Bibel 2000 (B2000)
4

Elifas första tal

41Elifas från Teman sade:

2Orkar du höra vad vi har att säga?

Vem kan hålla tillbaka sina ord!

3Själv har du visat många till rätta,

du gav styrka åt kraftlösa armar,

4dina ord höll den vacklande uppe,

du gav stadga åt skälvande knän.

5Men nu när du själv drabbas orkar du inte,

när det träffar dig själv blir du rädd.

6Ger din gudsfruktan ingen tillförsikt,

din oförvitlighet inget hopp?

7Tänk efter! När gick en oskyldig under,

var gick en rättrådig förlorad?

8Detta har jag sett: de som plöjer ondska

och sår ofärd, de får skörda det.

9De går under när Gud andas på dem,

förintas av hans vredes fnysning.

10Lejonet vrålar, vilddjuret ryter,

men bestarnas tänder krossas.

11Utan byte går lejonet under

och lejonungarna skingras.

12Ett ord smög sig till mig,

nådde mitt öra i en viskning.

13Det var under ängslande syner om natten,

när människorna sov sin djupaste sömn.

14Jag fylldes av skräck och bävan,

hela kroppen skälvde av skräck.

15En vind drog förbi,

en storm som fick mig att rysa.

16Då stod där något jag aldrig sett,

en gestalt trädde fram för min syn.

I tystnaden hörde jag en röst:

17»Kan en människa ha rätt mot Gud,

kan en man vara ren inför sin skapare?«

18Nej, inte ens sina tjänare litar han på,

även hos änglarna ser han brister,

19än mer då hos dem som bor i hyddor av ler,

dem som har sitt ursprung i jord.

De krossas som mal,

20innan dagen blir kväll förgås de,

oförmärkt går de under för alltid.

21Deras tältpluggar rycks upp,

de dör utan att ha vunnit vishet.

5

51Ropa bara! Finns det någon som svarar?

Vem av de heliga vänder du dig till?

2Grämelse tar livet av dåren,

förbittring dräper den oförnuftige.

3Jag såg en dåre som levde trygg,

men plötsligt drabbade förbannelse hans hem,

4hans barn var bortom räddning,

värnlösa krossades de i rätten.

5Vad de skördat slukade de hungrande,

[---]

de törstande ville åt deras egendom.

6Olycka växer inte ur jorden,

ofärd spirar inte ur marken.

7Nej, människan själv föder ofärd,

så visst som lågorna stiger mot höjden.

8Själv skulle jag vända mig till Gud,

för Gud skulle jag lägga fram min sak.

9Han gör större ting än någon kan fatta,

fler under än någon kan räkna.

10Han skänker regn åt jorden

och vattnar markerna.

11Han upphöjer de ringa

och för de betryckta i säkerhet.

12Han korsar de slugas planer,

så att ingenting lyckas för dem.

13Han snärjer de kloka i deras slughet,

de listigas ränker får ett brått slut.

14De omvärvs av mörker på ljusan dag,

famlar mitt på dagen som om det var natt.

15Så räddar han från deras tungors svärd,

räddar den svage från den som har makt.

16Det tänds ett hopp för den fattige,

och ondskan tvingas till tystnad.

17Lycklig den människa som tuktas av Gud.

Förkasta inte den Väldiges fostran!

18Han som sargar förbinder också,

de händer som sårar ger läkedom.

19Ur sex olyckor räddar han dig,

ja, ur sju kommer du undan.

20I hungersnöd skonar han dig från döden,

i krig från svärdet.

21Mot förtalets gissel är du skyddad

och fruktar inte våldet som kommer.

22Mot våld och nöd kan du le,

och vilddjuren fruktar du inte,

23ty du står i förbund med markens stenar

och lever i fred med de vilda djuren.

24Du skall finna att allt går väl i ditt hus,

när du går runt på dina ägor saknar du inget.

25Du skall se din släkt bli talrik,

din avkomma bli som gräset på marken.

26När du kommit till mognad läggs du i graven,

liksom kärven bärgas när tiden är inne.

27Detta har vi funnit, och så är det.

Lyssna, och inse det även du!

6

Jobs svar på Elifas första tal

61Job sade:

2Om blott mina kval kunde vägas,

mina olyckor läggas på vågen!

3De skulle väga tyngre än havets sand,

därför är mina ord bittra.

4Den Väldiges pilar sitter i mig,

deras gift tränger in i min själ.

Gud låter fasor rycka fram mot mig.

5Inte skriar vildåsnan när det finns gräs,

inte bölar oxen när han har foder.

6Men vem kan äta det fadda utan salt?

Vad finns det för smak i slemörtens saft?

7Det som jag kände avsmak för

har blivit min vämjeliga föda.

8O att min bön blev hörd,

att Gud uppfyllde min önskan,

9att Gud gick med på att krossa mig,

lyfte handen och gjorde slut på mig.

10Det skall ändå vara min tröst,

när jag vrider mig i olidlig plåga,

att jag aldrig har dolt den Heliges ord.

11Har jag styrka som kan ge mig hopp,

finns ett slut som ger mig tålamod?

12Är min styrka stenens,

är min kropp av brons?

13Nej, för mig finns ingen hjälp,

alla vägar är stängda.

14Den som sviker sin nästa i nöd

har upphört att frukta den Väldige.

15Bröder, ni är opålitliga som bäckar,

som sinande bäckfåror.

16Först mörknar de av smältande is

och snö som blandar sig med vattnet,

17men torrtiden kommer och tystar dem,

i hettan försvinner de helt.

18Karavaner söker följa deras lopp,

drar ut i ödemarken och går under.

19Karavaner från Tema letar efter dem,

köpmän från Saba sätter sitt hopp till dem.

20Men förhoppningarna grusas,

de når fram och blir besvikna.

21Så har ni blivit för mig,

ni såg det fasansfulla och blev skrämda.

22Har jag begärt att få något av er,

bett er att köpa mig fri?

23Har jag ropat: »Hjälp mig mot fienden,

rädda mig från våldsmännen«?

24Undervisa mig, så skall jag tiga,

förklara på vad sätt jag har felat.

25Visst är sanningen hård att höra,

men vad är det ni vill klandra mig för?

26Tänker ni klandra vad jag har sagt,

göra den förtvivlades ord till intet?

27Ni kastar lott om faderlösa,

ni köpslår om era egna vänner.

28Se mig i ansiktet nu!

Jag ljuger inte för er.

29Tänk om och låt all orätt fara!

Tänk om! Än har ingen bevisat min skuld.

30Skulle jag ta fördärvliga ord i min mun?

Nog skulle jag känna smaken av orätt.