Bibel 2000 (B2000)
2

21En dag när gudasönerna trädde fram inför Herren var också Anklagaren med bland dem. 2Herren frågade honom: »Var har du varit?« Anklagaren svarade: »Jag har vandrat kors och tvärs över jorden.« 3Herren frågade: »Lade du märke till min tjänare Job? På hela jorden finns ingen så oförvitlig och rättrådig som han, ingen som så fruktar Gud och skyr allt ont. Och han håller fortfarande fast vid sin oförvitlighet. Du uppeggade mig mot honom, och han störtades i fördärvet utan orsak.« 4Anklagaren svarade: »Hud för hud. Man kan ge allt man äger för att skydda sig själv. 5Men sträck ut din hand och rör hans egen kropp, då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet.« 6Herren sade till Anklagaren: »Gör vad du vill med honom, bara du skonar hans liv.«

7Så lämnade Anklagaren Herren. Han lät Job drabbas av varbölder från huvud till fot. 8Job tog en krukskärva att skrapa sig med, där han satt på askhögen. 9Hans hustru sade till honom: »Håller du fortfarande fast vid din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö!« 10Han svarade henne: »Du talar som en dåre. Vi tar emot det goda från Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?« — Under allt detta kom inte ett syndigt ord över Jobs läppar.

11Tre vänner till Job fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom. Då kom de samman, var och en från sitt håll, för att gå och visa honom sin medkänsla och trösta honom. Det var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama. 12De såg honom redan på avstånd men kände inte igen honom. Då grät de och klagade, de rev sönder sina mantlar och kastade upp jord över sina huvuden. 13Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.

3

Job förbannar sin födelse

31Då tog Job till orda och förbannade den dag han blev född. 2Han sade:

3Må den dag då jag föddes förintas,

den natt då man sade: »Ett gossebarn!«

4Den dagen må bli till mörker,

må Gud i höjden inte fråga efter den

och inget ljus skina över den.

5Må töcken och mörker kräva den åter,

molnen sänka sig över den,

förmörkelse slå den med skräck.

6Må den natten slukas av dunklet.

Låt den inte räknas bland årets dagar,

låt månaderna vägra den plats.

7Den natten må bli ofruktsam

och inte fyllas av glädjerop.

8Må den förbannas av Havets besvärjare,

av dem som kan mana fram Leviatan.

9Må dess morgonstjärnor aldrig tändas.

Förgäves må den vänta på ljuset,

aldrig se gryningen slå upp sina ögon,

10för att den inte stängde moderlivets port,

inte dolde plågan för min syn.

11Varför dog jag inte när jag föddes,

genast då jag kom till världen?

12Varför fanns en famn som tog emot mig

och bröst som jag fick dia?

16Varför blev jag inte som ett nergrävt foster,

som barnen som aldrig fick se ljuset?

13Då skulle jag nu ligga i ro,

sova en ostörd sömn

14i sällskap med kungar och rådsherrar,

med dem som byggde upp förödda städer,

15med furstar som ägde guld

och fyllde sina hus med silver.

17Där rasar inte de onda mer,

där får de trötta vila,

18fångarna har fått ro

och hör inte längre fogden ryta.

19Där är både hög och låg,

slaven är fri från sin herre.

20Varför ges dagens ljus åt den plågade,

varför skall de olyckliga leva,

21de som längtar förgäves efter döden

och söker den ivrigare än nergrävda skatter,

22de som skulle jubla av glädje

och prisa sig lyckliga om de fann sin grav?

23Varför lever den som famlar i mörker,

den vars vägar Gud har spärrat?

24Suckar har blivit mitt dagliga bröd,

min klagan är som forsande vatten.

25Det jag fruktade har drabbat mig,

det jag bävade för har nått mig.

26Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila,

bara vånda och kval.

4

Elifas första tal

41Elifas från Teman sade:

2Orkar du höra vad vi har att säga?

Vem kan hålla tillbaka sina ord!

3Själv har du visat många till rätta,

du gav styrka åt kraftlösa armar,

4dina ord höll den vacklande uppe,

du gav stadga åt skälvande knän.

5Men nu när du själv drabbas orkar du inte,

när det träffar dig själv blir du rädd.

6Ger din gudsfruktan ingen tillförsikt,

din oförvitlighet inget hopp?

7Tänk efter! När gick en oskyldig under,

var gick en rättrådig förlorad?

8Detta har jag sett: de som plöjer ondska

och sår ofärd, de får skörda det.

9De går under när Gud andas på dem,

förintas av hans vredes fnysning.

10Lejonet vrålar, vilddjuret ryter,

men bestarnas tänder krossas.

11Utan byte går lejonet under

och lejonungarna skingras.

12Ett ord smög sig till mig,

nådde mitt öra i en viskning.

13Det var under ängslande syner om natten,

när människorna sov sin djupaste sömn.

14Jag fylldes av skräck och bävan,

hela kroppen skälvde av skräck.

15En vind drog förbi,

en storm som fick mig att rysa.

16Då stod där något jag aldrig sett,

en gestalt trädde fram för min syn.

I tystnaden hörde jag en röst:

17»Kan en människa ha rätt mot Gud,

kan en man vara ren inför sin skapare?«

18Nej, inte ens sina tjänare litar han på,

även hos änglarna ser han brister,

19än mer då hos dem som bor i hyddor av ler,

dem som har sitt ursprung i jord.

De krossas som mal,

20innan dagen blir kväll förgås de,

oförmärkt går de under för alltid.

21Deras tältpluggar rycks upp,

de dör utan att ha vunnit vishet.