Bibel 2000 (B2000)
22

Altaret vid Jordan

221Nu kallade Josua till sig rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam 2och sade till dem: »Ni har gjort allt som Herrens tjänare Mose befallde er, och ni har lytt mig i allt som jag har befallt er. 3Ni har inte övergett era bröder under denna långa tid utan alltid hållit Herrens, er Guds, bud. 4Och nu har Herren, er Gud, låtit era bröder bli bofasta, som han lovade, så nu kan ni bege er till era hem och till det land som är er egendom, det som Herrens tjänare Mose gav er öster om Jordan. 5Se bara noga till att följa de bud och den lag som Herrens tjänare Mose gav er, att ni skall älska Herren, er Gud, alltid vandra hans vägar och hålla hans bud, hålla er till honom och tjäna honom av hela ert hjärta och med hela er själ.« 6Josua välsignade dem och lät dem bege sig hem.

7Åt ena hälften av Manasses stam hade Mose gett land i Bashan, medan Josua gett den andra hälften land tillsammans med deras bröder på andra sidan Jordan, den västra sidan. När nu Josua lät dem vända hem och välsignade dem 8sade han: »Nu kan ni återvända hem med rika skatter och boskap i mängd, med silver och guld, koppar och järn och med kläder i överflöd. Bytet ni tagit från fienden skall ni dela med era bröder.« 9Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam vände så tillbaka. De lämnade israeliterna i Shilo i Kanaan för att bege sig till Gilead, det land som var deras egendom och som de hade tagit i besittning, så som Herren hade befallt genom Mose.

10När rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam kom till Gelilot vid Jordan i Kanaan byggde de ett altare där, invid Jordan, ett väldigt altare. 11Men israeliterna fick höra att rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam hade byggt ett altare vid Gelilot vid Jordan mitt emot Kanaan, israeliternas område, 12och så fort israeliterna hörde det samlades hela menigheten i Shilo för att gå ut i strid mot dem.

13Israeliterna skickade Pinechas, prästen Elasars son, till rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam i Gilead. 14Med honom följde tio ledare, en ledare från var och en av Israels stammar, var och en av dem sin familjs överhuvud i Israels ätter. 15De kom till rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam i Gilead och sade till dem: 16»Så säger Herrens menighet: Vad är detta för en trolöshet mot Israels Gud? Här vänder ni er i dag bort från Herren genom att bygga er ett altare, ni sätter er upp mot Herren. 17Är det inte nog med den skuld som vi ådrog oss vid Pegor och som vi inte har renats från ännu i denna dag? För den skull drabbade hemsökelsen Herrens menighet, 18och ändå vänder ni er nu bort från Herren. Men sätter ni er upp mot Herren i dag, kommer han att vredgas på Israels hela menighet i morgon. 19Om det land som är er egendom är orent, kom då över till det land som är Herrens egendom och där Herrens boning har sin plats, och bosätt er bland oss. Men sätt er inte upp mot Herren och blanda inte in oss genom att bygga er ett annat altare än Herrens, vår Guds. 20Vreden drabbade ju hela den israelitiska menigheten när Akan, Serachs son, hade förgripit sig på det som var vigt åt förintelse. Det var inte bara han som miste livet för den synd han begått.«

21Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam svarade de israelitiska ätternas överhuvuden: 22»Gud, Herren Gud, ja, Gud, Herren Gud, vet det, och Israel skall veta det: Må Herren vägra oss sin hjälp i dag, om det var för att sätta oss upp mot honom och visa oss trolösa 23och vända oss bort från Herren som vi byggde oss ett altare! Må Herren själv straffa oss, om det var för att offra brännoffer och matoffer och frambära gemenskapsoffer där! 24Nej, det var för att vi befarade att era söner en gång skulle kunna säga till våra söner: Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? 25Herren har satt Jordan som gräns mellan oss och er, rubeniter och gaditer. Ni har ingen del i Herren. — Då skulle era söner kunna få våra söner att sluta frukta Herren. 26Därför tänkte vi: Låt oss bygga ett altare, inte för brännoffer och slaktoffer 27utan som ett vittne för oss och er och våra efterkommande, ett vittne om att vi gör tjänst inför Herren med våra brännoffer, slaktoffer och gemenskapsoffer, så att inte era söner en gång skall kunna säga till våra söner: Ni har ingen del i Herren. — 28Vi tänkte: Om de en gång säger något sådant till oss och våra efterkommande, då svarar vi: Se på den avbild av Herrens altare som våra fäder gjorde, inte för brännoffer och slaktoffer utan som ett vittne för oss och er. 29Aldrig att vi skulle sätta oss upp mot Herren och nu vända oss bort från honom genom att bygga ett altare för brännoffer, matoffer och slaktoffer, ett annat än Herrens, vår Guds, altare som står framför hans boning!«

30När prästen Pinechas och de som var med honom, menighetens ledare och de israelitiska ätternas överhuvuden, hörde vad rubeniterna, gaditerna och manassiterna hade att säga, godtog de förklaringen. 31Och Pinechas, prästen Elasars son, sade till rubeniterna, gaditerna och manassiterna: »Nu vet vi att Herren är mitt ibland oss, ty ni har inte begått någon sådan trolöshet mot Herren, och därmed har ni räddat Israel undan Herrens straff.«

32Pinechas, prästen Elasars son, och ledarna återvände från rubeniterna och gaditerna i Gilead till israeliterna i Kanaan och berättade vad som hänt, 33och israeliterna godtog förklaringen. De prisade Gud och hade inte längre en tanke på att gå ut i strid mot rubeniter och gaditer och ödelägga landet där de bodde. 34Rubeniterna och gaditerna kallade altaret Vittnesaltaret, »ty«, sade de, »det är ett vittne för oss att Herren är Gud«.

23

Josuas avskedstal till Israel

231Lång tid hade nu gått sedan Herren lät Israel få ro för alla fiender runt omkring, och Josua var mycket gammal. 2Han kallade till sig hela Israel med äldste och överhuvuden, domare och förmän och sade: »Jag är nu en gammal man. 3Ni har själva sett vad Herren, er Gud, har gjort med alla dessa folk ni mött; Herren, er Gud, har själv kämpat för er. 4Från Jordan till Medelhavet har jag utskiftat de kvarvarande folkens land, likaväl som de utrotade folkens, som egendom åt er, stam för stam. 5Herren, er Gud, skall själv jaga bort dem och driva undan dem, så att ni kan inta deras land, så som Herren, er Gud, har lovat. 6Var starka! Följ troget allt som står skrivet i Moses lagbok, och vik inte av från det åt vare sig höger eller vänster. 7Beblanda er inte med dessa folk som är kvar bland er. Ni får inte åkalla deras gudars namn och svära vid dem, inte tjäna och tillbe dem, 8utan ni skall hålla er till Herren, er Gud, så som ni hittills har gjort. 9Herren har drivit undan stora och mäktiga folk för er, mot er har hittills ingen kunnat hålla stånd. 10En enda av er kan slå tusen på flykten, ty Herren, er Gud, kämpar själv för er, så som han lovat.

11Akta er noga. Älska Herren, er Gud, 12ty om ni vänder er från honom och håller er till dessa folk som ännu är kvar bland er, knyter släktskapsband med dem och beblandar er med dem, 13då skall ni veta att Herren, er Gud, inte längre skall driva undan dessa folk, utan de blir en fälla och en snara för er, piskor på era ryggar och taggar i era ögon, tills ni utplånas från detta goda land som Herren, er Gud, har gett er. 14Själv går jag nu den väg allt levande måste vandra. Av hela ert hjärta och med hela er själ har ni erfarit att ingenting har uteblivit av allt det goda som Herren, er Gud, lovat er. Allt har gått i uppfyllelse, ingenting har uteblivit. 15Men liksom allt det goda Herren, er Gud, lovat er har gått i uppfyllelse, så kan Herren, er Gud, låta allt det onda gå i uppfyllelse, tills han utrotat er från detta goda land som han har gett er. 16Om ni bryter det förbund som Herren, er Gud, har befallt er att hålla och börjar tjäna och tillbe andra gudar, skall Herren vredgas, och ni skall snart utplånas från det goda land som han har gett er.«

24

Förbundet sluts i Shekem

241Josua samlade alla Israels stammar i Shekem. Han kallade till sig Israels äldste och överhuvuden, domare och förmän, och de trädde fram inför Gud. 2Därefter talade Josua till hela folket: »Så säger Herren, Israels Gud: För länge sedan bodde era förfäder — Terach, Abrahams och Nachors far — på andra sidan floden Eufrat, och de tjänade andra gudar. 3Men jag hämtade er stamfar Abraham från landet på andra sidan Eufrat och lät honom vandra omkring i hela Kanaan. Jag gjorde hans ättlingar talrika, jag gav honom Isak, 4och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Esau fick Seirs bergsbygd att ta i besittning, Jakob och hans söner flyttade ner till Egypten. 5Jag sände Mose och Aron, och jag slog Egypten med de tecken som jag gjorde där. Sedan förde jag er ut därifrån. 6När jag förde era fäder ut ur Egypten och ni hade kommit fram till havet, satte egypterna efter era fäder med vagnar och vagnskämpar ut i Sävhavet. 7Då ropade ni till Herren, och han lät mörker sänka sig mellan er och egypterna, han lät havet dränka dem. Med egna ögon såg ni vad jag gjorde med egypterna. När ni hade bott en lång tid i öknen 8förde jag er till amoreernas land, de som bodde öster om Jordan. De anföll er, men jag gav dem i ert våld så att ni kunde inta deras land, och jag utrotade dem åt er. 9Sedan gick Moabs kung Balak, Sippors son, till anfall mot Israel. Han skickade bud efter Bileam, Beors son, för att han skulle förbanna er. 10Men jag ville inte låta Bileam göra det, han måste välsigna er i stället, och så räddade jag er undan honom. 11När ni hade gått över Jordan och kommit till Jeriko anfölls ni av invånarna där — amoreer, perisseer, kanaaneer, hettiter, girgasheer, hiveer och jevuseer — men jag gav dem i ert våld. 12Jag sände modlöshet framför er, och den, inte ditt svärd och din båge, jagade undan dem för er. 13Jag gav er ett land ni inte har mödat er med, städer ni inte har byggt men får bo i, vingårdar och olivlundar ni inte har planterat men får äta av.

14Frukta därför Herren och tjäna honom redligt och troget. Gör er av med de gudar som era fäder tjänade på andra sidan Eufrat och i Egypten, och tjäna Herren. 15Om ni är ovilliga att tjäna Herren, välj då i dag vilka ni vill tjäna: de gudar som era fäder tjänade på andra sidan Eufrat eller de gudar som dyrkas av amoreerna, vilkas land ni bor i. Jag och min släkt vill tjäna Herren.«

16Folket svarade: »Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. 17Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. 18Herren jagade undan alla folken för oss, även amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.«

19Då sade Josua till folket: »Ni förmår inte tjäna Herren, ty han är en helig Gud, en svartsjuk Gud, och han förlåter inte era brott och synder. 20Om ni överger Herren och tjänar främmande gudar vänder han sig från er och låter det gå er illa och förgör er, han som förut låtit det gå er väl.« 21Folket svarade Josua: »Herren vill vi tjäna.« 22Josua fortsatte: »Ni är själva vittnen till att ni har valt Herren och vill tjäna honom.« — »Ja«, svarade de. — 23»Gör er då av med de främmande gudar ni har hos er och håll er av hela ert hjärta till Herren, Israels Gud.« 24Folket svarade honom: »Herren, vår Gud, vill vi tjäna, honom vill vi lyda.«

25Den dagen slöt Josua ett förbund för folkets räkning och gav dem lag och rätt i Shekem. 26Alltsammans skrev han ner i Guds lagbok. Sedan tog han en stor sten och reste den där, under terebinten i Herrens helgedom 27och sade till hela folket: »Denna sten är ett vittne mot oss, ty den har hört allt som Herren har sagt oss. Den är ett vittne, så att ni inte förnekar er Gud.« 28Sedan lät Josua folket gå, var och en till sitt område.

29En tid därefter dog Herrens tjänare Josua, Nuns son, 110 år gammal. 30Han begravdes på sitt eget område, i Timnat-Serach i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash. 31Israel tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de gamla som överlevde honom var i livet. De kände ju till hur mycket Herren hade gjort för Israel.

32Josefs ben, som israeliterna fört med sig från Egypten, begravdes i Shekem, på det stycke mark som Jakob hade köpt av sönerna till Hamor, Shekems far, för hundra kesitor och som tillfallit Josefs ättlingar som egendom.

33Också Elasar, Arons son, dog. Han begravdes i Giva, som hans son Pinechas hade fått i Efraims bergsbygd.