Bibel 2000 (B2000)
31

311Jag slöt ett avtal med mina ögon

att aldrig titta efter en flicka.

2Vilken lott är att vänta från Gud i höjden,

vilken lön från den Väldige därovan?

3Olycka väntar ju syndaren,

ofärd ogärningsmännen.

4Ser han då inte var jag går,

räknar han inte alla mina steg?

5Slog jag någonsin följe med falskhet

och skyndade fram på svekets väg?

6Låt Gud väga mig på riktig våg,

så skall han finna att jag är oförvitlig.

7Om mina steg vikit av från vägen,

om mitt hjärta förletts av mina ögon,

om mina händer fläckats av synd,

8då må andra äta det jag har sått,

min gröda ryckas upp med roten!

9Om jag låtit mig dåras av min nästas hustru

och stått på lur vid hans port,

10då må min egen hustru mala åt en annan,

då må andra lägga sig med henne!

11Ty sådant är en skändlighet,

ett brott som förtjänar straff,

12en förtärande avgrundseld,

som skövlar allt vad man äger.

13Om jag kränkt min slavs eller slavinnas rätt

när de varit i tvist med mig,

14vad skulle jag då göra när Gud träder fram,

vad skulle jag säga när han ställer mig till svars?

15Han har ju skapat oss alla i moderlivet,

en och densamme formade oss i modersskötet.

16Har jag någonsin avvisat den fattiges bön

eller fått änkans blick att slockna,

17har jag ätit mitt bröd för mig själv

och inte delat det med den faderlöse?

18Nej, från min ungdom var jag som en far för honom,

för änkan var jag ett stöd från min första stund.

19Lät jag någonsin en stackare gå naken,

en fattig sakna kläder att skyla sig med?

20Nej, hans kropp välsignade mig

när han värmdes av ull från mina lamm.

21Om jag lyft handen mot den faderlöse

för att jag såg mig ha medhåll i rätten,

22då må armen lossna från min skuldra,

brytas av från sitt fäste!

23Ja, jag skulle frukta ofärd från Gud

och inte kunna bestå inför hans höghet.

24Har jag någonsin satt mitt hopp till guldet,

kallat gyllene skatter min trygghet?

25Gladdes jag någonsin över min stora rikedom,

över att jag förvärvat så mycket?

26När jag såg solen i dess glans,

såg månen skrida fram i prakt,

27lät jag mig då i hemlighet dåras

till att hylla dem och kasta kyssar?

28Också det hade varit ett brott som förtjänar straff,

det vore att förneka Gud i höjden.

29Gladdes jag någonsin åt min fiendes fall,

triumferade jag när olyckan slog honom?

30Nej, aldrig lät jag min tunga synda

genom att nedkalla död över honom.

31Mitt husfolk brukade säga:

»Han har aldrig låtit oss sakna kött att äta.«

32Ingen främling behövde sova på gatan,

min dörr stod öppen för vandraren.

33Sökte jag någonsin som andra dölja mina brott

och gömma mina synder

34av fruktan för folkhopen

och rädsla för släktingars förakt,

så att jag teg och inte tordes gå ut?

35O att det fanns någon som hörde mig!

Jag har sagt mitt. Må den Väldige svara!

Om min motpart skriver ner sin anklagelse

36skall jag bära den på mina händer,

jag vill binda den som en ärekrans åt mig.

37Jag kan svara inför honom för varje steg jag tagit,

som en furste kan jag nalkas honom.

38Om min jord har klagat över mig

och åkerns fåror gråtit,

39om jag njutit dess gröda utan betalning

och fått ägarna att sucka i vanmakt,

40då må törne växa i stället för vete,

stinkgräs i stället för korn!

Här slutar Jobs tal.

32

Elihus tal

321De tre männen slutade tala med Job, eftersom han såg sig som rättfärdig. 2Men Elihu från Bus, Barakels son, av Rams släkt, greps av vrede. Han vredgades på Job som tyckte sig ha rätt mot Gud, 3och han vredgades på de tre vännerna för att de inte funnit något att säga som visade Jobs skuld. 4Elihu hade väntat medan de talade med Job, eftersom de var äldre än han. 5Men när han såg att de tre männen blev svarslösa fylldes han av vrede.

6Elihu från Bus, Barakels son, sade:

Jag är en yngling, ni är gamla män,

därför höll jag mig i bakgrunden

och vågade inte visa min kunskap.

7Jag tänkte: Åldern skall tala,

åren skall lära ut vishet.

8Men det är ju anden hos människan,

den Väldiges andedräkt, som ger insikt.

9Det är inte de som levt längst som är visast,

inte bara de gamla vet vad som är rätt.

10Därför säger jag: Hör på mig,

också jag vill visa min kunskap.

11Jag väntade på vad ni hade att säga,

lyssnade efter kloka ord,

efter de skäl ni skulle dra fram.

12Jag följde uppmärksamt med,

men ingen av er vederlade Job,

ingen gav honom svar på tal.

13Säg inte: »Vi har kommit till klarhet:

Gud kan besegra honom, inte människor.«

14Han riktade aldrig sina ord till mig,

jag tänker inte svara som ni.

15De är förkrossade och säger inget mer,

orden sviker dem.

16Skall jag vänta när de ingenting säger,

när de bara står där svarslösa?

17Nej, nu är det min tur att tala,

också jag vill visa min kunskap.

18Jag har mycket på hjärtat,

trycket inom mig växer.

19Det jäser i mig som av vin

som kan spränga också nya läglar.

20Nu måste jag tala, annars kvävs jag,

jag vill öppna munnen och ta till orda.

21Jag tar inte hänsyn till person

och fjäskar inte för någon

22— fjäsk ligger inte för mig —

då skulle min skapare rycka bort mig.

33

331Så hör vad jag har att säga, Job,

lyssna noga på mina ord!

2Nu vill jag öppna min mun

och låta min stämma höras.

3Av uppriktigt hjärta talar jag kunskapens ord,

mina läppar ger klara besked.

4Guds ande skapade mig,

den Väldiges andedräkt ger mig liv.

5Svara mig om du kan,

rusta dig till strid mot mig!

6Inför Gud är du och jag lika,

jag är formad av en lerklump också jag.

7Du behöver inte känna fruktan för mig,

jag skall inte trycka ner dig.

8Men jag hörde själv vad du sade,

dina ord undgick mig inte:

9»Jag är ren och utan skuld,

utan fläck och fri från synd.

10Men han söker sak med mig

och räknar mig som sin fiende.

11Han sätter mig i stocken,

han bevakar alla mina vägar.«

12Nej, där har du inte rätt!

Jag säger dig: Gud är större än människor.

13Varför anklagar du honom

för att han inte svarar dem?

14På ett sätt talar Gud,

ja, på två sätt den Osynlige.

15I en dröm, en syn om natten,

när människor sover sin djupaste sömn,

när de slumrar på bädden,

16då får han människorna att lyssna,

han varnar och förskräcker dem

17för att avhålla dem från deras ogärningar

och stäcka deras högmod.

18Så räddar han dem från graven,

från att fara ner i dödsriket.

19Eller när en man tuktas av plågor på sin bädd,

med ständiga smärtor i kroppen:

20han får avsmak för mat,

saknar aptit för de läckraste rätter,

21han mister hullet och syns knappt mer,

kroppen är tärd intill osynlighet,

22han står på gravens rand,

han möter dödens makter.

23Om då en ängel kommer till honom,

ett av de tusende sändebuden,

och förklarar honom rättrådig,

24då har Gud förbarmat sig och sagt:

»Rädda honom från att sänkas i graven,

lösen är erlagd.«

25Hans kropp blir smidig som ynglingens,

han återfår sin ungdoms kraft.

26När han ber till Gud blir han bönhörd,

han får träda fram inför honom med jubel.

Så blir människan återupprättad av Gud.

27Jublande säger hon inför alla:

»Jag syndade och gjorde det raka krokigt

men slipper det straff jag förtjänat.

28Han har räddat mig undan graven,

jag får leva och se ljuset.«

29Allt detta gör Gud med människan,

två gånger, ja tre,

30han för henne åter från graven

och låter livets ljus lysa över henne.

31Lyssna nu, Job, hör på mig,

var tyst, det är jag som talar.

32Men har du något att säga, så gör det —

tala du, jag skall gärna ge dig rätt.

33Om inte, är det du som skall höra på mig.

Var tyst, så skall jag lära dig vishet.