Bibel 2000 (B2000)
22

Altaret vid Jordan

221Nu kallade Josua till sig rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam 2och sade till dem: »Ni har gjort allt som Herrens tjänare Mose befallde er, och ni har lytt mig i allt som jag har befallt er. 3Ni har inte övergett era bröder under denna långa tid utan alltid hållit Herrens, er Guds, bud. 4Och nu har Herren, er Gud, låtit era bröder bli bofasta, som han lovade, så nu kan ni bege er till era hem och till det land som är er egendom, det som Herrens tjänare Mose gav er öster om Jordan. 5Se bara noga till att följa de bud och den lag som Herrens tjänare Mose gav er, att ni skall älska Herren, er Gud, alltid vandra hans vägar och hålla hans bud, hålla er till honom och tjäna honom av hela ert hjärta och med hela er själ.« 6Josua välsignade dem och lät dem bege sig hem.

7Åt ena hälften av Manasses stam hade Mose gett land i Bashan, medan Josua gett den andra hälften land tillsammans med deras bröder på andra sidan Jordan, den västra sidan. När nu Josua lät dem vända hem och välsignade dem 8sade han: »Nu kan ni återvända hem med rika skatter och boskap i mängd, med silver och guld, koppar och järn och med kläder i överflöd. Bytet ni tagit från fienden skall ni dela med era bröder.« 9Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam vände så tillbaka. De lämnade israeliterna i Shilo i Kanaan för att bege sig till Gilead, det land som var deras egendom och som de hade tagit i besittning, så som Herren hade befallt genom Mose.

10När rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam kom till Gelilot vid Jordan i Kanaan byggde de ett altare där, invid Jordan, ett väldigt altare. 11Men israeliterna fick höra att rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam hade byggt ett altare vid Gelilot vid Jordan mitt emot Kanaan, israeliternas område, 12och så fort israeliterna hörde det samlades hela menigheten i Shilo för att gå ut i strid mot dem.

13Israeliterna skickade Pinechas, prästen Elasars son, till rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam i Gilead. 14Med honom följde tio ledare, en ledare från var och en av Israels stammar, var och en av dem sin familjs överhuvud i Israels ätter. 15De kom till rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam i Gilead och sade till dem: 16»Så säger Herrens menighet: Vad är detta för en trolöshet mot Israels Gud? Här vänder ni er i dag bort från Herren genom att bygga er ett altare, ni sätter er upp mot Herren. 17Är det inte nog med den skuld som vi ådrog oss vid Pegor och som vi inte har renats från ännu i denna dag? För den skull drabbade hemsökelsen Herrens menighet, 18och ändå vänder ni er nu bort från Herren. Men sätter ni er upp mot Herren i dag, kommer han att vredgas på Israels hela menighet i morgon. 19Om det land som är er egendom är orent, kom då över till det land som är Herrens egendom och där Herrens boning har sin plats, och bosätt er bland oss. Men sätt er inte upp mot Herren och blanda inte in oss genom att bygga er ett annat altare än Herrens, vår Guds. 20Vreden drabbade ju hela den israelitiska menigheten när Akan, Serachs son, hade förgripit sig på det som var vigt åt förintelse. Det var inte bara han som miste livet för den synd han begått.«

21Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam svarade de israelitiska ätternas överhuvuden: 22»Gud, Herren Gud, ja, Gud, Herren Gud, vet det, och Israel skall veta det: Må Herren vägra oss sin hjälp i dag, om det var för att sätta oss upp mot honom och visa oss trolösa 23och vända oss bort från Herren som vi byggde oss ett altare! Må Herren själv straffa oss, om det var för att offra brännoffer och matoffer och frambära gemenskapsoffer där! 24Nej, det var för att vi befarade att era söner en gång skulle kunna säga till våra söner: Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? 25Herren har satt Jordan som gräns mellan oss och er, rubeniter och gaditer. Ni har ingen del i Herren. — Då skulle era söner kunna få våra söner att sluta frukta Herren. 26Därför tänkte vi: Låt oss bygga ett altare, inte för brännoffer och slaktoffer 27utan som ett vittne för oss och er och våra efterkommande, ett vittne om att vi gör tjänst inför Herren med våra brännoffer, slaktoffer och gemenskapsoffer, så att inte era söner en gång skall kunna säga till våra söner: Ni har ingen del i Herren. — 28Vi tänkte: Om de en gång säger något sådant till oss och våra efterkommande, då svarar vi: Se på den avbild av Herrens altare som våra fäder gjorde, inte för brännoffer och slaktoffer utan som ett vittne för oss och er. 29Aldrig att vi skulle sätta oss upp mot Herren och nu vända oss bort från honom genom att bygga ett altare för brännoffer, matoffer och slaktoffer, ett annat än Herrens, vår Guds, altare som står framför hans boning!«

30När prästen Pinechas och de som var med honom, menighetens ledare och de israelitiska ätternas överhuvuden, hörde vad rubeniterna, gaditerna och manassiterna hade att säga, godtog de förklaringen. 31Och Pinechas, prästen Elasars son, sade till rubeniterna, gaditerna och manassiterna: »Nu vet vi att Herren är mitt ibland oss, ty ni har inte begått någon sådan trolöshet mot Herren, och därmed har ni räddat Israel undan Herrens straff.«

32Pinechas, prästen Elasars son, och ledarna återvände från rubeniterna och gaditerna i Gilead till israeliterna i Kanaan och berättade vad som hänt, 33och israeliterna godtog förklaringen. De prisade Gud och hade inte längre en tanke på att gå ut i strid mot rubeniter och gaditer och ödelägga landet där de bodde. 34Rubeniterna och gaditerna kallade altaret Vittnesaltaret, »ty«, sade de, »det är ett vittne för oss att Herren är Gud«.