Bibel 2000 (B2000)
37

371Inför detta darrar jag i mitt innersta,

hjärtat hamrar i mitt bröst.

2Hör hans vreda stämma,

hör mullret från hans mun!

3Han låter det rulla över hela himlen,

och hans blixtar når ända till jordens hörn.

4Sedan hörs ett rytande,

hans mäktiga stämma dånar.

Han sparar inte på blixtarna

när han låter sin stämma höras.

5Med sin dånande stämma gör Gud under,

större ting än vi kan förstå.

6Han säger till snön att falla på jorden,

till regnet att vräka ner.

7Människorna stänger han inne,

de skall veta att det är han som verkar.

8Djuren gömmer sig i sina bon

och stannar i sina hålor.

9Stormen släpps ut ur sin kammare

och kölden ur sitt förråd.

10När Gud andas bildas is

och vida vatten stelnar.

11Han fyller molnen med väta,

från skyarna sprids hans blixtar.

12Ljungande, åt alla håll,

far de dit han vill,

de utför allt vad han befaller

kring hela jordens krets.

13Han låter dem nå sitt mål,

till straff eller gagn för jorden.

14Lyssna på detta, Job,

hejda dig och besinna Guds under!

15Förstår du hur Gud styr,

hur han får blixten att ljunga ur skyn?

16Förstår du molnens flykt,

den allvetandes underbara verk?

17När dina kläder bränner mot huden

och sunnanvinden får landet att domna,

18är det då du som har hjälpt honom

att hamra ut himlavalvet,

den hårda, blanka spegeln?

19Lär oss vad vi skall säga till honom,

vi har inget att anföra i vår förmörkelse.

20Skulle jag be att få tala med honom —

vem begär väl sin egen undergång?

21Ingen kan se på solen

där den lyser klar

sedan vinden gjort himlen ren.

22Från gudaboningen kommer ett gyllene sken,

glansen kring Gud väcker bävan.

23Den Väldige når vi inte.

Han som är stor i makt och rätt

och upphöjd i rättfärdighet, han svarar inte.

24Därför bävar människorna inför honom,

medan han inte ens ser åt de visa.

38

Herrens första tal: skapelsen och naturen

381Herren svarade Job ur stormen:

2Vem är du som höljer min visa plan i mörker

med ord utan förnuft?

3Gör dig redo, var en man,

ge mig besked när jag frågar!

4Var var du när jag lade jordens grund?

Låt höra, om du vet och kan!

5Vem bestämde dess mått? Det vet du nog!

Vem spände mätsnöret över den?

6Var fick dess grundvalar fäste,

vem lade dess hörnsten,

7medan alla morgonens stjärnor sjöng

och gudasönerna jublade?

8Vem satte portar som spärr för havet?

När det bröt fram ur moderlivet

9och jag gav det molnen till kläder

och dimman till lindor,

10satte jag för det en gräns

och stängde med portar och bommar.

11Jag sade: »Hit men inte längre,

här skall dina stolta vågor hejdas.«

12Har du någonsin kallat fram morgonen,

har du visat gryningen dess plats,

13när den skall gripa om jordens hörn

och skaka bort de onda?

14[---]

15De onda berövas sitt ljus,

de trotsiga krossas.

16Har du varit framme vid havets källor

eller vandrat genom de dolda djupen?

17Har du skådat dödens portar,

portarna till det yttersta mörkret?

18Kan din tanke fatta jordens vidd?

Låt höra, om du vet allt detta!

19Var går vägen till ljusets hem,

var är den plats där mörkret bor?

20Du brukar väl föra dem till deras ort,

du känner väl vägen hem till dem?

21Du vet säkert, du var nog född redan då,

du som har levat så länge!

22Har du varit vid förråden med snö,

har du sett förråden med hagel,

23som jag har sparat till nödens tid,

till krigets och drabbningens dag?

24På vilken väg strålar ljuset ut,

hur sprider sig östanvinden över jorden?

25Vem öppnar rännor för störtregnet

och bestämmer åskvädrets bana

26och låter det regna över folktomt land,

över öknen där ingen människa bor,

27så att öde trakter mättas med vatten

och gräset spirar ur den torra marken?

28Har regnet någon far?

Vem avlar daggens droppar?

29Ur vilket sköte kommer isen?

Vem föder himlens rimfrost?

30Vattnet döljs av stenhårt täcke,

djupets yta stelnar.

31Kan du knyta samman Sjustjärnorna

eller lossa Orions bälte?

32Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid,

leder du Stora Björn och hennes ungar?

33Förstår du himlens lagar,

får du dess ordning att gälla på jorden?

34Kan du ropa till molnen där uppe,

så att de svarar med floder av vatten?

35Kan du kalla ut blixtarna,

så att de svarar: »Till din tjänst«?

36Vem lade ner vishet i det fördolda,

vem gav himlakropparna insikt?

37Vem håller i sin vishet räkning på molnen,

vem tömmer ut himlens läglar,

38när marken är hård som malm

och klumpad i kokor?

39

391Fångar du bytet åt lejonen,

mättar du de unga lejonen,

2där de kryper ihop i sin kula

eller ligger på lur i snåren?

3Vem skaffar mat åt korpen

när dess ungar ropar till Gud

och skriker av hunger?

4Förstår du hur stengeten föder,

övervakar du hindens kalvning?

5Räknar du månaderna för deras dräktighet,

vet du när det är dags för dem att föda?

6De kröker ihop sig och föder fram sina ungar

och är genast kvitt sina plågor.

7Deras ungar blir starka och växer upp i det fria,

de ger sig i väg och kommer inte tillbaka.

8Vem gav vildåsnan hennes frihet,

vem löste henne från repen?

9Öknen gav jag henne till hem,

sin boplats fick hon på saltjord.

10Hon ler åt stadens larm

och hör ingen åsnedrivare hojta.

11Hon söker efter bete i bergen

och letar upp varje grön fläck.

12Är vildoxen villig att tjäna dig

och stanna om natten vid din krubba?

13Kan du spänna honom för plogen,

får du honom att harva på slätten?

14Vågar du lita på hans väldiga styrka

och överlåta ditt slit på honom?

15Är du säker på att han för hem din säd

och lämnar den på din tröskplats?

16Höjer sig skrikfågeln på sina vingar,

är hennes vingar som hägerns och hökens?

17Hon lämnar sina ägg på marken,

låter dem värmas i sanden,

18glömsk av att någon kan trampa på dem

och att vilda djur kan krossa dem.

19Hon är hård mot sina ungar,

som om de inte var hennes egna.

Det rör henne inte om hennes möda är förgäves.

20Gud har förmenat henne klokhet,

inte gett henne något förstånd.

21Men plötsligt far hon upp

och kan skratta åt häst och ryttare.

22Är det du som ger hästen hans styrka,

har du klätt hans hals med fladdrande man?

23Får du honom att dåna fram som en gräshoppssvärm?

Hans stolta frustande väcker förfäran.

24På slagfältet skrapar han ivrigt med hoven

och spränger fram mot väpnade skaror.

25Han skrattar åt faran och darrar inte,

ryggar inte tillbaka för svärdet.

26Runt omkring honom viner pilar,

det blixtrar av spjut och sablar.

27Med dån och dunder stormar han fram,

han tredskas inte vid hornets ljud.

28När hornet ljuder gnäggar han högt,

på långt håll vädrar han strid,

kommandorop och härskrin.

29Är det din vishet som får höken att flyga

och med utbredda vingar styra mot söder?

30Befaller du örnen att stiga mot höjden

och bygga sitt näste högt uppe?

31På klippan har han sitt bo där han vilar,

högst uppe på branta klippan.

32Därifrån spanar han efter föda,

hans blick når vida omkring.

33Hans ungar skall mättas med blodigt byte,

där de stupade ligger, där är han.

34Herren svarade Job:

35Du som tvistar med den Väldige, rätta mig nu,

och svara på detta, du som klandrar Gud!

Jobs svar

36Job svarade Herren:

37Jag är så liten, vad kan jag svara dig?

Jag sätter handen för munnen.

38Gång på gång har jag talat,

nu säger jag inte mer.