Bibel 2000 (B2000)
7

71En trältjänst är människans tid på jorden,

hennes dagar är som daglönarens.

2Hon är en slav som längtar efter skuggan,

en daglönare som väntar på sin lön.

3Månad efter månad av elände,

nätter av plåga har blivit min lott.

4När jag har lagt mig tänker jag:

»Är det inte snart dags att gå upp?«

Kvällen kommer,

och jag är full av oro till gryningen.

5Min kropp är täckt av mask och skorv,

huden spricker och flyter av var.

6Mina dagar flög snabbare än vävarens skyttel,

i hopplöshet har de slutat.

7Minns att mitt liv är en vindfläkt,

aldrig mer får jag uppleva glädje.

8Den som ser mig nu skall aldrig se mig mer,

när din blick söker mig är jag borta.

9Molnet löses upp och försvinner,

den som går ner i dödsriket kommer inte åter,

10aldrig kommer han hem igen,

hans plats känner inte till honom mer.

11Därför lägger jag inte band på mig,

jag vill ge ord åt min smärta,

klaga i min bittra förtvivlan.

12Är jag kanske Havet eller Draken,

eftersom du låter bevaka mig?

13Om jag tänker: »Det lättar när jag lagt mig,

sömnen skall lindra min sorg«,

14då skrämmer du mig med drömmar,

förfärar mig med syner,

15så att jag hellre vill kvävas.

Hellre döden än denna plåga!

16Jag tynar bort, jag lever inte för evigt.

Lämna mig i fred, mitt liv är bara en vindil.

17Vad är en människa

att du gör så stor sak av henne

och bryr dig så mycket om henne,

18granskar henne varje morgon,

prövar henne var dag och stund.

19När skall du vända blicken från mig,

låta mig vara medan jag hämtar andan?

20Om jag har syndat, vad gör det dig,

du människornas bevakare?

Varför gör du mig till mål för dina angrepp,

tröttar ut dig med att slå mig?

21Varför förlåter du inte min synd,

utplånar min skuld?

Snart vilar jag ändå i mullen,

söker du mig är jag borta.

8

Bildads första tal

81Bildad från Shuach sade:

2Hur länge skall du tala så där?

Dina ord är en vinande vind.

3Vränger Gud rättvisan?

Vränger den Väldige rätten?

4Dina barn syndade mot honom

och fick plikta för sina synder.

5Men om du själv vänder dig till Gud,

om du ber den Väldige om nåd

6och är ren och redbar,

då griper han in för dig,

och du återfår din rättmätiga egendom.

7Din början var ringa,

men du slutar i storhet.

8Fråga tidigare släkten,

håll fast vid vad fäderna funnit.

9Själva är vi födda i går och vet ingenting,

som en skugga är våra dagar på jorden.

10Men de kan undervisa dig,

de kan tala till dig och förmedla sin insikt.

11Växer papyrus hög där det inte är sankt,

skjuter säven i höjden utan vatten?

12Nej, den vissnar före allt annat gräs,

så snart den skjutit upp, innan den kan skäras.

13Så går det för alla som glömmer Gud,

den ogudaktiges hopp blir till intet.

14Hans tillförsikt är en sommartråd,

hans förtröstan som spindelväv.

15Stöder han sig mot den faller han,

håller han sig i den störtar han omkull.

16Han är ett lummigt träd i solen,

grenarna sträcker sig ut över trädgården,

17rötterna flätar sig in i röset,

söker fäste bland stenarna.

18Men när trädet tas bort

förnekas det av platsen där det stått:

»Jag har aldrig sett dig.«

19Det är dömt att ruttna bort,

ett annat träd skjuter upp ur jorden.

20Gud förkastar inte en oförvitlig,

han skänker inte de onda sitt stöd.

21Än en gång skall han låta dig skratta,

låta dig jubla av glädje.

22Dina fiender skall kläs i skam,

de gudlösas hem förintas.

9

Jobs svar på Bildads första tal

91Job sade:

2Jag vet förvisso hur det är:

En människa kan inte få rätt mot Gud.

3Om han behagar föra talan mot henne

kan hon inte svara ens en gång på tusen.

4Ingen, hur klok och stark han än var,

har oskadd kunnat trotsa honom,

5han som flyttar berg innan de vet vad som sker

och vräker dem över ända i sin vrede,

6han som skakar jorden så att den rubbas

och dess pelare svajar,

7han som kan förbjuda solen att gå upp

och kan låsa inne stjärnorna,

8han som ensam har spänt upp himlen

och betvingat Havet,

9han som har gjort Stora Björn och Orion,

Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.

10Han gör större ting än någon kan fatta,

fler under än någon kan räkna.

11Han kan korsa min väg utan att jag ser honom,

gå förbi mig utan att jag märker det.

12När han griper sitt byte, vem kan hindra honom,

vem kan säga: »Vad gör du?«

13Gud lägger inte band på sin vrede,

för honom hukar Rahavs anhang.

14Hur skulle då jag våga svara honom,

finna ord att bemöta honom med?

15Även om jag har rätt kan jag inte svara,

jag måste tigga min motpart om nåd.

16Även om han skulle svara när jag ropar

tror jag inte att han skulle lyssna på mig.

17Han krossar mig med sin storm

och ger mig utan orsak slag på slag.

18Han låter mig inte dra efter andan

men mättar mig med bitter plåga.

19Gäller det makt är han starkast,

gäller det rätt — vem ställer honom till svars?

20Även om jag har rätt dömer mig min egen mun,

är jag oskyldig fäller den mig.

21Jag är oskyldig!

Men mitt liv är meningslöst,

jag vill inte leva mer.

22Allt gör detsamma, därför säger jag:

Oskyldig och skyldig, han förgör dem båda.

23När olyckan plötsligt dödar

hånler han åt de oskyldigas undergång.

24Världen är utlämnad åt en brottsling,

han gör dess domare blinda.

Vem om inte han?

25Snabbare än löparen har mina dagar ilat,

de har flytt och såg ingen glädje.

26De for bort likt vassbåtar,

snabbt som örnen när den störtar mot bytet.

27Om jag tänkte: »Nu glömmer jag min sorg,

jag ändrar uppsyn och ser glad ut«,

28skulle jag ändå frukta allt jag måste lida.

Jag vet att du aldrig frikänner mig.

29När jag ändå förklaras skyldig,

vad tjänar det till att jag anstränger mig?

30Om jag också tvättar mig med snö,

skrubbar mina händer i lut,

31doppar du mig i dyn,

så att mina kläder vämjes vid mig.

32Inte kan en människa som jag svara honom,

så att vi båda kunde mötas i rätten.

33Om ändå en medlare fanns mellan oss,

som vi båda måste böja oss för!

34Om han ändå slutade slå mig,

så att skräcken för honom släppte,

35då skulle jag tala utan att frukta honom.

Nu kan jag det inte.