Bibel 2000 (B2000)
35

351Elihu sade:

2Tycker du detta är riktigt?

Du säger att du har rätt mot Gud,

3du frågar honom:

»Vad har du för nytta av min rättfärdighet,

och vad gör det dig om jag syndar?«

4Jag vill ge dig svar,

dig och dina vänner.

5Vänd blicken mot himlen och se,

betrakta molnen högt ovanför dig!

6Om du syndar, vad gör det honom?

Är dina brott många, vad rör det honom?

7Om du är rättfärdig, vad ger det honom,

vad får han ta emot av dig?

8Din ondska berör bara människor,

din rättfärdighet bara dina likar.

9Man klagar över våld och förtryck,

man ropar på hjälp mot de mäktiga.

10Men ingen frågar: »Var är Gud, min skapare,

han som skänker styrka i natten,

11han som gett oss mer kunskap än markens djur,

mer vishet än himlens fåglar?«

12Så klagar de men får inget svar,

ty de är onda och övermodiga.

13Gud lyssnar inte till tomma böner,

den Väldige bryr sig inte om sådant.

14Om du än säger att du inte ser honom

är det han som skall döma. Vänta på honom!

15Men så länge Gud inte straffar i sin vrede

och inte bryr sig så mycket om synden,

16kan Job hålla på med sitt prat

och låta sitt oförnuft flöda.

36

361Elihu fortsatte:

2Vänta lite, jag skall ge dig besked,

det finns mer att säga till Guds försvar.

3Med min vittfamnande kunskap

skall jag visa att min skapare har rätt.

4Det är alls inga lögner jag kommer med,

du står inför en som vet allt.

5Stor och mäktig är Gud,

han förkastar inte den som har rent hjärta,

6han låter inte de onda leva,

men de svaga ger han deras rätt.

7Han släpper inte de rättfärdiga med blicken,

han låter dem trona bland kungar

i evig ära.

8Men de som blir slagna i bojor

och fångas i eländets snara,

9dem vill han visa vad de har gjort,

hur de syndat i sin förhävelse.

10Han gör dem mottagliga för tuktan

och manar dem att vända om från det onda.

11Om de lyssnar och lyder honom

får de framleva sina dagar i lycka,

sina år i behaglig ro.

12Men lyssnar de inte hamnar de i dödsriket

och förgås i sitt oförnuft.

13De gudlösa svarar med vrede

och ropar inte till Gud när han fjättrar dem.

14De dör i unga år,

de slutar sitt liv bland förtappade.

15Genom lidandet vill han rädda dem som lider,

genom plågan varnar han dem.

16Du förleddes av ditt övermod.

Du hade all frihet och såg inga hinder,

ditt bord dignade av feta rätter.

17Men du drev inte den fattiges sak

och hävdade inte den faderlöses rätt.

18Då tuktade han dig,

för att överflödet inte skulle förleda dig

och stora mutor inte föra dig vilse.

19[---]

20[---]

21Ta dig i akt, vänd dig inte till ondskan,

om du föredrar lycka framför olycka.

22Gud är upphöjd i sin makt,

vem är en läromästare som han?

23Vem kan bestämma vad han skall göra,

vem kan säga: »Du handlar orätt«?

24Kom ihåg att prisa hans verk,

som människor alltid besjungit.

25De kan beskådas av alla,

människan ser dem i fjärran.

26Ja, Gud är större än vi kan förstå,

hans år kan ingen räkna.

27Han samlar vattendropparna,

de silar ner som regn och når hans flöde.

28De strömmar ur skyarna

och faller på människor överallt.

29Kan någon fatta molnens flykt

eller dånet från hans boning?

30Han sveper sig i blixtars sken,

han fyller haven med vatten.

31Så ger han folken föda,

skänker dem mat i överflöd.

32Han täcker himlavalvet med blixtar

och bestämmer målet för dem.

33Hans rytande vittnar om honom,

om hans vrede över det onda.

37

371Inför detta darrar jag i mitt innersta,

hjärtat hamrar i mitt bröst.

2Hör hans vreda stämma,

hör mullret från hans mun!

3Han låter det rulla över hela himlen,

och hans blixtar når ända till jordens hörn.

4Sedan hörs ett rytande,

hans mäktiga stämma dånar.

Han sparar inte på blixtarna

när han låter sin stämma höras.

5Med sin dånande stämma gör Gud under,

större ting än vi kan förstå.

6Han säger till snön att falla på jorden,

till regnet att vräka ner.

7Människorna stänger han inne,

de skall veta att det är han som verkar.

8Djuren gömmer sig i sina bon

och stannar i sina hålor.

9Stormen släpps ut ur sin kammare

och kölden ur sitt förråd.

10När Gud andas bildas is

och vida vatten stelnar.

11Han fyller molnen med väta,

från skyarna sprids hans blixtar.

12Ljungande, åt alla håll,

far de dit han vill,

de utför allt vad han befaller

kring hela jordens krets.

13Han låter dem nå sitt mål,

till straff eller gagn för jorden.

14Lyssna på detta, Job,

hejda dig och besinna Guds under!

15Förstår du hur Gud styr,

hur han får blixten att ljunga ur skyn?

16Förstår du molnens flykt,

den allvetandes underbara verk?

17När dina kläder bränner mot huden

och sunnanvinden får landet att domna,

18är det då du som har hjälpt honom

att hamra ut himlavalvet,

den hårda, blanka spegeln?

19Lär oss vad vi skall säga till honom,

vi har inget att anföra i vår förmörkelse.

20Skulle jag be att få tala med honom —

vem begär väl sin egen undergång?

21Ingen kan se på solen

där den lyser klar

sedan vinden gjort himlen ren.

22Från gudaboningen kommer ett gyllene sken,

glansen kring Gud väcker bävan.

23Den Väldige når vi inte.

Han som är stor i makt och rätt

och upphöjd i rättfärdighet, han svarar inte.

24Därför bävar människorna inför honom,

medan han inte ens ser åt de visa.