Bibel 2000 (B2000)
13

131Jag har sett alltsammans,

jag har hört det och förstått.

2Det ni vet vet också jag,

jag är inte dummare än ni.

3Nu vill jag vända mig till den Väldige,

jag tänker försvara mig inför Gud.

4Ni ljuger och skönmålar,

kvacksalvare är vad ni är.

5Å, om ni ville tiga!

Det vore det klokaste ni kunde göra.

6Lyssna nu till mitt försvar,

hör på när jag för min talan.

7Är det för Guds skull ni far med lögn,

är det för hans skull ni ljuger?

8Skall ni vara partiska för honom,

uppträda som Guds advokater?

9Hur skall det gå om han prövar er?

Lurar ni honom som man lurar en människa?

10Nej, han kommer att straffa er

om ni är partiska i det fördolda.

11Hans upphöjdhet slår er med skräck,

ni grips av fruktan för honom.

12Era visdomsord blir aska,

era gensagor skärvor.

13Tig, nu är det jag som skall tala!

Sedan må det gå mig hur det vill.

14Jag tar en dödlig risk,

jag sätter mitt liv på spel.

15Må han döda mig, jag väntar inget annat,

jag vill ändå försvara mig inför honom.

16Redan det borde bli min räddning,

ty en gudlös skulle inte träda fram inför honom.

17Hör på vad jag säger,

lyssna noga på mina ord!

18Jag lägger nu fram min sak,

och jag vet att jag har rätt.

19Kan någon överbevisa mig,

då skall jag tiga och dö.

20Blott två ting måste du skona mig för,

så att jag slipper gömma mig för dig:

21ta din tunga hand ifrån mig

och låt skräcken för dig släppa!

22För din talan, så skall jag svara,

eller ge mig ordet och bemöt mig sedan!

23Hur många är mina brott och synder?

Vad ont har jag gjort? Låt mig veta mitt brott!

24Varför döljer du ditt ansikte

och räknar mig som din fiende?

25Vill du skrämma ett virvlande löv,

jaga ett visset strå,

26eftersom du dömt mig till detta bittra öde

och låter mig plikta för ungdomssynder?

27Du sätter mig i stocken,

du bevakar alla mina vägar

och ger akt på varje steg jag tar,

28jag, en murknande träbit,

en maläten klädnad.

14

141Människan, av kvinna född,

lever en kort tid och mättas av oro.

2Hon växer som blomman och vissnar,

en skugga som snart är borta.

3Och en sådan skärskådar du

och drar inför rätta!

4Som om en oren kunde bli ren!

5Om nu människans dagar är fastställda

och hennes tid är utmätt av dig,

om du satt den gräns hon inte överskrider,

6vänd då blicken ifrån henne, låt henne vara,

tills daglönarens dag är slut.

7För ett träd finns det hopp:

om det fälls kan det växa upp igen

och skjuta nya skott.

8Även om rötterna åldras i jorden

och stubben multnar i mullen,

9spirar det på nytt när det anar vatten

och grenar sig som en ung planta.

10Men när en man dör är allt förbi.

När en människa gått bort, var finns hon då?

11Om än vattnet tar slut i havet,

floderna sinar och torkar ut,

12reser sig aldrig en död igen.

Förr skall himlen rämna än han vaknar,

aldrig väcks han ur sin sömn.

13Om du ändå ville gömma mig i dödsriket,

hålla mig dold tills din vrede lagt sig,

glömma mig, men blott för en tid

14— kan en som har dött få liv igen? —

då skulle jag hålla ut på min post

tills min avlösning kom.

15Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara,

du skulle längta efter den du skapat.

16Nu räknar du alla mina steg

och vaktar på om jag syndar.

17Mina brott förvarar du under sigill,

varje skuld finns bokförd.

18Liksom berget vittrar och rasar

och klippan rubbas från sin plats,

19liksom stenarna mals sönder av vattnet

och skyfall sköljer bort gruset,

så krossar du människans hopp.

20Du besegrar henne i grund, och hon är borta,

vanställd, förvisad ur din åsyn.

21Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte,

de ringaktas, men hon märker det ej.

22Hon känner bara smärtan i sin egen kropp

och sorgen i sin egen själ.

15

Elifas andra tal

151Elifas från Teman sade:

2Hur kan en vis tala så i vädret

och fylla lungorna med vind,

3försvara sig med gagnlöst prat,

med ord som är till ingen nytta?

4Du undergräver gudsfruktan,

du fördärvar fromheten.

5Din synd lägger orden i din mun,

så att du väljer detta försåtliga språk.

6Din egen mun dömer dig, inte jag,

dina läppar vittnar mot dig.

7Var du den första människa som föddes,

blev du till innan bergen fanns?

8Lyssnade du vid Guds rådslag

och tog all vishet för egen del?

9Vad vet du som inte vi vet,

har du någon insikt som vi inte har?

10Här finns gamla och grånade män,

ännu äldre än din far.

11Är Guds tröst inte nog för dig,

ord som talas med mildhet?

12Varför tappar du besinningen

och stirrar vilt omkring dig?

13Du vänder din vrede mot Gud

och låter orden strömma.

14Hur skulle en människa kunna vara ren,

en av kvinna född ha rätt mot Gud?

15Inte ens sina heliga litar han på,

inte ens himlen är ren inför honom,

16långt mindre då något uselt och fördärvat,

människan, som dricker synd som vatten.

17Jag vill säga dig något, lyssna på mig,

vad jag har sett vill jag yppa,

18det som visa män kan berätta,

det som avslöjats av deras fäder,

19av dem som ensamma ägde landet,

då inga främlingar bodde bland dem:

20Den gudlöse ängslas alla sina dagar,

våldsmannen alla de år han förunnas.

21Överallt hör han skrämmande ljud,

när han tror sig trygg är rövarna där.

22Han har inget hopp om att undkomma mörkret,

han är dömd att falla för svärdet.

23Han irrar omkring efter föda men finner ingen.

Han vet att mörkrets dag väntar honom,

24nöd och trångmål skrämmer honom,

ansätter honom som en kamplysten kung.

25Ty han lyfte sin hand mot Gud

och förhävde sig mot den Väldige,

26trotsigt stormade han fram mot honom

i skydd av sin välvda sköld.

27Hans ansikte sken av välmåga,

kroppen svällde av fetma.

28Nu håller han till i ödelagda städer,

i hus som ingen bor i,

som är dömda att bli ruiner.

29Ingen rikedom får han,

det han äger skall inte bestå.

Hans ax skall inte böja sig mot jorden.

30Han undslipper inte mörkret.

Han är en ranka som förbränns i hettan,

blommorna virvlar bort med vinden.

31Han borde inte lita på det som är tomhet,

då blir han bedragen och tomhet blir hans lön.

32Han vissnar i förtid,

hans krona blir aldrig grön.

33Han är en vinstock som tappar karten,

ett olivträd som fäller sina blommor.

34Ja, ofruktsam är de gudlösas hop,

elden förtär mutkolvars hus.

35De går havande med ofärd och föder olycka,

bedräglighet växer i deras buk.