Bibel 2000 (B2000)
12

Jobs svar på Sofars första tal

121Job sade:

2Ja visst, ni är ju så kloka,

visheten dör nog ut med er!

3Men jag har förstånd lika väl som ni,

jag är inte dummare än ni.

Vad har ni som inte andra har?

4Jag har blivit till allmänt åtlöje,

en som ropade till Gud och fick svar,

en rättfärdig och oförvitlig — till åtlöje!

5En olycksdrabbad är värd förakt,

så tycker den trygge,

de som snavar får skylla sig själva.

6Men rövare bor i ostörd ro,

de som utmanar Gud går säkra,

fastän Gud har dem i sitt våld.

7Fråga djuren, de kan lära dig,

himlens fåglar kan ge dig svar.

8Fråga markens kryp, de kan lära dig,

havets fiskar kan upplysa dig.

9Finns det någon av dem som inte vet

att detta är Herrens verk?

10Han har alla varelsers liv i sin hand,

varje människas ande.

11Örat prövar orden

som tungan prövar matens smak.

12Med hög ålder följer vishet,

långt liv skänker insikt.

13Hos Gud finns vishet och styrka,

han har beslutsamhet och insikt.

14När han river ner bygger ingen upp,

när han spärrar in släpps ingen ut.

15När han håller vattnet inne blir det torka,

när han låter det forsa förhärjas jorden.

16Hos honom finns kraft och klokhet,

han härskar över förledare och förledd.

17Rådsherrar för han barfota bort,

domare gör han till dårar.

18Han klär av kungar deras skrud

och binder ett skynke kring deras höfter.

19Präster för han barfota bort,

maktens män får han på fall.

20Han tar talets gåva från de betrodda

och berövar de gamla deras vett.

21Han öser skam över stormän

och lossar de starkas bälte.

22Mörkrets hemligheter blottar han

och för fram det dunkla i ljuset.

23Han gör folken stora, och han förgör dem,

han skingrar dem, och han leder dem rätt.

24Från folkets ledare tar han förståndet,

han för dem vilse i väglös ödemark.

25De famlar i ett mörker utan ljus,

han låter dem ragla som druckna.

13

131Jag har sett alltsammans,

jag har hört det och förstått.

2Det ni vet vet också jag,

jag är inte dummare än ni.

3Nu vill jag vända mig till den Väldige,

jag tänker försvara mig inför Gud.

4Ni ljuger och skönmålar,

kvacksalvare är vad ni är.

5Å, om ni ville tiga!

Det vore det klokaste ni kunde göra.

6Lyssna nu till mitt försvar,

hör på när jag för min talan.

7Är det för Guds skull ni far med lögn,

är det för hans skull ni ljuger?

8Skall ni vara partiska för honom,

uppträda som Guds advokater?

9Hur skall det gå om han prövar er?

Lurar ni honom som man lurar en människa?

10Nej, han kommer att straffa er

om ni är partiska i det fördolda.

11Hans upphöjdhet slår er med skräck,

ni grips av fruktan för honom.

12Era visdomsord blir aska,

era gensagor skärvor.

13Tig, nu är det jag som skall tala!

Sedan må det gå mig hur det vill.

14Jag tar en dödlig risk,

jag sätter mitt liv på spel.

15Må han döda mig, jag väntar inget annat,

jag vill ändå försvara mig inför honom.

16Redan det borde bli min räddning,

ty en gudlös skulle inte träda fram inför honom.

17Hör på vad jag säger,

lyssna noga på mina ord!

18Jag lägger nu fram min sak,

och jag vet att jag har rätt.

19Kan någon överbevisa mig,

då skall jag tiga och dö.

20Blott två ting måste du skona mig för,

så att jag slipper gömma mig för dig:

21ta din tunga hand ifrån mig

och låt skräcken för dig släppa!

22För din talan, så skall jag svara,

eller ge mig ordet och bemöt mig sedan!

23Hur många är mina brott och synder?

Vad ont har jag gjort? Låt mig veta mitt brott!

24Varför döljer du ditt ansikte

och räknar mig som din fiende?

25Vill du skrämma ett virvlande löv,

jaga ett visset strå,

26eftersom du dömt mig till detta bittra öde

och låter mig plikta för ungdomssynder?

27Du sätter mig i stocken,

du bevakar alla mina vägar

och ger akt på varje steg jag tar,

28jag, en murknande träbit,

en maläten klädnad.

14

141Människan, av kvinna född,

lever en kort tid och mättas av oro.

2Hon växer som blomman och vissnar,

en skugga som snart är borta.

3Och en sådan skärskådar du

och drar inför rätta!

4Som om en oren kunde bli ren!

5Om nu människans dagar är fastställda

och hennes tid är utmätt av dig,

om du satt den gräns hon inte överskrider,

6vänd då blicken ifrån henne, låt henne vara,

tills daglönarens dag är slut.

7För ett träd finns det hopp:

om det fälls kan det växa upp igen

och skjuta nya skott.

8Även om rötterna åldras i jorden

och stubben multnar i mullen,

9spirar det på nytt när det anar vatten

och grenar sig som en ung planta.

10Men när en man dör är allt förbi.

När en människa gått bort, var finns hon då?

11Om än vattnet tar slut i havet,

floderna sinar och torkar ut,

12reser sig aldrig en död igen.

Förr skall himlen rämna än han vaknar,

aldrig väcks han ur sin sömn.

13Om du ändå ville gömma mig i dödsriket,

hålla mig dold tills din vrede lagt sig,

glömma mig, men blott för en tid

14— kan en som har dött få liv igen? —

då skulle jag hålla ut på min post

tills min avlösning kom.

15Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara,

du skulle längta efter den du skapat.

16Nu räknar du alla mina steg

och vaktar på om jag syndar.

17Mina brott förvarar du under sigill,

varje skuld finns bokförd.

18Liksom berget vittrar och rasar

och klippan rubbas från sin plats,

19liksom stenarna mals sönder av vattnet

och skyfall sköljer bort gruset,

så krossar du människans hopp.

20Du besegrar henne i grund, och hon är borta,

vanställd, förvisad ur din åsyn.

21Hennes barn vinner ära, men hon vet det inte,

de ringaktas, men hon märker det ej.

22Hon känner bara smärtan i sin egen kropp

och sorgen i sin egen själ.