Bibel 2000 (B2000)
29

291Job fortsatte sitt tal och sade:

2Om det ändå vore som förr,

på den tiden Gud vakade över mig,

3när han lät sitt ljus skina över mitt huvud

och lyste mig väg genom mörkret,

4när jag var i min krafts dagar

och Gud beskyddade mitt hem,

5när den Väldige ännu var med mig

och jag var omgiven av söner!

6Då vadade jag i grädde,

ur min press rann floder av olja.

7Jag gick ut till stadsporten

och intog min plats på torget.

8De unga steg tillbaka när de såg mig,

de gamla reste sig upp.

9Stormän höll inne sina ord

och satte handen för munnen,

10hövdingar tystnade

med tungan häftande vid gommen.

11Den som hörde mig tala prisade mig,

den som såg mig gav mig sitt bifall,

12ty jag räddade den fattige som ropade,

den faderlöse som ingen hjälpte.

13Den nödställde välsignade mig,

jag beredde änkan glädje.

14Rättfärdighet var den klädnad jag klädde mig i,

rättrådighet min mantel och huvudbonad.

15Jag var den blindes ögon,

jag var den lames fötter.

16För de fattiga var jag en far,

jag tog mig an den okändes rättssak.

17Jag krossade nidingens tänder

och ryckte bytet ur hans käftar.

18Jag tänkte: Jag skall dö i mitt eget bo,

mina dagar bli många som sandkornen.

19Mina rötter nådde till vattnet,

daggen vilade på mina grenar.

20Mitt anseende var alltid gott,

bågen i min hand behöll sin spänst.

21Man lyssnade förväntansfullt på mig

och avvaktade under tystnad mina råd.

22När jag hade talat sade ingen något mer,

varje ord sjönk in i dem.

23De väntade på mig som på regnet,

som man törstar efter ett vårregn.

24Log jag mot dem fattade de mod,

när mitt ansikte lyste sken de upp.

25Jag valde väg åt dem som deras hövding,

jag var som en kung i spetsen för sin här,

dit jag ledde dem gick de.

30

301Nu skrattar de åt mig,

dessa som är yngre än jag

och vars fäder jag skulle ha ratat

som vallhundar åt mina får.

2Deras styrka hade jag ingen glädje av,

de saknade manlig kraft.

3[---]

4De plockar saltört bland snåren,

ginstens rötter är deras föda.

5De drivs bort från mänsklig gemenskap,

och man skriker efter dem som efter tjuvar.

6I dystra raviner håller de till,

i jordkulor och klippskrevor.

7Från snåren hörs deras tjut,

under tistelstånden skockas de,

8dessa dårar och ärelösa

som jagats ut ur landet.

9Nu har jag blivit en visa för dem,

utsatt för skämt och hån.

10De föraktar mig och undviker mig,

de spottar mig rakt i ansiktet.

11Gud har lossat min bågsträng och knäckt mig,

därför kastar de alla hänsyn.

12Spolingar sätter sig upp mot mig

och knuffar mig åt sidan.

De banar väg för ofärdens anlopp.

13De river upp min väg för att få mig att falla,

ingen hindrar dem från att rycka fram.

14De kommer som genom en bred bräsch

och väller fram i brak och dån,

15fasor störtar över mig.

Min värdighet förs bort av vinden,

min lycka upplöses som ett moln.

16Jag överväldigas av sorg,

plågan har mig i sitt grepp.

17Om natten brinner min kropp,

mina lemmar finner ingen vila.

18Med all sin kraft hugger han tag i min klädnad,

griper mig i kragen

19och kastar mig i dyn.

Jag är som stoft och aska.

20Jag ropar till dig men du svarar inte,

jag står här och du ser mig inte.

21Du har förvandlats till en grym fiende

och ansätter mig med all din styrka.

22Du slungar i väg mig i vinden

och upplöser mig i ett dån.

23Ja, jag vet att du för mig till döden,

till den plats där allt levande samlas.

24Man lyfter inte handen mot den arme

när han ropar på hjälp i sin nöd.

25Jag har ju gråtit över dem som haft det svårt

och bekymrat mig om den fattige.

26Men när jag hoppades på gott, kom ont,

när jag väntade på ljus, kom mörker.

27Mitt inre sjuder, jag får ingen ro,

onda dagar möter mig.

28Sörjande går jag, utan en strimma sol,

jag reser mig inför folket och ropar på hjälp.

29Jag har blivit schakalens broder,

jag är uvens like.

30Min hud svartnar och flagar,

kroppen glöder av feber.

31Min lyras klang har vänts i klagan,

flöjtens toner ljuder som gråt.

31

311Jag slöt ett avtal med mina ögon

att aldrig titta efter en flicka.

2Vilken lott är att vänta från Gud i höjden,

vilken lön från den Väldige därovan?

3Olycka väntar ju syndaren,

ofärd ogärningsmännen.

4Ser han då inte var jag går,

räknar han inte alla mina steg?

5Slog jag någonsin följe med falskhet

och skyndade fram på svekets väg?

6Låt Gud väga mig på riktig våg,

så skall han finna att jag är oförvitlig.

7Om mina steg vikit av från vägen,

om mitt hjärta förletts av mina ögon,

om mina händer fläckats av synd,

8då må andra äta det jag har sått,

min gröda ryckas upp med roten!

9Om jag låtit mig dåras av min nästas hustru

och stått på lur vid hans port,

10då må min egen hustru mala åt en annan,

då må andra lägga sig med henne!

11Ty sådant är en skändlighet,

ett brott som förtjänar straff,

12en förtärande avgrundseld,

som skövlar allt vad man äger.

13Om jag kränkt min slavs eller slavinnas rätt

när de varit i tvist med mig,

14vad skulle jag då göra när Gud träder fram,

vad skulle jag säga när han ställer mig till svars?

15Han har ju skapat oss alla i moderlivet,

en och densamme formade oss i modersskötet.

16Har jag någonsin avvisat den fattiges bön

eller fått änkans blick att slockna,

17har jag ätit mitt bröd för mig själv

och inte delat det med den faderlöse?

18Nej, från min ungdom var jag som en far för honom,

för änkan var jag ett stöd från min första stund.

19Lät jag någonsin en stackare gå naken,

en fattig sakna kläder att skyla sig med?

20Nej, hans kropp välsignade mig

när han värmdes av ull från mina lamm.

21Om jag lyft handen mot den faderlöse

för att jag såg mig ha medhåll i rätten,

22då må armen lossna från min skuldra,

brytas av från sitt fäste!

23Ja, jag skulle frukta ofärd från Gud

och inte kunna bestå inför hans höghet.

24Har jag någonsin satt mitt hopp till guldet,

kallat gyllene skatter min trygghet?

25Gladdes jag någonsin över min stora rikedom,

över att jag förvärvat så mycket?

26När jag såg solen i dess glans,

såg månen skrida fram i prakt,

27lät jag mig då i hemlighet dåras

till att hylla dem och kasta kyssar?

28Också det hade varit ett brott som förtjänar straff,

det vore att förneka Gud i höjden.

29Gladdes jag någonsin åt min fiendes fall,

triumferade jag när olyckan slog honom?

30Nej, aldrig lät jag min tunga synda

genom att nedkalla död över honom.

31Mitt husfolk brukade säga:

»Han har aldrig låtit oss sakna kött att äta.«

32Ingen främling behövde sova på gatan,

min dörr stod öppen för vandraren.

33Sökte jag någonsin som andra dölja mina brott

och gömma mina synder

34av fruktan för folkhopen

och rädsla för släktingars förakt,

så att jag teg och inte tordes gå ut?

35O att det fanns någon som hörde mig!

Jag har sagt mitt. Må den Väldige svara!

Om min motpart skriver ner sin anklagelse

36skall jag bära den på mina händer,

jag vill binda den som en ärekrans åt mig.

37Jag kan svara inför honom för varje steg jag tagit,

som en furste kan jag nalkas honom.

38Om min jord har klagat över mig

och åkerns fåror gråtit,

39om jag njutit dess gröda utan betalning

och fått ägarna att sucka i vanmakt,

40då må törne växa i stället för vete,

stinkgräs i stället för korn!

Här slutar Jobs tal.