Bibel 2000 (B2000)
3

Job förbannar sin födelse

31Då tog Job till orda och förbannade den dag han blev född. 2Han sade:

3Må den dag då jag föddes förintas,

den natt då man sade: »Ett gossebarn!«

4Den dagen må bli till mörker,

må Gud i höjden inte fråga efter den

och inget ljus skina över den.

5Må töcken och mörker kräva den åter,

molnen sänka sig över den,

förmörkelse slå den med skräck.

6Må den natten slukas av dunklet.

Låt den inte räknas bland årets dagar,

låt månaderna vägra den plats.

7Den natten må bli ofruktsam

och inte fyllas av glädjerop.

8Må den förbannas av Havets besvärjare,

av dem som kan mana fram Leviatan.

9Må dess morgonstjärnor aldrig tändas.

Förgäves må den vänta på ljuset,

aldrig se gryningen slå upp sina ögon,

10för att den inte stängde moderlivets port,

inte dolde plågan för min syn.

11Varför dog jag inte när jag föddes,

genast då jag kom till världen?

12Varför fanns en famn som tog emot mig

och bröst som jag fick dia?

16Varför blev jag inte som ett nergrävt foster,

som barnen som aldrig fick se ljuset?

13Då skulle jag nu ligga i ro,

sova en ostörd sömn

14i sällskap med kungar och rådsherrar,

med dem som byggde upp förödda städer,

15med furstar som ägde guld

och fyllde sina hus med silver.

17Där rasar inte de onda mer,

där får de trötta vila,

18fångarna har fått ro

och hör inte längre fogden ryta.

19Där är både hög och låg,

slaven är fri från sin herre.

20Varför ges dagens ljus åt den plågade,

varför skall de olyckliga leva,

21de som längtar förgäves efter döden

och söker den ivrigare än nergrävda skatter,

22de som skulle jubla av glädje

och prisa sig lyckliga om de fann sin grav?

23Varför lever den som famlar i mörker,

den vars vägar Gud har spärrat?

24Suckar har blivit mitt dagliga bröd,

min klagan är som forsande vatten.

25Det jag fruktade har drabbat mig,

det jag bävade för har nått mig.

26Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila,

bara vånda och kval.

4

Elifas första tal

41Elifas från Teman sade:

2Orkar du höra vad vi har att säga?

Vem kan hålla tillbaka sina ord!

3Själv har du visat många till rätta,

du gav styrka åt kraftlösa armar,

4dina ord höll den vacklande uppe,

du gav stadga åt skälvande knän.

5Men nu när du själv drabbas orkar du inte,

när det träffar dig själv blir du rädd.

6Ger din gudsfruktan ingen tillförsikt,

din oförvitlighet inget hopp?

7Tänk efter! När gick en oskyldig under,

var gick en rättrådig förlorad?

8Detta har jag sett: de som plöjer ondska

och sår ofärd, de får skörda det.

9De går under när Gud andas på dem,

förintas av hans vredes fnysning.

10Lejonet vrålar, vilddjuret ryter,

men bestarnas tänder krossas.

11Utan byte går lejonet under

och lejonungarna skingras.

12Ett ord smög sig till mig,

nådde mitt öra i en viskning.

13Det var under ängslande syner om natten,

när människorna sov sin djupaste sömn.

14Jag fylldes av skräck och bävan,

hela kroppen skälvde av skräck.

15En vind drog förbi,

en storm som fick mig att rysa.

16Då stod där något jag aldrig sett,

en gestalt trädde fram för min syn.

I tystnaden hörde jag en röst:

17»Kan en människa ha rätt mot Gud,

kan en man vara ren inför sin skapare?«

18Nej, inte ens sina tjänare litar han på,

även hos änglarna ser han brister,

19än mer då hos dem som bor i hyddor av ler,

dem som har sitt ursprung i jord.

De krossas som mal,

20innan dagen blir kväll förgås de,

oförmärkt går de under för alltid.

21Deras tältpluggar rycks upp,

de dör utan att ha vunnit vishet.

5

51Ropa bara! Finns det någon som svarar?

Vem av de heliga vänder du dig till?

2Grämelse tar livet av dåren,

förbittring dräper den oförnuftige.

3Jag såg en dåre som levde trygg,

men plötsligt drabbade förbannelse hans hem,

4hans barn var bortom räddning,

värnlösa krossades de i rätten.

5Vad de skördat slukade de hungrande,

[---]

de törstande ville åt deras egendom.

6Olycka växer inte ur jorden,

ofärd spirar inte ur marken.

7Nej, människan själv föder ofärd,

så visst som lågorna stiger mot höjden.

8Själv skulle jag vända mig till Gud,

för Gud skulle jag lägga fram min sak.

9Han gör större ting än någon kan fatta,

fler under än någon kan räkna.

10Han skänker regn åt jorden

och vattnar markerna.

11Han upphöjer de ringa

och för de betryckta i säkerhet.

12Han korsar de slugas planer,

så att ingenting lyckas för dem.

13Han snärjer de kloka i deras slughet,

de listigas ränker får ett brått slut.

14De omvärvs av mörker på ljusan dag,

famlar mitt på dagen som om det var natt.

15Så räddar han från deras tungors svärd,

räddar den svage från den som har makt.

16Det tänds ett hopp för den fattige,

och ondskan tvingas till tystnad.

17Lycklig den människa som tuktas av Gud.

Förkasta inte den Väldiges fostran!

18Han som sargar förbinder också,

de händer som sårar ger läkedom.

19Ur sex olyckor räddar han dig,

ja, ur sju kommer du undan.

20I hungersnöd skonar han dig från döden,

i krig från svärdet.

21Mot förtalets gissel är du skyddad

och fruktar inte våldet som kommer.

22Mot våld och nöd kan du le,

och vilddjuren fruktar du inte,

23ty du står i förbund med markens stenar

och lever i fred med de vilda djuren.

24Du skall finna att allt går väl i ditt hus,

när du går runt på dina ägor saknar du inget.

25Du skall se din släkt bli talrik,

din avkomma bli som gräset på marken.

26När du kommit till mognad läggs du i graven,

liksom kärven bärgas när tiden är inne.

27Detta har vi funnit, och så är det.

Lyssna, och inse det även du!