Bibel 2000 (B2000)
30

301Nu skrattar de åt mig,

dessa som är yngre än jag

och vars fäder jag skulle ha ratat

som vallhundar åt mina får.

2Deras styrka hade jag ingen glädje av,

de saknade manlig kraft.

3[---]

4De plockar saltört bland snåren,

ginstens rötter är deras föda.

5De drivs bort från mänsklig gemenskap,

och man skriker efter dem som efter tjuvar.

6I dystra raviner håller de till,

i jordkulor och klippskrevor.

7Från snåren hörs deras tjut,

under tistelstånden skockas de,

8dessa dårar och ärelösa

som jagats ut ur landet.

9Nu har jag blivit en visa för dem,

utsatt för skämt och hån.

10De föraktar mig och undviker mig,

de spottar mig rakt i ansiktet.

11Gud har lossat min bågsträng och knäckt mig,

därför kastar de alla hänsyn.

12Spolingar sätter sig upp mot mig

och knuffar mig åt sidan.

De banar väg för ofärdens anlopp.

13De river upp min väg för att få mig att falla,

ingen hindrar dem från att rycka fram.

14De kommer som genom en bred bräsch

och väller fram i brak och dån,

15fasor störtar över mig.

Min värdighet förs bort av vinden,

min lycka upplöses som ett moln.

16Jag överväldigas av sorg,

plågan har mig i sitt grepp.

17Om natten brinner min kropp,

mina lemmar finner ingen vila.

18Med all sin kraft hugger han tag i min klädnad,

griper mig i kragen

19och kastar mig i dyn.

Jag är som stoft och aska.

20Jag ropar till dig men du svarar inte,

jag står här och du ser mig inte.

21Du har förvandlats till en grym fiende

och ansätter mig med all din styrka.

22Du slungar i väg mig i vinden

och upplöser mig i ett dån.

23Ja, jag vet att du för mig till döden,

till den plats där allt levande samlas.

24Man lyfter inte handen mot den arme

när han ropar på hjälp i sin nöd.

25Jag har ju gråtit över dem som haft det svårt

och bekymrat mig om den fattige.

26Men när jag hoppades på gott, kom ont,

när jag väntade på ljus, kom mörker.

27Mitt inre sjuder, jag får ingen ro,

onda dagar möter mig.

28Sörjande går jag, utan en strimma sol,

jag reser mig inför folket och ropar på hjälp.

29Jag har blivit schakalens broder,

jag är uvens like.

30Min hud svartnar och flagar,

kroppen glöder av feber.

31Min lyras klang har vänts i klagan,

flöjtens toner ljuder som gråt.

31

311Jag slöt ett avtal med mina ögon

att aldrig titta efter en flicka.

2Vilken lott är att vänta från Gud i höjden,

vilken lön från den Väldige därovan?

3Olycka väntar ju syndaren,

ofärd ogärningsmännen.

4Ser han då inte var jag går,

räknar han inte alla mina steg?

5Slog jag någonsin följe med falskhet

och skyndade fram på svekets väg?

6Låt Gud väga mig på riktig våg,

så skall han finna att jag är oförvitlig.

7Om mina steg vikit av från vägen,

om mitt hjärta förletts av mina ögon,

om mina händer fläckats av synd,

8då må andra äta det jag har sått,

min gröda ryckas upp med roten!

9Om jag låtit mig dåras av min nästas hustru

och stått på lur vid hans port,

10då må min egen hustru mala åt en annan,

då må andra lägga sig med henne!

11Ty sådant är en skändlighet,

ett brott som förtjänar straff,

12en förtärande avgrundseld,

som skövlar allt vad man äger.

13Om jag kränkt min slavs eller slavinnas rätt

när de varit i tvist med mig,

14vad skulle jag då göra när Gud träder fram,

vad skulle jag säga när han ställer mig till svars?

15Han har ju skapat oss alla i moderlivet,

en och densamme formade oss i modersskötet.

16Har jag någonsin avvisat den fattiges bön

eller fått änkans blick att slockna,

17har jag ätit mitt bröd för mig själv

och inte delat det med den faderlöse?

18Nej, från min ungdom var jag som en far för honom,

för änkan var jag ett stöd från min första stund.

19Lät jag någonsin en stackare gå naken,

en fattig sakna kläder att skyla sig med?

20Nej, hans kropp välsignade mig

när han värmdes av ull från mina lamm.

21Om jag lyft handen mot den faderlöse

för att jag såg mig ha medhåll i rätten,

22då må armen lossna från min skuldra,

brytas av från sitt fäste!

23Ja, jag skulle frukta ofärd från Gud

och inte kunna bestå inför hans höghet.

24Har jag någonsin satt mitt hopp till guldet,

kallat gyllene skatter min trygghet?

25Gladdes jag någonsin över min stora rikedom,

över att jag förvärvat så mycket?

26När jag såg solen i dess glans,

såg månen skrida fram i prakt,

27lät jag mig då i hemlighet dåras

till att hylla dem och kasta kyssar?

28Också det hade varit ett brott som förtjänar straff,

det vore att förneka Gud i höjden.

29Gladdes jag någonsin åt min fiendes fall,

triumferade jag när olyckan slog honom?

30Nej, aldrig lät jag min tunga synda

genom att nedkalla död över honom.

31Mitt husfolk brukade säga:

»Han har aldrig låtit oss sakna kött att äta.«

32Ingen främling behövde sova på gatan,

min dörr stod öppen för vandraren.

33Sökte jag någonsin som andra dölja mina brott

och gömma mina synder

34av fruktan för folkhopen

och rädsla för släktingars förakt,

så att jag teg och inte tordes gå ut?

35O att det fanns någon som hörde mig!

Jag har sagt mitt. Må den Väldige svara!

Om min motpart skriver ner sin anklagelse

36skall jag bära den på mina händer,

jag vill binda den som en ärekrans åt mig.

37Jag kan svara inför honom för varje steg jag tagit,

som en furste kan jag nalkas honom.

38Om min jord har klagat över mig

och åkerns fåror gråtit,

39om jag njutit dess gröda utan betalning

och fått ägarna att sucka i vanmakt,

40då må törne växa i stället för vete,

stinkgräs i stället för korn!

Här slutar Jobs tal.

32

Elihus tal

321De tre männen slutade tala med Job, eftersom han såg sig som rättfärdig. 2Men Elihu från Bus, Barakels son, av Rams släkt, greps av vrede. Han vredgades på Job som tyckte sig ha rätt mot Gud, 3och han vredgades på de tre vännerna för att de inte funnit något att säga som visade Jobs skuld. 4Elihu hade väntat medan de talade med Job, eftersom de var äldre än han. 5Men när han såg att de tre männen blev svarslösa fylldes han av vrede.

6Elihu från Bus, Barakels son, sade:

Jag är en yngling, ni är gamla män,

därför höll jag mig i bakgrunden

och vågade inte visa min kunskap.

7Jag tänkte: Åldern skall tala,

åren skall lära ut vishet.

8Men det är ju anden hos människan,

den Väldiges andedräkt, som ger insikt.

9Det är inte de som levt längst som är visast,

inte bara de gamla vet vad som är rätt.

10Därför säger jag: Hör på mig,

också jag vill visa min kunskap.

11Jag väntade på vad ni hade att säga,

lyssnade efter kloka ord,

efter de skäl ni skulle dra fram.

12Jag följde uppmärksamt med,

men ingen av er vederlade Job,

ingen gav honom svar på tal.

13Säg inte: »Vi har kommit till klarhet:

Gud kan besegra honom, inte människor.«

14Han riktade aldrig sina ord till mig,

jag tänker inte svara som ni.

15De är förkrossade och säger inget mer,

orden sviker dem.

16Skall jag vänta när de ingenting säger,

när de bara står där svarslösa?

17Nej, nu är det min tur att tala,

också jag vill visa min kunskap.

18Jag har mycket på hjärtat,

trycket inom mig växer.

19Det jäser i mig som av vin

som kan spränga också nya läglar.

20Nu måste jag tala, annars kvävs jag,

jag vill öppna munnen och ta till orda.

21Jag tar inte hänsyn till person

och fjäskar inte för någon

22— fjäsk ligger inte för mig —

då skulle min skapare rycka bort mig.