Elihus tal

32¹32–37 Avsnittet är troligen ett senare tillägg till Jobs bok. Elihu nämns inte i 2:11 bland dem som kom för att trösta Job, och i slutet av boken finns inga hänsyftningar på Elihus insats, se t.ex. 42:7–9. Elihu kompletterar de tre vännernas argumentering med synen på lidandet som en Guds prövning och fostran; jfr 5 Mos 8:2–6. Prov.De tre männen slutade tala med Job, eftersom han såg sig som rättfärdig. ²Men Elihu från Bus, Barakels son, av Rams släkt, greps av vrede. Han vredgades på Job som tyckte sig ha rätt mot Gud, ³och han vredgades på de tre vännerna för att de inte funnit något att säga som visade Jobs skuld. ⁴Elihu hade väntat medan de talade med Job, eftersom de var äldre än han. ⁵Men när han såg att de tre männen blev svarslösa fylldes han av vrede.

⁶

Jag är en yngling, ni är gamla män,

därför höll jag mig i bakgrunden

och vågade inte visa min kunskap.

⁷

åren skall lära ut vishet.

⁸

den Väldiges andedräkt, som ger insikt.

⁹

inte bara de gamla vet vad som är rätt.

¹⁰Därför säger jag: Hör på mig,

också jag vill visa min kunskap.

¹¹Jag väntade på vad ni hade att säga,

lyssnade efter kloka ord,

efter de skäl ni skulle dra fram.

¹²Jag följde uppmärksamt med,

men ingen av er vederlade Job,

ingen gav honom svar på tal.

¹³Säg inte: »Vi har kommit till klarhet:

Gud kan besegra honom, inte människor.«

¹⁴Han riktade aldrig sina ord till mig,

jag tänker inte svara som ni.

¹⁵De är förkrossade och säger inget mer,

orden sviker dem.

¹⁶Skall jag vänta när de ingenting säger,

när de bara står där svarslösa?

¹⁷Nej, nu är det min tur att tala,

också jag vill visa min kunskap.

¹⁸Jag har mycket på hjärtat,

trycket inom mig växer.

¹⁹

som kan spränga också nya läglar.

²⁰Nu måste jag tala, annars kvävs jag,

jag vill öppna munnen och ta till orda.

²¹Jag tar inte hänsyn till person

och fjäskar inte för någon

²²– fjäsk ligger inte för mig –

då skulle min skapare rycka bort mig.