Bibel 2000 (B2000)
27

271Job fortsatte sitt tal och sade:

2Så sant Gud lever, han som vägrar mig min rätt,

den Väldige, som fyllt mig med bitterhet:

3Så länge jag har liv i mig

och Gud låter mig andas

4skall jag aldrig ta en lögn i min mun,

aldrig låta falskhet komma över mina läppar.

5Aldrig att jag ger er rätt!

Till min död vidhåller jag min oskuld.

6Jag står fast vid min rättfärdighet

och vägrar att ge upp den,

jag har ingenting att förebrå mig.

7Må min fiende stå som den skyldige,

min motståndare röna syndarens öde!

8Var är den ogudaktiges hopp när döden kommer,

när Gud tar tillbaka hans liv?

9Kommer Gud att höra hans rop

när nöden drabbar honom?

10Kan han ha sin glädje i den Väldige,

anropa Gud var dag och stund?

11Jag lär er vad Gud är i stånd till

och döljer inte hur den Väldige handlar.

12Ni har ju själva sett det,

varför då dessa tomma fraser?

13Detta är den lott som beskärs en gudlös,

den del som våldsmannen får av den Väldige:

14Har han många söner faller de för svärdet,

hans barn får aldrig äta sig mätta.

15De som undkommer, dem lägger pesten i graven,

och inga änkor håller dödsklagan.

16Om han också hopar silver som sand

och samlar dyrbara kläder på hög

17blir det den rättfärdige som bär dem,

den ostrafflige som tar hand om silvret.

18Huset han bygger är som ett fågelbo,

som den koja en väktare gör.

19Rik går han till sängs — en sista gång:

när han slår upp sina ögon är allt borta.

20Han jagas av fasor på dagen,

om natten förs han bort av stormen.

21Östanvinden slungar i väg honom,

sveper bort honom från hans plats.

22Han angrips utan förskoning

och tvingas ta till flykten.

23Alla klappar hånfullt i händerna,

där han bodde visslar man åt honom.

28

281Det finns gruvor med silver,

platser där man utvinner guld,

2järn hämtas ur marken,

och stenar smälts till koppar.

3Människan får mörkret att vika

och tränger längst ner i djupen

till stenen som göms i svartaste natt.

4[---]

5Djupt under jorden som frambringar föda

förvandlas allt som av eld.

6Där nere är stenen safir

och gruset är guld.

7Stigen dit är okänd för örnen,

falkens öga har inte sett den,

8den trampas inte av stolta rovdjur,

lejonet går inte där.

9Människan ger sig på den hårda stenen

och vänder bergen ut och in.

10Hon hugger gångar in i klippan,

och alla slags dyrbarheter blottas för ögat.

11Vattenådror täpper hon till,

och det som var dolt förs upp i ljuset.

12Men visheten, var finns den?

Var är den plats där insikten bor?

13Människan vet inte vägen till den,

man finner den inte i de levandes land.

14»Den är inte hos mig«, säger Djupet,

och Havet säger: »Här finns den inte.«

15Den kan inte köpas för guld,

inte betalas med silver,

16den förvärvas inte med guld från Ofir,

med dyrbar onyx och safir.

17Varken guld eller glas kan mäta sig med den,

den byter man inte mot gyllene klenoder,

18än mindre då mot kristall och koraller.

Att äga visheten är mer än att äga pärlor.

19Nubisk topas kan inte mäta sig med den,

den kan inte köpas med renaste guld.

20Visheten, varifrån kommer den?

Var är den plats där insikten bor?

21Den är dold för alla levande varelser,

inte ens himlens fåglar kan se den.

22Avgrunden och Döden säger:

»Vi har bara hört talas om den.«

23Men Gud känner vägen till den,

han vet var visheten bor.

24Hans blick når till jordens ände,

allt under himlen ser han.

25När han bestämde vindens vikt

och vattnets mängd och mått,

26när han stadgade en lag för regnet

och fastställde åskvädrens bana,

27då såg han visheten och granskade den,

lärde känna den och utforskade den.

28Till människan sade han:

»Att frukta Herren, det är vishet,

att sky det onda är insikt.«

29

291Job fortsatte sitt tal och sade:

2Om det ändå vore som förr,

på den tiden Gud vakade över mig,

3när han lät sitt ljus skina över mitt huvud

och lyste mig väg genom mörkret,

4när jag var i min krafts dagar

och Gud beskyddade mitt hem,

5när den Väldige ännu var med mig

och jag var omgiven av söner!

6Då vadade jag i grädde,

ur min press rann floder av olja.

7Jag gick ut till stadsporten

och intog min plats på torget.

8De unga steg tillbaka när de såg mig,

de gamla reste sig upp.

9Stormän höll inne sina ord

och satte handen för munnen,

10hövdingar tystnade

med tungan häftande vid gommen.

11Den som hörde mig tala prisade mig,

den som såg mig gav mig sitt bifall,

12ty jag räddade den fattige som ropade,

den faderlöse som ingen hjälpte.

13Den nödställde välsignade mig,

jag beredde änkan glädje.

14Rättfärdighet var den klädnad jag klädde mig i,

rättrådighet min mantel och huvudbonad.

15Jag var den blindes ögon,

jag var den lames fötter.

16För de fattiga var jag en far,

jag tog mig an den okändes rättssak.

17Jag krossade nidingens tänder

och ryckte bytet ur hans käftar.

18Jag tänkte: Jag skall dö i mitt eget bo,

mina dagar bli många som sandkornen.

19Mina rötter nådde till vattnet,

daggen vilade på mina grenar.

20Mitt anseende var alltid gott,

bågen i min hand behöll sin spänst.

21Man lyssnade förväntansfullt på mig

och avvaktade under tystnad mina råd.

22När jag hade talat sade ingen något mer,

varje ord sjönk in i dem.

23De väntade på mig som på regnet,

som man törstar efter ett vårregn.

24Log jag mot dem fattade de mod,

när mitt ansikte lyste sken de upp.

25Jag valde väg åt dem som deras hövding,

jag var som en kung i spetsen för sin här,

dit jag ledde dem gick de.