Bibel 2000 (B2000)
28

281Det finns gruvor med silver,

platser där man utvinner guld,

2järn hämtas ur marken,

och stenar smälts till koppar.

3Människan får mörkret att vika

och tränger längst ner i djupen

till stenen som göms i svartaste natt.

4[---]

5Djupt under jorden som frambringar föda

förvandlas allt som av eld.

6Där nere är stenen safir

och gruset är guld.

7Stigen dit är okänd för örnen,

falkens öga har inte sett den,

8den trampas inte av stolta rovdjur,

lejonet går inte där.

9Människan ger sig på den hårda stenen

och vänder bergen ut och in.

10Hon hugger gångar in i klippan,

och alla slags dyrbarheter blottas för ögat.

11Vattenådror täpper hon till,

och det som var dolt förs upp i ljuset.

12Men visheten, var finns den?

Var är den plats där insikten bor?

13Människan vet inte vägen till den,

man finner den inte i de levandes land.

14»Den är inte hos mig«, säger Djupet,

och Havet säger: »Här finns den inte.«

15Den kan inte köpas för guld,

inte betalas med silver,

16den förvärvas inte med guld från Ofir,

med dyrbar onyx och safir.

17Varken guld eller glas kan mäta sig med den,

den byter man inte mot gyllene klenoder,

18än mindre då mot kristall och koraller.

Att äga visheten är mer än att äga pärlor.

19Nubisk topas kan inte mäta sig med den,

den kan inte köpas med renaste guld.

20Visheten, varifrån kommer den?

Var är den plats där insikten bor?

21Den är dold för alla levande varelser,

inte ens himlens fåglar kan se den.

22Avgrunden och Döden säger:

»Vi har bara hört talas om den.«

23Men Gud känner vägen till den,

han vet var visheten bor.

24Hans blick når till jordens ände,

allt under himlen ser han.

25När han bestämde vindens vikt

och vattnets mängd och mått,

26när han stadgade en lag för regnet

och fastställde åskvädrens bana,

27då såg han visheten och granskade den,

lärde känna den och utforskade den.

28Till människan sade han:

»Att frukta Herren, det är vishet,

att sky det onda är insikt.«

29

291Job fortsatte sitt tal och sade:

2Om det ändå vore som förr,

på den tiden Gud vakade över mig,

3när han lät sitt ljus skina över mitt huvud

och lyste mig väg genom mörkret,

4när jag var i min krafts dagar

och Gud beskyddade mitt hem,

5när den Väldige ännu var med mig

och jag var omgiven av söner!

6Då vadade jag i grädde,

ur min press rann floder av olja.

7Jag gick ut till stadsporten

och intog min plats på torget.

8De unga steg tillbaka när de såg mig,

de gamla reste sig upp.

9Stormän höll inne sina ord

och satte handen för munnen,

10hövdingar tystnade

med tungan häftande vid gommen.

11Den som hörde mig tala prisade mig,

den som såg mig gav mig sitt bifall,

12ty jag räddade den fattige som ropade,

den faderlöse som ingen hjälpte.

13Den nödställde välsignade mig,

jag beredde änkan glädje.

14Rättfärdighet var den klädnad jag klädde mig i,

rättrådighet min mantel och huvudbonad.

15Jag var den blindes ögon,

jag var den lames fötter.

16För de fattiga var jag en far,

jag tog mig an den okändes rättssak.

17Jag krossade nidingens tänder

och ryckte bytet ur hans käftar.

18Jag tänkte: Jag skall dö i mitt eget bo,

mina dagar bli många som sandkornen.

19Mina rötter nådde till vattnet,

daggen vilade på mina grenar.

20Mitt anseende var alltid gott,

bågen i min hand behöll sin spänst.

21Man lyssnade förväntansfullt på mig

och avvaktade under tystnad mina råd.

22När jag hade talat sade ingen något mer,

varje ord sjönk in i dem.

23De väntade på mig som på regnet,

som man törstar efter ett vårregn.

24Log jag mot dem fattade de mod,

när mitt ansikte lyste sken de upp.

25Jag valde väg åt dem som deras hövding,

jag var som en kung i spetsen för sin här,

dit jag ledde dem gick de.

30

301Nu skrattar de åt mig,

dessa som är yngre än jag

och vars fäder jag skulle ha ratat

som vallhundar åt mina får.

2Deras styrka hade jag ingen glädje av,

de saknade manlig kraft.

3[---]

4De plockar saltört bland snåren,

ginstens rötter är deras föda.

5De drivs bort från mänsklig gemenskap,

och man skriker efter dem som efter tjuvar.

6I dystra raviner håller de till,

i jordkulor och klippskrevor.

7Från snåren hörs deras tjut,

under tistelstånden skockas de,

8dessa dårar och ärelösa

som jagats ut ur landet.

9Nu har jag blivit en visa för dem,

utsatt för skämt och hån.

10De föraktar mig och undviker mig,

de spottar mig rakt i ansiktet.

11Gud har lossat min bågsträng och knäckt mig,

därför kastar de alla hänsyn.

12Spolingar sätter sig upp mot mig

och knuffar mig åt sidan.

De banar väg för ofärdens anlopp.

13De river upp min väg för att få mig att falla,

ingen hindrar dem från att rycka fram.

14De kommer som genom en bred bräsch

och väller fram i brak och dån,

15fasor störtar över mig.

Min värdighet förs bort av vinden,

min lycka upplöses som ett moln.

16Jag överväldigas av sorg,

plågan har mig i sitt grepp.

17Om natten brinner min kropp,

mina lemmar finner ingen vila.

18Med all sin kraft hugger han tag i min klädnad,

griper mig i kragen

19och kastar mig i dyn.

Jag är som stoft och aska.

20Jag ropar till dig men du svarar inte,

jag står här och du ser mig inte.

21Du har förvandlats till en grym fiende

och ansätter mig med all din styrka.

22Du slungar i väg mig i vinden

och upplöser mig i ett dån.

23Ja, jag vet att du för mig till döden,

till den plats där allt levande samlas.

24Man lyfter inte handen mot den arme

när han ropar på hjälp i sin nöd.

25Jag har ju gråtit över dem som haft det svårt

och bekymrat mig om den fattige.

26Men när jag hoppades på gott, kom ont,

när jag väntade på ljus, kom mörker.

27Mitt inre sjuder, jag får ingen ro,

onda dagar möter mig.

28Sörjande går jag, utan en strimma sol,

jag reser mig inför folket och ropar på hjälp.

29Jag har blivit schakalens broder,

jag är uvens like.

30Min hud svartnar och flagar,

kroppen glöder av feber.

31Min lyras klang har vänts i klagan,

flöjtens toner ljuder som gråt.