Bibel 2000 (B2000)
14

141Människan, av kvinna född,

lever en kort tid och mättas av oro.

2Hon växer som blomman och vissnar,

en skugga som snart är borta.

3Och en sådan skärskådar du

och drar inför rätta!

4Som om en oren kunde bli ren!

5Om nu människans dagar är fastställda

och hennes tid är utmätt av dig,

om du satt den gräns hon inte överskrider,

6vänd då blicken ifrån henne, låt henne vara,

tills daglönarens dag är slut.

7För ett träd finns det hopp:

om det fälls kan det växa upp igen

och skjuta nya skott.

8Även om rötterna åldras i jorden

och stubben multnar i mullen,

9spirar det på nytt när det anar vatten

och grenar sig som en ung planta.

10Men när en man dör är allt förbi.

När en människa gått bort, var finns hon då?

11Om än vattnet tar slut i havet,

floderna sinar och torkar ut,

12reser sig aldrig en död igen.

Förr skall himlen rämna än han vaknar,

aldrig väcks han ur sin sömn.

13Om du ändå ville gömma mig i dödsriket,

hålla mig dold tills din vrede lagt sig,

glömma mig, men blott för en tid

14— kan en som har dött få liv igen? —

då skulle jag hålla ut på min post

tills min avlösning kom.

15Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara,

du skulle längta efter den du skapat.

16Nu räknar du alla mina steg

och vaktar på om jag syndar.

17Mina brott förvarar du under sigill,

varje skuld finns bokförd.

18Liksom berget vittrar och rasar

och klippan rubbas från sin plats,

19liksom stenarna mals sönder av vattnet

och skyfall sköljer bort gruset,

så krossar du människans hopp.

20Du besegrar henne i grund, och hon är borta,

vanställd, förvisad ur din åsyn.

21Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte,

de ringaktas, men hon märker det ej.

22Hon känner bara smärtan i sin egen kropp

och sorgen i sin egen själ.