Bibel 2000 (B2000)
31

311Jag slöt ett avtal med mina ögon

att aldrig titta efter en flicka.

2Vilken lott är att vänta från Gud i höjden,

vilken lön från den Väldige därovan?

3Olycka väntar ju syndaren,

ofärd ogärningsmännen.

4Ser han då inte var jag går,

räknar han inte alla mina steg?

5Slog jag någonsin följe med falskhet

och skyndade fram på svekets väg?

6Låt Gud väga mig på riktig våg,

så skall han finna att jag är oförvitlig.

7Om mina steg vikit av från vägen,

om mitt hjärta förletts av mina ögon,

om mina händer fläckats av synd,

8då må andra äta det jag har sått,

min gröda ryckas upp med roten!

9Om jag låtit mig dåras av min nästas hustru

och stått på lur vid hans port,

10då må min egen hustru mala åt en annan,

då må andra lägga sig med henne!

11Ty sådant är en skändlighet,

ett brott som förtjänar straff,

12en förtärande avgrundseld,

som skövlar allt vad man äger.

13Om jag kränkt min slavs eller slavinnas rätt

när de varit i tvist med mig,

14vad skulle jag då göra när Gud träder fram,

vad skulle jag säga när han ställer mig till svars?

15Han har ju skapat oss alla i moderlivet,

en och densamme formade oss i modersskötet.

16Har jag någonsin avvisat den fattiges bön

eller fått änkans blick att slockna,

17har jag ätit mitt bröd för mig själv

och inte delat det med den faderlöse?

18Nej, från min ungdom var jag som en far för honom,

för änkan var jag ett stöd från min första stund.

19Lät jag någonsin en stackare gå naken,

en fattig sakna kläder att skyla sig med?

20Nej, hans kropp välsignade mig

när han värmdes av ull från mina lamm.

21Om jag lyft handen mot den faderlöse

för att jag såg mig ha medhåll i rätten,

22då må armen lossna från min skuldra,

brytas av från sitt fäste!

23Ja, jag skulle frukta ofärd från Gud

och inte kunna bestå inför hans höghet.

24Har jag någonsin satt mitt hopp till guldet,

kallat gyllene skatter min trygghet?

25Gladdes jag någonsin över min stora rikedom,

över att jag förvärvat så mycket?

26När jag såg solen i dess glans,

såg månen skrida fram i prakt,

27lät jag mig då i hemlighet dåras

till att hylla dem och kasta kyssar?

28Också det hade varit ett brott som förtjänar straff,

det vore att förneka Gud i höjden.

29Gladdes jag någonsin åt min fiendes fall,

triumferade jag när olyckan slog honom?

30Nej, aldrig lät jag min tunga synda

genom att nedkalla död över honom.

31Mitt husfolk brukade säga:

»Han har aldrig låtit oss sakna kött att äta.«

32Ingen främling behövde sova på gatan,

min dörr stod öppen för vandraren.

33Sökte jag någonsin som andra dölja mina brott

och gömma mina synder

34av fruktan för folkhopen

och rädsla för släktingars förakt,

så att jag teg och inte tordes gå ut?

35O att det fanns någon som hörde mig!

Jag har sagt mitt. Må den Väldige svara!

Om min motpart skriver ner sin anklagelse

36skall jag bära den på mina händer,

jag vill binda den som en ärekrans åt mig.

37Jag kan svara inför honom för varje steg jag tagit,

som en furste kan jag nalkas honom.

38Om min jord har klagat över mig

och åkerns fåror gråtit,

39om jag njutit dess gröda utan betalning

och fått ägarna att sucka i vanmakt,

40då må törne växa i stället för vete,

stinkgräs i stället för korn!

Här slutar Jobs tal.