Bibel 2000 (B2000)
18

Bildads andra tal

181Bildad från Shuach sade:

2När skall denna ordström hejdas?

Sansa dig, sedan kan vi talas vid.

3Varför betraktar du oss som nöt,

tror du att vi är dumma?

4Du slits sönder av ditt eget raseri.

Skulle jorden läggas öde för din skull

och klippan rubbas från sin plats?

5Dock, den gudlöses ljus slocknar,

elden brinner inte på hans härd.

6Det blir mörkt i hans boning,

lampan slocknar för honom.

7Hans raska framfart hejdas,

hans egna planer sätter krokben för honom.

8Hans fötter fastnar i nätet,

fångstgropar lurar på hans väg.

9Fällan slår igen om vristen,

och han sitter fast i saxen.

10Snaran ligger dold på marken,

på stigen väntar honom gillret.

11Fasor ansätter honom från alla håll,

de är honom hack i häl.

12Det onda vill sluka honom,

olyckan väntar på att fälla honom.

13Hans hud förtärs av sjukdom,

hans lemmar av Dödens förstfödde.

14Han rycks bort från sitt trygga hem

och förs till Fasornas konung.

15Lilit intar hans hem,

svavel sprids över platsen där han bott.

16Nertill torkar hans rötter,

upptill vissnar hans krona.

17Hans minne försvinner från jorden,

på gator och torg nämns aldrig hans namn.

18Han störtas från ljuset till mörkret

och drivs ut från världen.

19Han får varken ättling eller arvinge i sitt folk,

ingen i hans hus överlever.

20I väster väcker hans öde förfäran,

i öster grips man av skräck.

21Detta drabbar syndarens hem,

så går det där man inte vill veta av Gud.

19

Jobs svar på Bildads andra tal

191Job sade:

2Hur länge skall ni plåga mig

och försöka krossa mig med era ord?

3Tio gånger om har ni skymfat mig,

utan att blygas kränker ni mig.

4Hade jag verkligen felat

skulle det vara min egen sak.

5Ni som nu mästrar mig

och vänder min förnedring mot mig,

6ni skall veta: Gud har gjort mig orätt,

han har kastat sitt nät över mig.

7Jag klagar över våldet men får inget svar,

jag ropar högt, men det finns ingen rättvisa.

8Min väg har han spärrat, jag kommer inte fram,

min stig har han lagt i mörker.

9Han har klätt av mig min värdighet,

berövat mig min ärekrans.

10Han bryter ner mig tills inget är kvar,

han drar upp mitt hopp med rötterna.

11Han låter sin vrede flamma mot mig

och räknar mig som sin fiende.

12Hans horder går till samlat angrepp,

de banar sig väg mot mig

och belägrar min hydda.

13Mina fränder har han skilt från mig,

alla jag kände vänder mig ryggen.

14Vänner och förtrogna har jag inga mer,

mitt husfolk har glömt mig,

15pigorna känns inte vid mig,

jag har blivit en främling för dem.

16Kallar jag på min tjänare svarar han inte,

jag måste tigga och be.

17Min andedräkt kväljer min hustru,

jag äcklar mina närmaste.

18Till och med barnen är vanvördiga,

tar jag till orda blir jag motsagd.

19Alla jag umgicks med visar sin avsky,

de jag har älskat vänder sig mot mig.

20Huden stramar över mina knotor

[---].

21Skona mig, skona mig, ni som är mina vänner,

ty Guds hand har slagit mig.

22Varför förföljer ni mig, ni liksom Gud?

Tröttnar ni aldrig på att slita mig i stycken?

23Om ändå mina ord skrevs ner,

om de ändå sattes på pränt,

24höggs in i klippan för alltid

med järnstift och bly!

25Jag vet att min befriare lever

och till sist skall träda fram på jorden.

26[---]

Här, med min kropp, vill jag skåda Gud,

27ja, honom vill jag skåda,

jag vill se honom med egna ögon,

inte som en främling.

Jag förtärs av längtan.

28Ni som säger: »Vi skall ansätta honom,

hos honom finns roten till det onda« —

29frukta svärdet,

ty vrede är en synd som straffas med svärd.

Ni skall veta: det finns en dom.

20

Sofars andra tal

201Sofar från Naama sade:

2Jag blir så upprörd att jag måste svara,

min bestörtning tvingar mig.

3Jag får lyssna på kränkande klander,

du har svarat mig med prat i vädret.

4Vet du inte detta: Sedan urminnes tid,

sedan människan blev satt på jorden,

5varar de ondas jubel en kort stund,

den gudlöses glädje ett ögonblick.

6Om han också växer ända upp i himlen,

om hans huvud når till molnen,

7skall han ändå försvinna för alltid, som träck.

De som såg honom undrar: »Vart tog han vägen?«

8Som en dröm flyr han spårlöst bort,

drivs undan som en syn om natten.

9De ögon som sett honom ser honom inte mer,

platsen där han fanns återser honom aldrig.

10Hans söner måste gottgöra de fattiga,

hans barn återlämna hans rikedomar.

11Även om hans kropp är full av ungdomskraft

måste den läggas i mullen.

12Om än ondskan är söt för hans gom

och han gömmer den under tungan,

13är rädd om den, sparar den,

håller den kvar i munnen,

14förvandlas den när han svalt den

och blir som huggormsetter i hans mage.

15Det rika byte han slukat får han spy upp,

Gud tvingar det ut ur hans buk.

16Det är ormgift han suger i sig,

och han dödas av huggormens tunga.

17Aldrig får han skåda strömmar av olja,

floder av honung och grädde.

18Lönen för sin möda får han inte behålla,

sin stora förtjänst får han ingen glädje av,

19ty han har knäckt de svaga och övergett dem

och roffat åt sig hus som andra byggt.

20Eftersom han inte får nog i sin lystnad

kan han aldrig rädda det han har kärt.

21Hans glupskhet skonar ingen,

därför skall hans välstånd inte bestå.

22Mitt i sitt överflöd råkar han i nöd,

med full kraft drabbar ofärden honom.

23I sin lystnad får han mer än nog:

Gud släpper lös sin glödande vrede

och låter slagen hagla över honom.

24Lyckas han fly från vapen av järn

genomborras han av kopparbågen.

25Han drar ut pilen ur ryggen,

udden kommer ut ur hans lever.

Han grips av ångest,

26djupaste mörker väntar honom.

Han förtärs av den eld som tänts för honom,

och ingen i hans hus slipper undan.

27Himlen röjer hans brott,

jorden träder upp mot honom.

28Hans hus spolas bort av floden,

av vattenmassor på vredens dag.

29Detta är den lott som beskärs en gudlös,

den del som våldsmannen får av Gud.