Bibel 2000 (B2000)
15

Elifas andra tal

151Elifas från Teman sade:

2Hur kan en vis tala så i vädret

och fylla lungorna med vind,

3försvara sig med gagnlöst prat,

med ord som är till ingen nytta?

4Du undergräver gudsfruktan,

du fördärvar fromheten.

5Din synd lägger orden i din mun,

så att du väljer detta försåtliga språk.

6Din egen mun dömer dig, inte jag,

dina läppar vittnar mot dig.

7Var du den första människa som föddes,

blev du till innan bergen fanns?

8Lyssnade du vid Guds rådslag

och tog all vishet för egen del?

9Vad vet du som inte vi vet,

har du någon insikt som vi inte har?

10Här finns gamla och grånade män,

ännu äldre än din far.

11Är Guds tröst inte nog för dig,

ord som talas med mildhet?

12Varför tappar du besinningen

och stirrar vilt omkring dig?

13Du vänder din vrede mot Gud

och låter orden strömma.

14Hur skulle en människa kunna vara ren,

en av kvinna född ha rätt mot Gud?

15Inte ens sina heliga litar han på,

inte ens himlen är ren inför honom,

16långt mindre då något uselt och fördärvat,

människan, som dricker synd som vatten.

17Jag vill säga dig något, lyssna på mig,

vad jag har sett vill jag yppa,

18det som visa män kan berätta,

det som avslöjats av deras fäder,

19av dem som ensamma ägde landet,

då inga främlingar bodde bland dem:

20Den gudlöse ängslas alla sina dagar,

våldsmannen alla de år han förunnas.

21Överallt hör han skrämmande ljud,

när han tror sig trygg är rövarna där.

22Han har inget hopp om att undkomma mörkret,

han är dömd att falla för svärdet.

23Han irrar omkring efter föda men finner ingen.

Han vet att mörkrets dag väntar honom,

24nöd och trångmål skrämmer honom,

ansätter honom som en kamplysten kung.

25Ty han lyfte sin hand mot Gud

och förhävde sig mot den Väldige,

26trotsigt stormade han fram mot honom

i skydd av sin välvda sköld.

27Hans ansikte sken av välmåga,

kroppen svällde av fetma.

28Nu håller han till i ödelagda städer,

i hus som ingen bor i,

som är dömda att bli ruiner.

29Ingen rikedom får han,

det han äger skall inte bestå.

Hans ax skall inte böja sig mot jorden.

30Han undslipper inte mörkret.

Han är en ranka som förbränns i hettan,

blommorna virvlar bort med vinden.

31Han borde inte lita på det som är tomhet,

då blir han bedragen och tomhet blir hans lön.

32Han vissnar i förtid,

hans krona blir aldrig grön.

33Han är en vinstock som tappar karten,

ett olivträd som fäller sina blommor.

34Ja, ofruktsam är de gudlösas hop,

elden förtär mutkolvars hus.

35De går havande med ofärd och föder olycka,

bedräglighet växer i deras buk.

16

Jobs svar på Elifas andra tal

161Job sade:

2Sådant har jag hört så det räcker,

eländiga tröstare är vad ni är.

3Har du slutat prata i vädret,

eller har du mer på hjärtat?

4Jag skulle också kunna tala som ni,

om ni vore i mitt ställe,

hålla långa utläggningar

och skaka på huvudet.

5Jag skulle komma med stärkande fraser,

ge lindring med läpparnas tröst.

6Talar jag, lindras inte min smärta,

tiger jag, slipper jag den inte.

7Han har tömt mig på all min kraft,

så att alla omkring mig förfäras.

8Min skrumpnade hud har blivit ett vittne,

min tärda gestalt anklagar mig.

9Jag har blivit ett byte för hans rasande vrede,

han har visat tänderna mot mig

och genomborrat mig med hätska blickar.

10Man hångrinar mot mig,

skymfar mig och slår mig i ansiktet,

alla går emot mig i flock.

11Gud har utlämnat mig åt brottslingar,

kastat mig i syndares händer.

12Mitt i min trygghet skakade han om mig,

grep mig i nacken och krossade mig.

Han gjorde mig till mål för sina pilar,

13hans skyttar omringade mig.

Skoningslöst genomborrade han mina njurar

och lät min galla rinna ut på marken.

14Han har slagit bräsch efter bräsch

och stormat fram mot mig som en kämpe.

15Säck har jag sytt till min skorviga kropp,

jag ligger maktlös i gruset.

16Ansiktet bränner av gråt,

det mörknar för min blick.

17Ändå har mina händer aldrig fläckats av våld,

och min bön har varit utan synd.

18Täck inte över mitt blod, o jord!

Låt dess rop aldrig tystna!

19Ja, i himlen har jag mitt vittne,

i höjden min förespråkare.

20Mina vänner hånar mig bara,

jag vänder mig till Gud med min gråt.

21Må han försvara en dödlig inför Gud,

så som en människa försvarar en annan.

22Mitt korta liv är snart förbi,

jag vandrar den väg som ingen går tillbaka.

17

171Min livskraft är bruten,

mina dagar är till ända,

graven väntar mig.

2Belackare omger mig,

deras fientlighet är allt jag ser.

3Lägg min pant i förvar hos dig,

någon annan säkerhet har jag inte.

4Du har stängt dem ute från vett och förnuft,

därför skall du inte låta dem triumfera.

5Om någon förråder vänner för pengar

får barnen lida för vad han gjort.

6Gud har gjort mig till en visa för hela världen,

jag har blivit en som man spottar i ansiktet.

7Sorgen har gjort mig skumögd,

min kropp är bara en skugga.

8Detta får de rättrådiga att rysa,

den dygdige upprörs över den gudlöse.

9Den rättfärdige håller sig till sin väg,

den som har rena händer får ny styrka.

10Men fortsätt ni bara, allesammans!

Jag finner ändå ingen klok bland er.

11Min tid är till ända,

mina planer omintetgjorda,

alla mina önskningar.

12Man vill kalla natten för dag,

man säger att mörkret viker för ljuset.

13Finns det något hopp?

Dödsriket blir mitt hem,

jag bäddar åt mig i mörkret,

14jag kallar graven »min far«

och maskarna »mor« och »syster«.

15Vad har jag då för hopp,

vem kan skönja någon lycka för mig?

16Går hopp och lycka med mig till dödsriket,

skall de följa mig ner i mullen?