Bibel 2000 (B2000)
8

Bildads första tal

81Bildad från Shuach sade:

2Hur länge skall du tala så där?

Dina ord är en vinande vind.

3Vränger Gud rättvisan?

Vränger den Väldige rätten?

4Dina barn syndade mot honom

och fick plikta för sina synder.

5Men om du själv vänder dig till Gud,

om du ber den Väldige om nåd

6och är ren och redbar,

då griper han in för dig,

och du återfår din rättmätiga egendom.

7Din början var ringa,

men du slutar i storhet.

8Fråga tidigare släkten,

håll fast vid vad fäderna funnit.

9Själva är vi födda i går och vet ingenting,

som en skugga är våra dagar på jorden.

10Men de kan undervisa dig,

de kan tala till dig och förmedla sin insikt.

11Växer papyrus hög där det inte är sankt,

skjuter säven i höjden utan vatten?

12Nej, den vissnar före allt annat gräs,

så snart den skjutit upp, innan den kan skäras.

13Så går det för alla som glömmer Gud,

den ogudaktiges hopp blir till intet.

14Hans tillförsikt är en sommartråd,

hans förtröstan som spindelväv.

15Stöder han sig mot den faller han,

håller han sig i den störtar han omkull.

16Han är ett lummigt träd i solen,

grenarna sträcker sig ut över trädgården,

17rötterna flätar sig in i röset,

söker fäste bland stenarna.

18Men när trädet tas bort

förnekas det av platsen där det stått:

»Jag har aldrig sett dig.«

19Det är dömt att ruttna bort,

ett annat träd skjuter upp ur jorden.

20Gud förkastar inte en oförvitlig,

han skänker inte de onda sitt stöd.

21Än en gång skall han låta dig skratta,

låta dig jubla av glädje.

22Dina fiender skall kläs i skam,

de gudlösas hem förintas.

9

Jobs svar på Bildads första tal

91Job sade:

2Jag vet förvisso hur det är:

En människa kan inte få rätt mot Gud.

3Om han behagar föra talan mot henne

kan hon inte svara ens en gång på tusen.

4Ingen, hur klok och stark han än var,

har oskadd kunnat trotsa honom,

5han som flyttar berg innan de vet vad som sker

och vräker dem över ända i sin vrede,

6han som skakar jorden så att den rubbas

och dess pelare svajar,

7han som kan förbjuda solen att gå upp

och kan låsa inne stjärnorna,

8han som ensam har spänt upp himlen

och betvingat Havet,

9han som har gjort Stora Björn och Orion,

Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.

10Han gör större ting än någon kan fatta,

fler under än någon kan räkna.

11Han kan korsa min väg utan att jag ser honom,

gå förbi mig utan att jag märker det.

12När han griper sitt byte, vem kan hindra honom,

vem kan säga: »Vad gör du?«

13Gud lägger inte band på sin vrede,

för honom hukar Rahavs anhang.

14Hur skulle då jag våga svara honom,

finna ord att bemöta honom med?

15Även om jag har rätt kan jag inte svara,

jag måste tigga min motpart om nåd.

16Även om han skulle svara när jag ropar

tror jag inte att han skulle lyssna på mig.

17Han krossar mig med sin storm

och ger mig utan orsak slag på slag.

18Han låter mig inte dra efter andan

men mättar mig med bitter plåga.

19Gäller det makt är han starkast,

gäller det rätt — vem ställer honom till svars?

20Även om jag har rätt dömer mig min egen mun,

är jag oskyldig fäller den mig.

21Jag är oskyldig!

Men mitt liv är meningslöst,

jag vill inte leva mer.

22Allt gör detsamma, därför säger jag:

Oskyldig och skyldig, han förgör dem båda.

23När olyckan plötsligt dödar

hånler han åt de oskyldigas undergång.

24Världen är utlämnad åt en brottsling,

han gör dess domare blinda.

Vem om inte han?

25Snabbare än löparen har mina dagar ilat,

de har flytt och såg ingen glädje.

26De for bort likt vassbåtar,

snabbt som örnen när den störtar mot bytet.

27Om jag tänkte: »Nu glömmer jag min sorg,

jag ändrar uppsyn och ser glad ut«,

28skulle jag ändå frukta allt jag måste lida.

Jag vet att du aldrig frikänner mig.

29När jag ändå förklaras skyldig,

vad tjänar det till att jag anstränger mig?

30Om jag också tvättar mig med snö,

skrubbar mina händer i lut,

31doppar du mig i dyn,

så att mina kläder vämjes vid mig.

32Inte kan en människa som jag svara honom,

så att vi båda kunde mötas i rätten.

33Om ändå en medlare fanns mellan oss,

som vi båda måste böja oss för!

34Om han ändå slutade slå mig,

så att skräcken för honom släppte,

35då skulle jag tala utan att frukta honom.

Nu kan jag det inte.

10

101Jag äcklas av livet.

Jag kan inte hålla tillbaka min klagan,

jag vill ge ord åt min bitterhet.

2Jag säger till Gud: Döm mig inte skyldig,

låt mig veta varför du söker sak med mig.

3Vad har du för glädje av att förtrycka,

att förkasta den du själv har skapat,

medan ditt ljus lyser över de gudlösa?

4Har du en människas ögon,

ser du som dödliga ser?

5Är din livstid en människas,

dina år en mans,

6eftersom du söker fel hos mig,

letar efter mina synder,

7fastän du vet att jag är oskyldig?

Det finns ingen räddning undan dig.

8Du som skapat mig med dina egna händer,

du störtar mig nu i fördärvet.

9Tänk på hur du formade mig som lera,

nu låter du mig bli till jord igen.

10Du hällde ut mig som mjölk

och lät mig stelna som ost.

11Du klädde mig i hud och kött,

vävde mig samman med ben och senor.

12Du gav mig livet, du visade mig godhet,

din omsorg bevarade mig vid liv.

13Men vad du hade i sinnet var detta,

jag vet vilka planer du hyste:

14att vakta på om jag syndade

och aldrig fria mig från min skuld.

15Om jag är skyldig — ve mig!

Och är jag oskyldig går jag ändå inte fri

utan mättas av skam och elände.

16Om jag står på mig jagar du mig lik ett lejon,

jag får åter känna på hur underbart du handlar.

17Du skaffar ständigt nya vittnen mot mig

och eggar upp dig mot mig mer och mer.

Plåga och åter plåga blir min lott.

18Varför lät du mig lämna moderlivet?

Jag borde ha fått dö innan någon sett mig.

19Då hade det varit som om jag aldrig funnits,

jag hade burits från modersskötet till graven.

20Flyktiga är mina livsdagar,

låt mig vara, unna mig en flyktig glädje,

21innan jag går för att aldrig komma åter,

bort till ett land av djupaste mörker,

22landet där natt och kaos härskar,

där ljuset är ogenomträngligt mörker.