Bibel 2000 (B2000)
10

101Jag äcklas av livet.

Jag kan inte hålla tillbaka min klagan,

jag vill ge ord åt min bitterhet.

2Jag säger till Gud: Döm mig inte skyldig,

låt mig veta varför du söker sak med mig.

3Vad har du för glädje av att förtrycka,

att förkasta den du själv har skapat,

medan ditt ljus lyser över de gudlösa?

4Har du en människas ögon,

ser du som dödliga ser?

5Är din livstid en människas,

dina år en mans,

6eftersom du söker fel hos mig,

letar efter mina synder,

7fastän du vet att jag är oskyldig?

Det finns ingen räddning undan dig.

8Du som skapat mig med dina egna händer,

du störtar mig nu i fördärvet.

9Tänk på hur du formade mig som lera,

nu låter du mig bli till jord igen.

10Du hällde ut mig som mjölk

och lät mig stelna som ost.

11Du klädde mig i hud och kött,

vävde mig samman med ben och senor.

12Du gav mig livet, du visade mig godhet,

din omsorg bevarade mig vid liv.

13Men vad du hade i sinnet var detta,

jag vet vilka planer du hyste:

14att vakta på om jag syndade

och aldrig fria mig från min skuld.

15Om jag är skyldig — ve mig!

Och är jag oskyldig går jag ändå inte fri

utan mättas av skam och elände.

16Om jag står på mig jagar du mig lik ett lejon,

jag får åter känna på hur underbart du handlar.

17Du skaffar ständigt nya vittnen mot mig

och eggar upp dig mot mig mer och mer.

Plåga och åter plåga blir min lott.

18Varför lät du mig lämna moderlivet?

Jag borde ha fått dö innan någon sett mig.

19Då hade det varit som om jag aldrig funnits,

jag hade burits från modersskötet till graven.

20Flyktiga är mina livsdagar,

låt mig vara, unna mig en flyktig glädje,

21innan jag går för att aldrig komma åter,

bort till ett land av djupaste mörker,

22landet där natt och kaos härskar,

där ljuset är ogenomträngligt mörker.

11

Sofars första tal

111Sofar från Naama sade:

2Skall detta ordsvall inte besvaras,

skall en pratmakare få sista ordet?

3Ditt svammel förstummar alla,

du smädar och ingen sätter dig på plats.

4Du tror att du kommer med sanningen

och att du är fläckfri inför Gud.

5Om ändå Gud ville tala,

ta till orda och svara dig!

6Han skulle kunna avslöja vishetens dolda djup

— där finns klokhet i dubbelt mått.

Då förstod du att Gud inte utkräver hela din skuld.

7Kan du tränga in i Guds hemligheter,

in i den Väldiges fullkomlighet?

8Högre än himlen är den

— vad kan du göra? —

djupare än dödsriket

— vad förstår du?

9Längre än jorden sträcker den sig,

vidare än havet.

10Om han vill gripa och spärra in

och kalla till rättegång,

vem kan då hindra honom?

11Han känner de lögnaktiga,

han känner igen synden när han ser den.

12Om fånen kan få förstånd,

då kan vildåsnan födas som människa!

13Men om du tar ditt förnuft till fånga

och lyfter dina händer i bön till honom,

14om du lägger bort allt som är syndigt

och inte låter någon ondska bo hos dig,

15då kan du fläckfri, med högburet huvud,

stå stark och utan fruktan.

16Du kan glömma ditt lidande,

minnas det som bortrunnet vatten.

17Din tillvaro blir ljus som den klaraste dag,

själva mörkret blir till morgon.

18Du kan vara full av tillförsikt och hopp,

du är beskyddad och kan sova tryggt.

19Ingen skall hota din vila,

många skall söka din gunst.

20Men de gudlösa stirrar med tom blick,

berövade varje utväg.

Deras hopp är en vanmäktig suck.

12

Jobs svar på Sofars första tal

121Job sade:

2Ja visst, ni är ju så kloka,

visheten dör nog ut med er!

3Men jag har förstånd lika väl som ni,

jag är inte dummare än ni.

Vad har ni som inte andra har?

4Jag har blivit till allmänt åtlöje,

en som ropade till Gud och fick svar,

en rättfärdig och oförvitlig — till åtlöje!

5En olycksdrabbad är värd förakt,

så tycker den trygge,

de som snavar får skylla sig själva.

6Men rövare bor i ostörd ro,

de som utmanar Gud går säkra,

fastän Gud har dem i sitt våld.

7Fråga djuren, de kan lära dig,

himlens fåglar kan ge dig svar.

8Fråga markens kryp, de kan lära dig,

havets fiskar kan upplysa dig.

9Finns det någon av dem som inte vet

att detta är Herrens verk?

10Han har alla varelsers liv i sin hand,

varje människas ande.

11Örat prövar orden

som tungan prövar matens smak.

12Med hög ålder följer vishet,

långt liv skänker insikt.

13Hos Gud finns vishet och styrka,

han har beslutsamhet och insikt.

14När han river ner bygger ingen upp,

när han spärrar in släpps ingen ut.

15När han håller vattnet inne blir det torka,

när han låter det forsa förhärjas jorden.

16Hos honom finns kraft och klokhet,

han härskar över förledare och förledd.

17Rådsherrar för han barfota bort,

domare gör han till dårar.

18Han klär av kungar deras skrud

och binder ett skynke kring deras höfter.

19Präster för han barfota bort,

maktens män får han på fall.

20Han tar talets gåva från de betrodda

och berövar de gamla deras vett.

21Han öser skam över stormän

och lossar de starkas bälte.

22Mörkrets hemligheter blottar han

och för fram det dunkla i ljuset.

23Han gör folken stora, och han förgör dem,

han skingrar dem, och han leder dem rätt.

24Från folkets ledare tar han förståndet,

han för dem vilse i väglös ödemark.

25De famlar i ett mörker utan ljus,

han låter dem ragla som druckna.