Bibel 2000 (B2000)
22

Elifas tredje tal

221Elifas från Teman sade:

2Kan en människa vara till gagn för Gud,

kan ens den klokaste vara honom till gagn?

3Vad har den Väldige för glädje av din rättfärdighet,

vad nyttar det honom att du är oförvitlig?

4Är det för din gudsfruktan han straffar dig

och går till rätta med dig?

5Nej, det är för att din ondska är så stor,

dina synder utan ände.

6Orättmätigt tog du pant av dina bröder,

berövade dem deras sista plagg.

7Aldrig gav du den törstande vatten,

den hungrige nekade du bröd.

8Det var den mäktige som ägde landet,

den förnäme fick bo där.

9Änkor visade du tomhänta bort,

och du var hård mot de faderlösa.

10Därför omges du nu av fällor,

drabbas av plötslig skräck.

11Ljuset förmörkas, du kan inte se,

vattenmassor dränker dig.

12Gud är där ovan i himlen.

Se stjärnorna, så högt där uppe!

13Men du säger: »Vad vet väl Gud?

Kan han se att döma genom töcknet?

14Han är gömd bakom moln och ser ingenting,

där han vandrar på himlarunden.«

15Du håller dig visst till syndarnas väg,

den som onda människor går,

16de som rycks bort i förtid,

när allt de byggt på dränks av en flod,

17de som sade till Gud: »Låt oss vara!

Vad kan den Väldige göra oss?«

18Och han som fyllt deras hus med välstånd!

Men de gjorde upp sina planer

utan att bry sig om honom.

19De rättfärdiga ser hur det går dem och gläds,

de oskyldiga hånler åt deras öde:

20»Se hur våra motståndare förintas,

de som är kvar förtärs av elden.«

21Försona dig med honom, så går allt väl

och lyckan skall stå dig bi.

22Ta emot hans undervisning

och lägg hans ord på hjärtat.

23Om du ödmjukt vänder åter till den Väldige,

om du avlägsnar ondskan ur ditt hus,

24[---]

25då skall den Väldige bli ditt guld,

silver i överflöd för dig.

26Du skall ha din glädje i den Väldige

och kan frimodigt vända dig till Gud.

27När du ber till honom hör han din bön,

och du får infria dina löften.

28Vad du föresatt dig lyckas du med,

och solen lyser på din väg.

29Gud kväser dem som förhäver sig,

men de ödmjuka upprättar han.

30Han räddar den som är utan skuld,

ja, om du lever i renhet blir du räddad.

23

Jobs svar på Elifas tredje tal

231Job sade:

2Än en gång blir min klagan bitter,

hans hand är tung, och jag suckar.

3Om jag visste var jag kunde finna honom!

Då skulle jag gå till hans domstol,

4jag skulle lägga fram min sak för honom

och rada upp mina argument.

5Jag skulle få höra vad han svarar,

få veta vad han har att säga mig.

6Skulle han visa sig maktfullkomlig?

Nej, han om någon skulle lyssna på mig.

7Då skulle hans motpart stå där rentvådd,

jag skulle bli frikänd för alltid av min domare.

8Men söker jag i öster är han inte där,

går jag åt väster ser jag honom inte,

9letar jag i norr syns han inte till,

vänder jag mig mot söder finner jag honom inte.

10Han känner den väg jag vandrar,

prövar han mig är jag ren som guld.

11Troget har jag gått i hans spår,

följt hans väg utan att vika av.

12Buden han gett har jag aldrig brutit

utan gömt hans ord i mitt bröst.

13När han bestämt sig, vem kan hindra honom?

Han gör vad han behagar.

14Han genomför vad han beslutat om mig

— mycket av samma slag är att vänta.

15Därför bävar jag inför honom,

när jag tänker på honom känner jag skräck.

16Gud gör mig rädd,

den Väldige får mig att bäva.

17Men jag tiger inte inför mörkret,

inför honom som är höljd i töcken.

24

241Den rätta tiden är inte dold för den Väldige,

men varför får hans trogna aldrig se honom handla?

2Gränsstenar flyttas,

rövade hjordar drivs i bet.

3Den faderlöses åsna leder man bort,

och änkans ko tas i pant.

4De fattiga tvingas ur vägen,

de svaga i landet måste gömma sig.

5De är som vildåsnor i öknen,

dit går de, där får de slita,

de söker föda i ödemarken,

mat åt sina barn.

6På skurkars åkrar samlar de ax,

plockar det sista i den gudlöses vingård.

7De ligger nakna om natten, de saknar kläder

och har inget att skyla sig med i kölden.

8Regnet i bergen gör dem genomvåta,

de trycker sig mot klippan för att få skydd.

9Den faderlöse rycker man från bröstet,

den fattiges spädbarn tas i pant.

10De måste gå nakna, utan kläder,

hungriga tvingas de bära kärvar,

11[---]

törstande trampar de vinet i karen.

12Från staden hörs döendes jämmer,

sårade ropar i ångest.

Gud hör inte deras bön.

13Några gör uppror mot ljuset,

de känner inte dess vägar,

håller sig inte till dess stigar.

14När ljuset är borta går mördaren till verket

och dödar fattiga och värnlösa.

15Horkarlen inväntar skymningen,

han tänker: »Ingen får se mig!«

och döljer sitt ansikte.

På natten stryker tjuvar omkring.

16I mörkret bryter de sig in i husen,

om dagen stänger de sig inne.

De vill inte veta av ljuset.

17För alla dessa är mörkret som morgon,

med mörkrets fasor är de förtrogna.

18[---]

Förbannade är deras ägor i landet,

till deras vingård går ingen för att skörda.

19Smältvatten slukas av torka och hetta,

syndaren av dödsriket.

20Hans moders liv glömmer honom,

han äts av maskar.

Ingen minns honom mer,

ondskan knäcks som ett träd.

21Han handlade illa mot den barnlösa,

änkan gav han ingen hjälp.

22Men Gud som har makten släpar bort de starka,

när han reser sig fruktar alla för sitt liv.

23Han kan låta dem känna sig trygga och säkra

men vakar ändå över allt de gör.

24En stund står de stolta, så är de borta.

De böjs och lägger sig som grässtrån,

vissnar som de höga axen.

25Så är det. Vem vågar säga att jag ljuger?

Vederlägg mig, den som kan!