Bibel 2000 (B2000)
4

De tolv stenarna

41När allt folket hade gått över Jordan sade Herren till Josua: 2»Välj ut tolv män bland folket, en från varje stam, 3och befall dem: Hämta tolv stenar från det ställe i Jordan där prästerna står stilla, ta med dem över och lägg ner dem där ni slår läger för natten.«

4Josua kallade till sig de tolv män han hade utsett bland israeliterna, en från varje stam, 5och sade till dem: »Gå framför Herrens, er Guds, ark mitt ut i Jordan, och lyft upp var sin sten på axeln, lika många som Israels stammar. 6Detta skall vara ett tecken bland er. När era barn en gång frågar: Vad betyder de här stenarna? 7skall ni svara: Jordans vatten hejdades i sitt lopp inför Herrens förbundsark. När den gick över Jordan hejdades vattnet i sitt lopp. De här stenarna skall vara ett minnesmärke för israeliterna för all framtid.«

8Israeliterna gjorde som Josua hade befallt dem. De hämtade tolv stenar ur Jordan, lika många som Israels stammar, som Herren hade sagt till Josua, och tog med dem över floden till nattlägret och ställde dem där.

9Josua reste tolv stenar mitt ute i Jordan på det ställe där prästerna som bar förbundsarken hade stått; stenarna finns där än i dag.

10Prästerna som bar arken stod kvar mitt i Jordan tills allt var utfört som Herren hade befallt Josua att säga till folket, helt enligt Moses befallning till Josua. Folket skyndade sig över. 11När alla hade kommit över floden bars Herrens ark över, och prästerna tog täten framför folket. 12Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam gick över, ordnade till strid, i spetsen för israeliterna, som Mose hade sagt till dem. 13Det var omkring 40 000 stridsrustade män som gick över floden inför Herren för att kämpa i öknen vid Jeriko. 14Den dagen gav Herren Josua storhet, så att israeliterna vördade honom, som de hade vördat Mose så länge han levde.

15Herren sade till Josua: 16»Befall prästerna som bär arken med förbundstecknet att stiga upp ur Jordan.« 17Då befallde Josua prästerna: »Stig upp ur Jordan.« 18Knappt hade prästerna som bar Herrens förbundsark stigit upp ur Jordan och satt fötterna på torra marken, förrän Jordans vatten återvände och steg över sina bräddar som förut. 19Det var den tionde dagen i den första månaden som folket steg upp ur Jordan och slog läger i Gilgal, vid Jerikos östgräns.

20De tolv stenarna som de tagit ur Jordan reste Josua i Gilgal, 21och han sade till israeliterna: »När era barn en gång frågar sina fäder: Vad betyder de här stenarna? 22skall ni förklara för dem: Israeliterna gick torrskodda över Jordan 23när Herren, er Gud, lät Jordans vatten torka bort inför er tills ni gått över, liksom han gjorde med Sävhavet, som han lät torka bort inför oss tills vi gått över. 24Det skedde för att alla jordens folk skall förstå att Herrens hand är stark och för att de alltid skall frukta Herren, er Gud.«

5

51När de amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, den västra sidan, och de kanaaneiska kungarna vid havet fick höra hur Herren hade låtit Jordans vatten torka bort inför israeliterna tills de gått över floden, rann deras mod bort, och de kände sig maktlösa inför israeliterna.

Omskärelse och påskfirande

2Nu sade Herren till Josua: »Gör dig flintknivar och omskär israeliterna på nytt, en andra gång.« 3Då gjorde Josua flintknivar och omskar israeliterna vid Förhudskullen. 4Skälet till att Josua omskar dem var att allt folk av mankön som dragit ut ur Egypten, alla vapenföra män, hade dött på vägen genom öknen, när de drog ut ur Egypten. 5Alla som drog ut var omskurna, men ingen av dem som fötts på vägen genom öknen, när de drog ut ur Egypten, hade blivit omskuren. 6I fyrtio år hade israeliterna vandrat i öknen, tills alla vapenföra män som dragit ut ur Egypten var döda. De lyssnade inte till Herren, och därför svor Herren att inte låta dem se det land han med ed lovat deras fäder att ge oss, ett land som flödar av mjölk och honung. 7Men sönerna, som Herren låtit komma i deras ställe, dem omskar nu Josua. De hade förhuden kvar eftersom man inte omskurit dem på vägen. 8När alla var omskurna höll de sig stilla i lägret tills de hämtat sig. 9Herren sade till Josua: »I dag har jag lyft av er vanäran från Egypten.« Därför fick platsen namnet Gilgal, och så heter den än i dag.

10När nu israeliterna hade sitt läger i Gilgal firade de påsk i öknen vid Jeriko, på kvällen den fjortonde dagen i månaden. 11Dagen efter påsk åt de av vad landet gav, osyrat bröd och rostat korn, just den dagen. 12Och från den dag de åt av vad landet gav kom inte längre något manna. Israeliterna fick inget manna mer utan åt detta år av skörden i Kanaan.

Josuas syn vid Jeriko

13En gång vid Jeriko fick Josua se en man som stod framför honom med draget svärd. Josua gick fram till honom och frågade: »Hör du till oss eller till våra fiender?« 14Han svarade: »Nej, jag är anförare för Herrens här. Nu har jag kommit.« Då föll Josua ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han frågade: »Herre, vad har du att säga till din tjänare?« 15Anföraren för Herrens här svarade: »Ta av dig dina skor, du står på helig mark.« Josua gjorde så.

6

Erövringen av Jeriko

61Jeriko var slutet och stängt när israeliterna kom, ingen gick ut eller in. 2Men Herren sade till Josua: »Nu ger jag Jeriko och dess kung i ditt våld. 3Alla krigare skall tåga runt staden, de skall vandra ett varv. Sex dagar skall ni göra så. 4Sju präster skall bära sju vädurshorn framför arken. Den sjunde dagen skall ni tåga sju varv runt staden, och prästerna skall stöta i hornen. 5När vädurshornen ljuder, när ni hör hornstöten, skall folket höja ett väldigt härskri, och stadens murar skall störta samman, så att var och en kan gå rakt in.«

6Josua, Nuns son, kallade till sig prästerna och sade: »Lyft upp förbundsarken. Sju präster skall bära sju vädurshorn framför Herrens ark.« 7Till folket sade han: »Tåga runt staden. Krigarna skall gå framför Herrens ark.«

8När Josua hade talat till folket gick de sju prästerna som bar de sju vädurshornen framför Herren och stötte i hornen; Herrens förbundsark följde bakom dem. 9Krigarna gick framför prästerna som stötte i hornen, och eftertruppen följde bakom arken, och hela tiden stötte man i hornen. 10Josua hade befallt folket: »Höj inget härskri! Håll er tysta, inte ett ord! Först den dag då jag säger åt er att höja härskri skall ni göra det.« 11Så lät han Herrens ark bäras runt staden, ett varv. Därefter begav de sig till lägret och övernattade där.

12Nästa morgon var Josua tidigt uppe. Prästerna lyfte upp Herrens ark, 13och de sju prästerna som bar de sju vädurshornen gick framför Herrens ark och stötte hela tiden i hornen. Krigarna gick framför dem, och eftertruppen följde bakom Herrens ark, och hela tiden stötte man i hornen. 14De tågade runt staden ett varv denna andra dag och återvände därefter till lägret. Så gjorde de sex dagar.

15Den sjunde dagen var de uppe i gryningen och tågade på samma sätt runt staden, sju varv; endast den dagen tågade de sju varv runt staden. 16På sjunde varvet stötte prästerna i hornen. Josua sade till folket: »Höj härskri! Herren ger er staden. 17Staden och allt som finns i den skall vigas åt förintelse och tillhöra Herren. Bara Rachav, skökan, skall få leva, hon och de som är hos henne i huset, eftersom hon gömde männen som vi sände ut. 18Akta er för det som är vigt åt förintelse, så att ni inte frestas att ta av det. Då viger ni också Israels läger åt förintelse och drar olycka över Israel. 19Allt silver och guld och alla föremål av koppar och järn skall helgas åt Herren och föras till Herrens skattkammare.«

20Nu höjde folket härskri, och man stötte i hornen. När folket hörde hornstöten höjde de ett väldigt härskri, och murarna störtade samman så att var och en kunde gå rakt in. Så intog de staden. 21Allt i staden, man och kvinna, ung och gammal, oxe, får och åsna, vigde de åt förintelse och högg ner. 22Till de två männen som spionerat i landet sade Josua: »Gå in i skökans hus och för ut henne själv och alla hennes anhöriga, så som ni lovat henne med ed.« 23De båda männen gick in och förde ut Rachav, hennes far och mor och bröder och alla hennes anhöriga. Hela hennes släkt fick slå sig ner utanför Israels läger. 24Staden och allt som fanns i den brändes; bara silvret och guldet och föremålen av koppar och järn lades i skattkammaren i Herrens hus. 25Men skökan Rachav och hennes familj och alla hennes anhöriga skonades av Josua. Hon fick slå sig ner bland israeliterna, där hennes ättlingar bor än i dag, eftersom hon hade gömt de män Josua sänt som spejare till Jeriko.

26Josua förestavade nu denna ed: »Förbannad av Herren är den som tar sig för att bygga upp denna stad, Jeriko. Hans förstfödde son är priset om han lägger grunden, hans yngste om han reser porten.«

27Herren var med Josua, och hans rykte spreds över hela landet.