Bibel 2000 (B2000)
20

Sofars andra tal

201Sofar från Naama sade:

2Jag blir så upprörd att jag måste svara,

min bestörtning tvingar mig.

3Jag får lyssna på kränkande klander,

du har svarat mig med prat i vädret.

4Vet du inte detta: Sedan urminnes tid,

sedan människan blev satt på jorden,

5varar de ondas jubel en kort stund,

den gudlöses glädje ett ögonblick.

6Om han också växer ända upp i himlen,

om hans huvud når till molnen,

7skall han ändå försvinna för alltid, som träck.

De som såg honom undrar: »Vart tog han vägen?«

8Som en dröm flyr han spårlöst bort,

drivs undan som en syn om natten.

9De ögon som sett honom ser honom inte mer,

platsen där han fanns återser honom aldrig.

10Hans söner måste gottgöra de fattiga,

hans barn återlämna hans rikedomar.

11Även om hans kropp är full av ungdomskraft

måste den läggas i mullen.

12Om än ondskan är söt för hans gom

och han gömmer den under tungan,

13är rädd om den, sparar den,

håller den kvar i munnen,

14förvandlas den när han svalt den

och blir som huggormsetter i hans mage.

15Det rika byte han slukat får han spy upp,

Gud tvingar det ut ur hans buk.

16Det är ormgift han suger i sig,

och han dödas av huggormens tunga.

17Aldrig får han skåda strömmar av olja,

floder av honung och grädde.

18Lönen för sin möda får han inte behålla,

sin stora förtjänst får han ingen glädje av,

19ty han har knäckt de svaga och övergett dem

och roffat åt sig hus som andra byggt.

20Eftersom han inte får nog i sin lystnad

kan han aldrig rädda det han har kärt.

21Hans glupskhet skonar ingen,

därför skall hans välstånd inte bestå.

22Mitt i sitt överflöd råkar han i nöd,

med full kraft drabbar ofärden honom.

23I sin lystnad får han mer än nog:

Gud släpper lös sin glödande vrede

och låter slagen hagla över honom.

24Lyckas han fly från vapen av järn

genomborras han av kopparbågen.

25Han drar ut pilen ur ryggen,

udden kommer ut ur hans lever.

Han grips av ångest,

26djupaste mörker väntar honom.

Han förtärs av den eld som tänts för honom,

och ingen i hans hus slipper undan.

27Himlen röjer hans brott,

jorden träder upp mot honom.

28Hans hus spolas bort av floden,

av vattenmassor på vredens dag.

29Detta är den lott som beskärs en gudlös,

den del som våldsmannen får av Gud.

21

Jobs svar på Sofars andra tal

211Job sade:

2Lyssna nu på vad jag säger,

unna mig den trösten.

3Ha tålamod medan jag talar,

när jag slutat kan ni håna mig igen.

4Men jag riktar inte min klagan mot människor,

nog har jag skäl att vara otålig.

5Se på mig, ni kommer att förfäras

och lägga handen för munnen.

6Jag blir rädd när jag tänker på detta,

jag skakar i hela kroppen:

7Varför får de onda leva?

Med åldern blir de bara mäktigare.

8Deras barn lever trygga hos dem,

de får se sina efterkommande växa upp.

9I deras hus har man ingenting att frukta,

Guds gissel träffar inte dem.

10Deras tjurar betäcker lyckosamt,

och korna kalvar i rättan tid.

11Deras barn släpps lösa som lamm på ängen,

ungarna skuttar av glädje.

12De sjunger till lyra och tamburin

och festar till flöjters ljud.

13De slutar sina dagar i lycka

och stiger smärtfritt ner i dödsriket.

14Det är de som säger till Gud: »Låt oss vara!

Vi vill inte veta av dina vägar.

15Vem är den Väldige, varför skulle vi dyrka honom?

Vad tjänar vi på att bönfalla honom?«

16De tar ju lyckan i egna händer,

de gör upp planer utan att bry sig om Gud.

17Hur ofta slocknar de ondas ljus?

Får de någonsin sitt straff?

Hur ofta får de sin del av Guds vredes slag?

18Om de ändå blev som halmstrån för vinden,

agnar som stormen för bort!

19Kanske sparar Gud olyckan åt hans barn?

Han borde själv få ett straff som känns,

20uppleva sin egen undergång

och dricka den Väldiges vrede.

21Vad rör hans efterlevande honom,

när hans utmätta tid är till ända?

22Kan någon undervisa Gud,

han som är domare över de höga?

23Den ene dör med sin kraft i behåll,

obekymrad och trygg.

24Hans pung är stinn av sin mjölk,

hans kropp har saven kvar.

25Den andre dör förgrämd,

utan att ha smakat någon lycka.

26Båda två läggs i mullen

och täcks av maskar.

27Jag vet vad ni tänker,

hur ni tror ni skall snärja mig.

28Ni säger: »Var är nu stormannens hus,

var är de ondas boningar?«

29Fråga bara dem som går vägen förbi

och lägg märke till deras vittnesbörd:

30På olyckans dag blir den onde skonad,

han räddas på vredens dag.

31Vem ställer honom till svars för hur han levat,

vem straffar honom för vad han gjort?

32Han blir buren till graven,

man håller vakt vid hans grift,

33han vilar mjukt i dalens mull.

Alla vill följa i hans spår,

otaliga har gått före honom.

34Hur kan ni komma med er tomma tröst?

Era svar skorrar bara falskt.

22

Elifas tredje tal

221Elifas från Teman sade:

2Kan en människa vara till gagn för Gud,

kan ens den klokaste vara honom till gagn?

3Vad har den Väldige för glädje av din rättfärdighet,

vad nyttar det honom att du är oförvitlig?

4Är det för din gudsfruktan han straffar dig

och går till rätta med dig?

5Nej, det är för att din ondska är så stor,

dina synder utan ände.

6Orättmätigt tog du pant av dina bröder,

berövade dem deras sista plagg.

7Aldrig gav du den törstande vatten,

den hungrige nekade du bröd.

8Det var den mäktige som ägde landet,

den förnäme fick bo där.

9Änkor visade du tomhänta bort,

och du var hård mot de faderlösa.

10Därför omges du nu av fällor,

drabbas av plötslig skräck.

11Ljuset förmörkas, du kan inte se,

vattenmassor dränker dig.

12Gud är där ovan i himlen.

Se stjärnorna, så högt där uppe!

13Men du säger: »Vad vet väl Gud?

Kan han se att döma genom töcknet?

14Han är gömd bakom moln och ser ingenting,

där han vandrar på himlarunden.«

15Du håller dig visst till syndarnas väg,

den som onda människor går,

16de som rycks bort i förtid,

när allt de byggt på dränks av en flod,

17de som sade till Gud: »Låt oss vara!

Vad kan den Väldige göra oss?«

18Och han som fyllt deras hus med välstånd!

Men de gjorde upp sina planer

utan att bry sig om honom.

19De rättfärdiga ser hur det går dem och gläds,

de oskyldiga hånler åt deras öde:

20»Se hur våra motståndare förintas,

de som är kvar förtärs av elden.«

21Försona dig med honom, så går allt väl

och lyckan skall stå dig bi.

22Ta emot hans undervisning

och lägg hans ord på hjärtat.

23Om du ödmjukt vänder åter till den Väldige,

om du avlägsnar ondskan ur ditt hus,

24[---]

25då skall den Väldige bli ditt guld,

silver i överflöd för dig.

26Du skall ha din glädje i den Väldige

och kan frimodigt vända dig till Gud.

27När du ber till honom hör han din bön,

och du får infria dina löften.

28Vad du föresatt dig lyckas du med,

och solen lyser på din väg.

29Gud kväser dem som förhäver sig,

men de ödmjuka upprättar han.

30Han räddar den som är utan skuld,

ja, om du lever i renhet blir du räddad.