Bibel 2000 (B2000)
1

Den rättfärdige Job sätts på prov

11I landet Us fanns en man som hette Job. Det var en oförvitlig och rättrådig man som fruktade Gud och skydde allt ont. 2Sju söner och tre döttrar hade fötts åt honom. 3Han ägde 7 000 får, 3 000 kameler, 500 par oxar och 500 åsneston och hade många tjänare. Han var den mäktigaste mannen i hela Östlandet. 4Hans söner brukade turas om att bjuda hem varandra till fest, och de inbjöd då också sina tre systrar att komma och äta och dricka tillsammans med dem. 5När alla hade hållit sin fest såg Job till att hans barn blev renade. Tidigt på morgonen offrade han brännoffer för var och en av dem. Han tänkte: »De kan ju ha syndat och i sina tankar förbannat Gud.« — Så brukade Job alltid göra.

6En dag när gudasönerna trädde fram inför Herren var också Anklagaren med bland dem. 7Herren frågade honom: »Var har du varit?« Anklagaren svarade: »Jag har vandrat kors och tvärs över jorden.« 8Herren frågade: »Lade du märke till min tjänare Job? På hela jorden finns ingen så oförvitlig och rättrådig som han, ingen som så fruktar Gud och skyr allt ont.« 9Anklagaren svarade: »Det är väl inte utan orsak som Job är gudfruktig. 10Du har ju själv på allt sätt skyddat honom och hans familj och allt som tillhör honom, du välsignar allt han gör, och hans hjordar brer ut sig över landet. 11Men sträck ut din hand och rör det som tillhör honom, då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet.« 12Herren sade till Anklagaren: »Gör vad du vill med det som tillhör honom, bara du inte rör honom själv.« Så lämnade Anklagaren Herren.

13En dag när Jobs söner och döttrar var på fest hemma hos den äldste brodern 14kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gick för plogen och åsnorna betade bredvid. 15Då kom sabeerna och rövade bort dem och högg ner folket. Jag ensam kom undan och kan berätta det för dig.«

16Medan han ännu talade kom en till och sade: »Guds eld slog ner från himlen och brände ihjäl fåren och folket. Jag ensam kom undan och kan berätta det för dig.«

17Medan han ännu talade kom en till och berättade: »Kaldeerna anföll med tre horder, de tog kamelerna och högg ner folket. Jag ensam kom undan och kan berätta det för dig.«

18Medan han ännu talade kom en till och sade: »Dina söner och döttrar var på fest hemma hos den äldste brodern. 19Då kom en väldig stormby farande från öknen. Den tog tag i husets fyra hörn, och huset föll samman över folket och alla dog. Jag ensam kom undan och kan berätta det för dig.«

20Då reste sig Job och rev sönder sin mantel och skar av sitt hår. Han föll på knä 21och sade:

»Naken kom jag ur min moders liv,

naken vänder jag åter.

Herren gav och Herren tog,

lovat vare Herrens namn.«

22Under allt detta syndade inte Job och klandrade inte Gud.
2

21En dag när gudasönerna trädde fram inför Herren var också Anklagaren med bland dem. 2Herren frågade honom: »Var har du varit?« Anklagaren svarade: »Jag har vandrat kors och tvärs över jorden.« 3Herren frågade: »Lade du märke till min tjänare Job? På hela jorden finns ingen så oförvitlig och rättrådig som han, ingen som så fruktar Gud och skyr allt ont. Och han håller fortfarande fast vid sin oförvitlighet. Du uppeggade mig mot honom, och han störtades i fördärvet utan orsak.« 4Anklagaren svarade: »Hud för hud. Man kan ge allt man äger för att skydda sig själv. 5Men sträck ut din hand och rör hans egen kropp, då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet.« 6Herren sade till Anklagaren: »Gör vad du vill med honom, bara du skonar hans liv.«

7Så lämnade Anklagaren Herren. Han lät Job drabbas av varbölder från huvud till fot. 8Job tog en krukskärva att skrapa sig med, där han satt på askhögen. 9Hans hustru sade till honom: »Håller du fortfarande fast vid din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö!« 10Han svarade henne: »Du talar som en dåre. Vi tar emot det goda från Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?« — Under allt detta kom inte ett syndigt ord över Jobs läppar.

11Tre vänner till Job fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom. Då kom de samman, var och en från sitt håll, för att gå och visa honom sin medkänsla och trösta honom. Det var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama. 12De såg honom redan på avstånd men kände inte igen honom. Då grät de och klagade, de rev sönder sina mantlar och kastade upp jord över sina huvuden. 13Så satt de hos honom på marken i sju dagar och sju nätter. Ingen sade något till honom, ty de såg hur han led.

3

Job förbannar sin födelse

31Då tog Job till orda och förbannade den dag han blev född. 2Han sade:

3Må den dag då jag föddes förintas,

den natt då man sade: »Ett gossebarn!«

4Den dagen må bli till mörker,

må Gud i höjden inte fråga efter den

och inget ljus skina över den.

5Må töcken och mörker kräva den åter,

molnen sänka sig över den,

förmörkelse slå den med skräck.

6Må den natten slukas av dunklet.

Låt den inte räknas bland årets dagar,

låt månaderna vägra den plats.

7Den natten må bli ofruktsam

och inte fyllas av glädjerop.

8Må den förbannas av Havets besvärjare,

av dem som kan mana fram Leviatan.

9Må dess morgonstjärnor aldrig tändas.

Förgäves må den vänta på ljuset,

aldrig se gryningen slå upp sina ögon,

10för att den inte stängde moderlivets port,

inte dolde plågan för min syn.

11Varför dog jag inte när jag föddes,

genast då jag kom till världen?

12Varför fanns en famn som tog emot mig

och bröst som jag fick dia?

16Varför blev jag inte som ett nergrävt foster,

som barnen som aldrig fick se ljuset?

13Då skulle jag nu ligga i ro,

sova en ostörd sömn

14i sällskap med kungar och rådsherrar,

med dem som byggde upp förödda städer,

15med furstar som ägde guld

och fyllde sina hus med silver.

17Där rasar inte de onda mer,

där får de trötta vila,

18fångarna har fått ro

och hör inte längre fogden ryta.

19Där är både hög och låg,

slaven är fri från sin herre.

20Varför ges dagens ljus åt den plågade,

varför skall de olyckliga leva,

21de som längtar förgäves efter döden

och söker den ivrigare än nergrävda skatter,

22de som skulle jubla av glädje

och prisa sig lyckliga om de fann sin grav?

23Varför lever den som famlar i mörker,

den vars vägar Gud har spärrat?

24Suckar har blivit mitt dagliga bröd,

min klagan är som forsande vatten.

25Det jag fruktade har drabbat mig,

det jag bävade för har nått mig.

26Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila,

bara vånda och kval.