, 13och de sju prästerna som bar de sju vädurshornen gick framför Herrens ark och stötte hela tiden i hornen. Krigarna gick framför dem, och eftertruppen följde bakom Herrens ark, och hela tiden stötte man i hornen. 14De tågade runt staden ett varv denna andra dag och återvände därefter till lägret. Så gjorde de sex dagar.

15Den sjunde dagen var de uppe i gryningen och tågade på samma sätt runt staden, sju varv; endast den dagen tågade de sju varv runt staden. 16På sjunde varvet stötte prästerna i hornen. Josua sade till folket: »Höj härskri! Herren ger er staden. 17Staden och allt som finns i den skall vigas åt förintelse och tillhöra Herren. Bara Rachav, skökan, skall få leva, hon och de som är hos henne i huset, eftersom hon gömde männen som vi sände ut. 18Akta er för det som är vigt åt förintelse, så att ni inte frestas att ta av det. Då viger ni också Israels läger åt förintelse och drar olycka över Israel. 19Allt silver och guld och alla föremål av koppar och järn skall helgas åt Herren och föras till Herrens skattkammare.«

20Nu höjde folket härskri, och man stötte i hornen. När folket hörde hornstöten höjde de ett väldigt härskri, och murarna störtade samman så att var och en kunde gå rakt in. Så intog de staden. 21Allt i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner. 22Till de två männen som spionerat i landet sade Josua: »Gå in i skökans hus och för ut henne själv och alla hennes anhöriga, så som ni lovat henne med ed.« 23De båda männen gick in och förde ut Rachav, hennes far och mor och bröder och alla hennes anhöriga. Hela hennes släkt fick slå sig ner utanför Israels läger. 24Staden och allt som fanns i den brändes; bara silvret och guldet och föremålen av koppar och järn lades i skattkammaren i Herrens hus. 25Men skökan Rachav och hennes familj och alla hennes anhöriga skonades av Josua. Hon fick slå sig ner bland israeliterna, där hennes ättlingar bor än i dag, eftersom hon hade gömt de män Josua sänt som spejare till Jeriko.

26Josua förestavade nu denna ed: »Förbannad av Herren är den som tar sig för att bygga upp denna stad, Jeriko. Hans förstfödde son är priset om han lägger grunden, hans yngste om han reser porten.«

27Herren var med Josua, och hans rykte spreds över hela landet.

7

Akans förbrytelse och det misslyckade fälttåget mot Aj

71Men israeliterna förgrep sig på det som var vigt åt förintelse: Akan, son till Karmi, son till Savdi, son till Serach av Juda stam, tog av detta. Då vredgades Herren på israeliterna.

2Från Jeriko sände Josua några män till Aj, nära Bet Aven, öster om Betel, med order att spionera på landet. Männen gav sig i väg till Aj och spionerade. 3Därefter återvände de och sade till Josua: »Hela hären behöver inte rycka ut. Ett par tre tusen man är nog för att ta Aj. Låt inte hela hären göra sig besvär, där bor så få.« 4Omkring 3 000 krigare begav sig då dit, men de fick ta till flykten för ajiterna, 5som dödade trettiosex av dem. Ajiterna förföljde dem från stadsporten ända till Stenbrotten och dödade dem på vägen ner dit. Då rann Israels mod bort som vatten.

6Josua rev sönder sina kläder och föll ner med ansiktet mot marken inför Herrens ark och blev liggande så ända till kvällen, liksom Israels äldste. De strödde jord på huvudet, 7och Josua ropade: »Ack, Herre, min Gud, varför förde du detta folk över Jordan? För att ge oss i amoreernas våld? För att förgöra oss? Om vi ändå hade valt att stanna på andra sidan Jordan! 8Herre, vad kan jag säga, nu när Israel vänt ryggen till och flytt för sina fiender? 9När kanaaneerna och alla de andra som bor i landet får höra det angriper de oss från alla håll och utplånar vårt namn från jorden. Hur skall du då rädda ditt namns ära?«

10Då sade Herren till Josua: »Stig upp! Varför ligger du där med ansiktet mot marken? 11Israeliterna har syndat och brutit det förbund som jag befallde dem att hålla. De tog av det som var vigt åt förintelse, de stal det och lade det i smyg bland sina ägodelar. 12Därför kan Israel inte hålla stånd mot sina fiender utan måste vända ryggen till och fly: israeliterna är vigda åt förintelse. Jag skall inte längre vara med er, om ni inte utplånar det som är vigt åt förintelse. 13Se nu till att folket renar sig. Säg: Gör er rena till i morgon. Ty så säger Herren, Israels Gud: Israel, du har hos dig sådant som är vigt åt förintelse. Ni kan inte hålla stånd mot era fiender förrän ni har gjort er av med det. 14I morgon bitti skall ni stiga fram, stam för stam. Den stam som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, släkt för släkt. Den släkt som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, familj för familj. Den familj som Herren låter lotten falla på skall stiga fram, man för man. 15Den lotten då faller på därför att han har det som är vigt åt förintelse, han skall brännas med allt han äger. Han har brutit Herrens förbund och begått ett nidingsdåd i Israel.«

16Tidigt nästa morgon lät Josua Israel stiga fram, stam för stam, och lotten föll på Judas stam. 17Han lät Judas släkter stiga fram, och lotten föll på Serachs släkt. Han lät Serachs släkt stiga fram, familj för familj, och lotten föll på Savdi. 18Han lät hans familj stiga fram, man för man, och lotten föll på Akan, son till Karmi, son till Savdi, son till Serach av Juda stam. 19Josua sade till Akan: »Min son, ära Herren, Israels Gud, och bekänn inför honom. Tala om vad du har gjort, dölj ingenting för mig.« 20Akan svarade: »Ja, det är jag som har syndat mot Herren, Israels Gud. Detta har jag gjort: 21bland bytet fick jag se en fin babylonisk mantel, tvåhundra siklar silver och en guldtacka på femtio siklar. Jag blev frestad av det, så jag tog det. Nu ligger det nergrävt i mitt tält med silvret underst.« 22Josua skickade i väg några män, som skyndade bort till tältet. Och mycket riktigt, där låg allt nergrävt med silvret underst. 23De tog med alltsammans från tältet till Josua och israeliterna och lade ner det inför Herren.

24Därefter tog Josua Akan, Serachs son, och silvret, manteln och guldtackan, hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får, hans tält och allt han ägde, och han och de andra israeliterna förde alltsammans till Akordalen, Olycksdalen. 25Där sade Josua: »Du drog olycka över oss — i dag skall Herren dra olycka över dig.« Och hela Israel stenade Akan. De brände och stenade allt. 26Över Akan kastade de upp ett väldigt stenröse; det finns kvar än i dag. Då upphörde Herren att vredgas. Så fick platsen namnet Akordalen, och det heter den än i dag.